…men samtidigt så fantastiskt motiverande. Alla dessa utbildningar jag gått. Jag tycker att jag borde känna mig mer…. Kompetent. Men på något vis, ju mer jag lär mig – grottar ner mig i den här fantastiska rörelseapparaten som folk kallar människokropp - desto mer inser jag att jag skulle kunna studera tills den dagen jag dör och ändå ha lika mycket kvar att lära mig som det jag redan lärt in.
Är det något som ska kännas stressande, frustrerande; vara en motivator eller en anledning till att helt enkelt bara ge upp och stagnera?
Inom vissa specifika områden kan jag slå en läkare och en lärare på fingrarna
hur lätt som helst, medan jag inom andra områden gör bäst i att inte ens öppna
munnen i samtal med dessa yrkesgrupper. Hur kan man då någonsin veta om man är
”bra nog”?
Egentligen är det inte så konstigt att mycket av arbetet som kurator på skola handlar om att plocka bort prestationsångest, sänka deras alldeles för höga
målribba och försöka övertala dem till att tro att deras bästa ÄR bra nog.
Nu vet jag att inom det jag gör är jag duktig och mer än bra nog. Men jag är 40
år.
Det vore ju tråkigt om det tog så jävla lång tid för alla, så därför tänker jag
att det är bra att skriva ner mina lärdomar från dessa enormt sega och svårt
införlivade sanningar, så kanske någon annan är ”färdig” redan vid 20. 😳😊
Jag tänker så här: När du inser att du aldrig kommer kunna allt, men har en vilja
att LÄRA dig allt; när du varje dag tänker att NU har jag chans att lära mig
ytterligare något inom det jag brinner för, och sen använder dagen till att
göra just det; när du vaknar och känner att du valt rätt och sen går hem efter
en arbetsdag och känner att ”fan, vad jag gjorde nytta idag”.
Då ÄR DU DUKTIG och MER än bra nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar