Jo men idag blev det så här.

Jag förstår varför vi behöver personliga tränare. Verkligen.

Jag älskar träning.

Men idag, idag satt jag i soffan med en bra film, hundarna låg o snusade bredvid mig, regnet ÖSTE ner, det var VARMT här inne, filten var mjuk. Soffkudden var mjuk. Det såg blött ut därute. Och kallt. Jag hade levande ljus på bordet, en god dricka bredvid mig och till och med lite snacks framme. Och det var inte länge sen jag kissade. Jag behövde ju faktiskt inte resa mig för NÅT.

Tänk så mycket tid man sparar av att ha en PT. Att ha en bokad tid som man måste infinna sig på annars förlorar man 900kronor... 

Jag hade ju rest mig DIREKT. Nån som planerat nåt bara för mig, som lagt upp ett ypperligt genomtänkt program utan att JAG behöver anstränga mig. Färdigt liksom. Jag ska bara dyka upp. Annars blir jag av med 900 spänn.

PT är fan underskattat.


Jo, jag gav mig ut på en löprunda - men jag hade kunnat bespara mig minst 45min velande... just sayin'.

L

Sjukt frustrerande…

…men samtidigt så fantastiskt motiverande. Alla dessa utbildningar jag gått. Jag tycker att jag borde känna mig mer…. Kompetent. Men på något vis, ju mer jag lär mig – grottar ner mig i den här fantastiska rörelseapparaten som folk kallar människokropp - desto mer inser jag att jag skulle kunna studera tills den dagen jag dör och ändå ha lika mycket kvar att lära mig som det jag redan lärt in.

Är det något som ska kännas stressande, frustrerande; vara en motivator eller en anledning till att helt enkelt bara ge upp och stagnera?

Inom vissa specifika områden kan jag slå en läkare och en lärare på fingrarna hur lätt som helst, medan jag inom andra områden gör bäst i att inte ens öppna munnen i samtal med dessa yrkesgrupper. Hur kan man då någonsin veta om man är ”bra nog”?
Egentligen är det inte så konstigt att mycket av arbetet som kurator på skola handlar om att plocka bort prestationsångest, sänka deras alldeles för höga målribba och försöka övertala dem till att tro att deras bästa ÄR bra nog. 

Nu vet jag att inom det jag gör är jag duktig och mer än bra nog. Men jag är 40 år.
Det vore ju tråkigt om det tog så jävla lång tid för alla, så därför tänker jag att det är bra att skriva ner mina lärdomar från dessa enormt sega och svårt införlivade sanningar, så kanske någon annan är ”färdig” redan vid 20. 😳😊

Jag tänker så här: När du inser att du aldrig kommer kunna allt, men har en vilja att LÄRA dig allt; när du varje dag tänker att NU har jag chans att lära mig ytterligare något inom det jag brinner för, och sen använder dagen till att göra just det; när du vaknar och känner att du valt rätt och sen går hem efter en arbetsdag och känner att ”fan, vad jag gjorde nytta idag”.
Då ÄR DU DUKTIG och MER än bra nog.

 

Skriv igen Linda.

”Börja skriv igen”… ja… jag gillar att skriva men så mycket annat har kommit att ta upp min tid de senaste åren fast jag vet att skrivande alltid varit en bra ventil – och jag gör det bra, som mamma sa. 

Jag närmar mig examination som medicinsk personlig tränare och jag har verkligen tagit mig tiden till att tillgodose mig innehållet och jag är, trots att det är fruktansvärt mycket, förvånad att jag fortfarande håller ihop. Jag minns när jag inte kunde läsa ens en sida utan att bli så trött att jag var tvungen att lägga ner boken och sova. Jag var faktiskt rädd för att gå hela utbildningen på en gång, ”jag kommer gå rätt in i väggen igen, jag borde dela upp den på två år”. Faktiskt var det till och med så jag började, med bara en anmälan till del 1. Men, jag hade tydligen kraften och med inplanerade studiedagar både ensam och med en nyfunnen vän i en klasskamrat på utbildningen så är jag snart i mål. Lite revansch mot min egen hjärna kan man säga. Och shit vad jag har LÄRT mig massor. Ja, jag får nog läsa det fyra gånger mer än övriga för att det verkligen ska gå in, men kunskaperna är på en hel annan nivå redan innan examination, tenta och opponering så jag är faktiskt STOLT. Det får man lov att vara – stolt över både prestation och egenvärde. Och jag hade varit stolt om jag bara gjort den ena delen också, för jag försöker och kämpar vidare. Så länge du inte ger upp kan du vara stolt. Som jag sagt till både mig själv och till de som anförtrott sig till mig genom åren, ”om allt du gör idag bara är att överleva, så är det tillräckligt”.

Min fru säger att det kanske vore bra om jag inte läser så mycket hemska (men verklighetsbaserade) böcker på ett tag nu, och hon har nog rätt. Jag erkänner att jag blir lite pessimistisk till livet och världen när jag tar del av människors livsöden med misshandel, övergrepp, missbruk m.m. men samtidigt är det lite där jag hämtar min kraft – ”det var ju själva fan som folk beter sig… det måste jag vara delaktig i att förändra!” och ja, det är väl inte konstigt jag blev utbränd, det säger ju sig själv att ”jag är bara en person” och det ansvaret kan jag inte ta. Men man får ju lite jävlar anamma och lite GO. Men jag hade gärna haft ett magiskt litet trollspö faktiskt. En liten kärleksformel fylld med empati och förståelse för andras situationer och mindre ”jag ska ha”-fokus.
Att jag sen fortfarande är naiv som en skolflicka hjälper ju sällan mig att se vilka som finns för att det ”går bra nu” eller som finns där oavsett ups or downs. Vår kära pandemi har skapat en hel del klyftor där jag tycker mig se många” det gäller alla andra men inte mig”-individer, som kanske borde tänka efter lite före. Går du till Väla, Center syd och Ica, ja då borde inte gymmet skrämma dig. Anar du hur många som fortfarande lyfter och känner på bananerna, melonerna och avokadon och lägger ner dem igen? Hur många som kan gå till ett köpcentrum med lite halsont och lite snörvlig näsa, men som inte skulle få för sig att ta ett träningspass på gym med dessa symptom? Undviker du allt – fine. Jag har tankar kring detta också men då är du i alla fall konsekvent. Tiden får utvisa vad det kommer ha för effekt på människors kroppar och knoppar. Och det är också det sista jag tänker skriva om detta.
Det finns många fantastiska människor, och det är verkligen tur jag stöter på dessa i mitt liv, som påminner mig om att jodå – det finns hjärta kvar i världen, omtänksamhet och medmänsklighet. Fortsätt gärna visa er, mycket och ofta. Det behöver världen just nu.
♡

oviktigt pladder

Jag har SÅÅÅ mycket att säga så det är verkligen konstigt och förbluffande till och med för mig själv att det går så lång tid mellan mina inlägg. Och nu när jag väl sitter här så vet jag inte var jag ska börja för det är så mycket som inte blivit sagt.
Det här med tankar - vad är det man brukar säga inom beteendevetenskap om negativa tankar... 80% av det du tänker är inte sant.... och detta VEEEET jag. Så, av 138 hittills inlämnade utvärderingar så är tre negativa och 135 mer eller mindre extremt positiva. VARFÖR hänger jag då upp mig på de TRE istället för att wohooooa över de 135?! Men har jag lärt mig absolut ingenting? Obviously not.

Nog om det. Vi flyttar snart. Nu ska jag äntligen bo i den kommunen som jag börjat engagera mig så kraftigt i sen ungefär ett år tillbaka. :) Jag ser faktiskt fram emot ett lite större kontaktnät och kanske till och med lite mer sociala aktiviteter. Det har inte blivit så mycket av det sen innan jag blev sjukskriven.
På tal om sjukskrivning, tittade på Isabell Boltensterns senaste (tror jag) video. INGA symptom kvar? Hur är det möjligt? 5 år sedan hon var sjukskriven, men ändå. Känns som vissa saker kommer aldrig försvinna. Men finns väl hopp om hon nu anser sig symptomfri. Håller tummarna för det.

Mycket som känns bra just nu (när man skakar av sig sina negativa tankar alltså). Många vänners namn som poppar up i mitt huvud som får mig att le. Och alla kommer finnas mycket närmre mig när vi flyttar. Några från förr som jag önskar fanns kvar i umgängeskretsen men det är svårt när avstånd, barn och liv kommer i vägen.

Min förkylning satt i länge. Idag sprang jag (släpade mig fram) 2km som en start - förutom dans och yoga är det första träningen sen fredag för två veckor sedan. Glömde använda min nya klocka... Får testa den nästa gång :)

puss och kram*
L

filosofi på en lördag

En helt vanlig lördag.
I början på oktober var jag återigen hos läkaren, två månader har gått sedan mitt senaste inlägg och jag kan konstatera att jag mår fan fortfarande bra. Jag kan inte minnas när jag hade ett grundmående som var bra så här länge och jag är verkligen tacksam VARJE dag.
Jag träffar dagligen de som mår dåligt, har mått dåligt, känner någon som mår dåligt eller är orolig för att de KOMMER må dåligt. Jag kommer inte glömma och jag kommer inte sluta jobba för att man ska kunna må som man mår utan att vara rädd för följderna om man är "för svag" eller följderna om man är "för stark". Jävla trams. Ibland mår vi bra och ibland mår vi skit - ALLA har det så, jag luras inte av era perfekta inlägg på facebook eller era perfekta foton på instagram. En intervju Oprah gjorde med Julia Roberts för många herrans år sammanfattar det fint. Julia svarar på livet i rampljus: We´re just people who pee. Ja, alla människor kissar - ingen är bättre eller sämre.

Ju längre jag mår bra, känner mig förnöjsam (för nä - jag går inte runt och är LYCKLIG jämt) och njuter av små saker, desto klokare inbillar jag mig att jag själv blir. Gissar att MENSA snart kontaktar mig faktiskt....  :)
Ikväll ska jag ägna mig åt avsnitt två av Kroppshets med Mia Skäringer. Tips från mig är avsnitt 1,  44 minuter och 12 sekunder in. Klockrent.
Och så tror folk att bilden som representerar verkligheten, inte konstigt att prestationsångest, stress, bluffsyndrom och duktigflicka-ångest fyller ungdomarnas vardag. Avslutet på min föreläsning om sociala medier blir ännu mer viktigt att upprepa om och om igen - ALLT ÄR INTE SOM DET SER UT PÅ SOCIALA MEDIER.

Nedan har ni en bild från samma månad, hur snabbt både väder och mående förändras: Efter en löprunda runt sjön - eufori-adrenalin-glädje-kel-oxytocin; och efter en stund i soffan framför Hachiko med tårarna sprutande. -saknad-sorg-ångest-kyllaensamhet. Det går upp och det går ner. Man delar bara inte med sig av ALLT.

Läkarbesök och förnöjsamhet

I förra veckan var jag hos läkaren. ”Hur mår du?” -samma fråga som han alltid ställer men denna gången kunde jag svara ”jag mår bra”. Helt underbart.
Jag försökte förklara att nu känns det som jag mår som alla andra ”normala” människor, det händer lite skit nu och då, en varningslampa i bilen lyser, barnen bråkar, pengarna räcker inte till allt man önskar, men i grunden mår jag BRA. Shit happens, men nu är grunden stabil. Inget svart moln som följer mig var jag än går utan bara vardagliga händelser sker, jag tar itu med det och så är det bra igen.
Det är en underbar känsla som är svår att förklara för någon som inte vet vad depression innebär. Det spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag uppskattar allt jag har, för vart jag än går och vad jag än gör så mår jag i grund och botten ändå alltid skit. Den känslan är piss. Men nu när den plötsligt är borta, fuck vilken happy day det blir… 😊

I maj skrev jag ett inlägg – Wake me up, då mådde jag inte bra, men gjorde så gott jag kunde. Jag fick en kommentar på det inlägget som jag burit med mig sen dess; ”Ständig lycka… finns det? Ögonblick av lycka tror jag mer på.” Jag håller med nu. Nu vet jag vad grunden är, det är inte lycka, det är förnöjsamhet. Allt är bra. Rullar på. Inte olycklig. Inte alltid ledsen. Däri kommer det stunder av total lycka som är fantastiska – ögonblick. Ibland kommer stunder av tillfällig kris, sorg, saknad, och sedan åter till förnöjsamhet. SÅ ska det vara. Så är det just nu, den ständiga olyckan, sorgen och mörkret är inte grundstommen i mitt liv. Tänk om jag kan få fortsätta ha det så?!

Så, de senaste veckorna har ett nytt ord hamnat högst på min lista – FANTASTISKT. Shit happens men allt är FANTASTISKT. Vädret, vännerna, livet, maten, sömnen, träningen, jobbet… ALLT är bara FANTASTISKT. Fantastiskt. Fantastiskt.
Jag har så mycket fantastiskt omkring mig. Gymmet börjar fyllas med underbara personligheter efter sommaren, nya medlemmar som blir nya vänner, medlemmar som jag saknat är tillbaka från sina semestrar och alla dessa människor fyller upp min vardag med massor av ögonblick av lycka. Lycka är fint. Det gäller att njuta av sin lycka.
Vilka ögonblick ger dig lyckorus? Jag vill veta! 😉

Lovelovelove

Nu sitter jag ensam i soffan i stugan och försöker hantera mina överväldigande känslor av hur det faktiskt FINNS helt fantastiska människor på jorden. Och ja, jag är rätt pessimistisk till vart världen är på väg, vilket jag sällan döljer och sällan faktiskt ens kan hantera (vilket gör att jag inte läser tidningar eller ser nyheter då det är FÖR deprimerande) men just NU, nu är det någon form av rosa skimmer över mina sociala medier och människorna runt mig. Polska brandbilar, personal som bara ställer upp, familjen på besök med bara massa MYS utan bråk, helt fantastiskt väder, tidigare kund som gift sig (jag älskar kärlek!), bilder från gamla kunder som är igång och verkar må bra och massa annat smått! Jag vill hoppa upp och ner och skaka händerna frenetiskt framför mig för att få ur mig lite glädje. – Helt underbar känsla och jag njuter verkligen av att få må BRA.
Tack alla som just nu berör mig. Ni är fantastiska!

❤❤❤