En obäddad säng

Nästan 3 månader senare är tanken färdigutvecklad. Planen för bloggen är klar och det återstår bara lite mer arbete innan jag publicerar. Dock tänkte jag dela med mig av en text som jag skrev när jag var 18 år - två år efter min mamma gick bort i cancer. Se det lite som en introduktion till kommande inlägg.
Med denna önskar jag er alla en fortsatt trevlig onsdag kväll.

<3 /Linda



En obäddad säng
11/12-98
När jag var liten satt jag alltid i fönstret och tittade upp mot himlen. Jag förstod inte skillnaden mellan himlen och Himlen. För mig var det samma sak. En stor och vacker trädgård, med färgglada blommor och lyckliga människor.

Sängen jag sitter i är bäddad. Inta av mig utan av min mamma. Lukten av de nytvättade sängkläderna känns i hela rummet. Det luktar nytt. Omhändertaget. Dörren är stängd, mina fingrar leker med blombladen och jag pratar. Mitt rum brukar ljuda av musik men nu är min röst det enda man hör. Jag pratar om min första dag med undervisning i engelska, om den nya tjejen som alla trodde var en kille och om katt-och-råtta-leken på rasten. Jag pratar om de fem kronorna jag fick av tandfen och om presenterna jag önskar mig av tomten i julklapp. Men vem är det jag pratar med?
Den som vill lyssna.

Jag sitter fortfarande i samma fönster. Tio år eller mer har gått. Lukten från nytvättade sängkläder känns inte längre och de gröna blombladen har blivit till små stickiga kaktusar. Foton med minnen från förr fyller nu upp fönsterkarmen. I mitten står ett tänt stearinljus och flackar i vinden som svansen på en hund. Fönstret är inte längre lika tätt. Själv känner jag inte draget. Mina tankar är någon annanstans. Långt härifrån. På en plats man egentligen inte vet om den finns, men själv vet jag precis var den ligger. Här befinner sig den försvunna delen i mitt liv. Den del som jag ständigt tänker på, den del jag lärt mig så mycket av. Jag tittar mig omkring. Det är ensamt nu. Det brukade det inte vara. Rullgardinen med Rosa Pantern-tryck har ersatts av en gul, mer vuxen, gardin, och listerna kring fönstret är mer gråaktiga än vita.
Dörren är fortfarande stängd, men sängen är obäddad.

Ovanför hustaken är allt det samma. Där finns stjärnor på kvällarna och moln på dagarna. Det enda som skiljer förr från nu är kunskap och erfarenhet. Jag vet att det jag nu ser inte är Himlen. Jag vet att trädgården med det inbjudande vita staketet inte finns där uppe på molnen och jag vet att det inte är här de eviga ängarna ligger. Jag vet. Jag vet. Kanske vet jag för mycket.

Varför blickar jag då fortfarande ut mot detta som inte längre borde betyda någonting för mig? Kanske för att komma närmare det jag saknar, kanske för att minnas en tid då sängen var bäddad.