Sjukt frustrerande…

…men samtidigt så fantastiskt motiverande. Alla dessa utbildningar jag gått. Jag tycker att jag borde känna mig mer…. Kompetent. Men på något vis, ju mer jag lär mig – grottar ner mig i den här fantastiska rörelseapparaten som folk kallar människokropp - desto mer inser jag att jag skulle kunna studera tills den dagen jag dör och ändå ha lika mycket kvar att lära mig som det jag redan lärt in.

Är det något som ska kännas stressande, frustrerande; vara en motivator eller en anledning till att helt enkelt bara ge upp och stagnera?

Inom vissa specifika områden kan jag slå en läkare och en lärare på fingrarna hur lätt som helst, medan jag inom andra områden gör bäst i att inte ens öppna munnen i samtal med dessa yrkesgrupper. Hur kan man då någonsin veta om man är ”bra nog”?
Egentligen är det inte så konstigt att mycket av arbetet som kurator på skola handlar om att plocka bort prestationsångest, sänka deras alldeles för höga målribba och försöka övertala dem till att tro att deras bästa ÄR bra nog. 

Nu vet jag att inom det jag gör är jag duktig och mer än bra nog. Men jag är 40 år.
Det vore ju tråkigt om det tog så jävla lång tid för alla, så därför tänker jag att det är bra att skriva ner mina lärdomar från dessa enormt sega och svårt införlivade sanningar, så kanske någon annan är ”färdig” redan vid 20. 😳😊

Jag tänker så här: När du inser att du aldrig kommer kunna allt, men har en vilja att LÄRA dig allt; när du varje dag tänker att NU har jag chans att lära mig ytterligare något inom det jag brinner för, och sen använder dagen till att göra just det; när du vaknar och känner att du valt rätt och sen går hem efter en arbetsdag och känner att ”fan, vad jag gjorde nytta idag”.
Då ÄR DU DUKTIG och MER än bra nog.

 

Skriv igen Linda.

”Börja skriv igen”… ja… jag gillar att skriva men så mycket annat har kommit att ta upp min tid de senaste åren fast jag vet att skrivande alltid varit en bra ventil – och jag gör det bra, som mamma sa. 

Jag närmar mig examination som medicinsk personlig tränare och jag har verkligen tagit mig tiden till att tillgodose mig innehållet och jag är, trots att det är fruktansvärt mycket, förvånad att jag fortfarande håller ihop. Jag minns när jag inte kunde läsa ens en sida utan att bli så trött att jag var tvungen att lägga ner boken och sova. Jag var faktiskt rädd för att gå hela utbildningen på en gång, ”jag kommer gå rätt in i väggen igen, jag borde dela upp den på två år”. Faktiskt var det till och med så jag började, med bara en anmälan till del 1. Men, jag hade tydligen kraften och med inplanerade studiedagar både ensam och med en nyfunnen vän i en klasskamrat på utbildningen så är jag snart i mål. Lite revansch mot min egen hjärna kan man säga. Och shit vad jag har LÄRT mig massor. Ja, jag får nog läsa det fyra gånger mer än övriga för att det verkligen ska gå in, men kunskaperna är på en hel annan nivå redan innan examination, tenta och opponering så jag är faktiskt STOLT. Det får man lov att vara – stolt över både prestation och egenvärde. Och jag hade varit stolt om jag bara gjort den ena delen också, för jag försöker och kämpar vidare. Så länge du inte ger upp kan du vara stolt. Som jag sagt till både mig själv och till de som anförtrott sig till mig genom åren, ”om allt du gör idag bara är att överleva, så är det tillräckligt”.

Min fru säger att det kanske vore bra om jag inte läser så mycket hemska (men verklighetsbaserade) böcker på ett tag nu, och hon har nog rätt. Jag erkänner att jag blir lite pessimistisk till livet och världen när jag tar del av människors livsöden med misshandel, övergrepp, missbruk m.m. men samtidigt är det lite där jag hämtar min kraft – ”det var ju själva fan som folk beter sig… det måste jag vara delaktig i att förändra!” och ja, det är väl inte konstigt jag blev utbränd, det säger ju sig själv att ”jag är bara en person” och det ansvaret kan jag inte ta. Men man får ju lite jävlar anamma och lite GO. Men jag hade gärna haft ett magiskt litet trollspö faktiskt. En liten kärleksformel fylld med empati och förståelse för andras situationer och mindre ”jag ska ha”-fokus.
Att jag sen fortfarande är naiv som en skolflicka hjälper ju sällan mig att se vilka som finns för att det ”går bra nu” eller som finns där oavsett ups or downs. Vår kära pandemi har skapat en hel del klyftor där jag tycker mig se många” det gäller alla andra men inte mig”-individer, som kanske borde tänka efter lite före. Går du till Väla, Center syd och Ica, ja då borde inte gymmet skrämma dig. Anar du hur många som fortfarande lyfter och känner på bananerna, melonerna och avokadon och lägger ner dem igen? Hur många som kan gå till ett köpcentrum med lite halsont och lite snörvlig näsa, men som inte skulle få för sig att ta ett träningspass på gym med dessa symptom? Undviker du allt – fine. Jag har tankar kring detta också men då är du i alla fall konsekvent. Tiden får utvisa vad det kommer ha för effekt på människors kroppar och knoppar. Och det är också det sista jag tänker skriva om detta.
Det finns många fantastiska människor, och det är verkligen tur jag stöter på dessa i mitt liv, som påminner mig om att jodå – det finns hjärta kvar i världen, omtänksamhet och medmänsklighet. Fortsätt gärna visa er, mycket och ofta. Det behöver världen just nu.
♡