Min historia del 2 - jag var visst gay

Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.


Nej, jag ville inte prata med någon. Jag hade pappa och jag hade skolan och mina kompisar.
Jag mår FINT.
Jag pluggade som aldrig förr, begravde näsan i böckerna och gav allt. När jag tittar tillbaka förstår jag varför, men då – då ville jag bara prestera. Om jag inte kan ha kontroll på omvärlden eller mina känslor så ska jag i alla fall kontrollera mina betyg och min framtid. Så det så.

Pappa och jag hade en underbar kontakt efter allt som hänt. Det var som om vi visste att vi var själva kvar. Det var han och det var jag. Bara vi två. Jag slutade 9:an och vi åkte på mitt livs bästa resa, en healingresa över hela USA, bara han och jag. Resan var från början tänkt att vi skulle göra alla tre men blev nu min och pappas komma-bort-från-allt-resa och det är än idag det bästa jag någonsin gjort tillsammans med honom.

Vi kom tillbaka hem, till en vardag som vi bara förväntades fortsätta leva i och det gjorde vi. Jag började på gymnasiet med inriktning fotografi, textproduktion, rörlig bild och media, och pappa återgick till sitt. Livet skulle nu fortsätta som om inget hänt.

Jag träffade nya vänner med samma intressen, och skoltiden gick riktigt bra. Jag bytte glasögon mot linser, började springa i skogen och köpte till och med lite smink. Jag började följa med klasskamrater på fester men eftersom jag inte drack blev festerna tråkiga för mig när de blev roliga för andra och jag valde att sluta säga ja till tillställningarna. Istället fastnade jag i det senaste – chat på Internet. Vilken grej! :)
Att skriva var min trygghet, det kunde jag. Här var det lätt att starta samtal. Här började jag min sökning efter någon att dela vardagen med och det gick faktiskt riktigt bra. Jag träffade en del totala nitlotter (som säkert är perfekta för någon annan) men jag mötte också mannen som numera är en av mina bästa vänner. Det är en lång historia, på sitt sätt tragisk, men ändå inte. Jag ville så gärna att jag skulle känna något som jag inte gjorde och jag försökte verkligen. Jag vet idag att jag älskar honom som en vän, men jag försökte innerligt och länge att få det att bli mer än så, men det gick inte.

Mitt intresse för TV och USA fanns fortfarande kvar och i ett chatrum på nätet träffade jag en kvinna från North Carolina där vänskapen klickade direkt. När jag 1999 tog studenten bestämde jag mig för att hälsa på. Jag bodde där i fyra månader och upplevelserna jag hade under denna tid har jag med mig än idag.

Även här fick jag chansen till en och annan dejt och varje gång jag försökte få det att bli något mer så märkte jag hur dåligt jag mådde. Jag blev fysiskt illamående och psykiskt obekväm till mods när det kändes som vi kom för nära varandra. Vad är det för fel på mig egentligen?

Dessa tankar sattes helt åt sidan när jag kom hem till Sverige. När jag inte längre studerade behövdes en inkomst och jag hade tur. Via en kontakt fick jag anställning på en industri där jag hade en bra lön och underbara arbetskollegor. Det var svårt att få jobb och jag var nöjd med att ha fått en fast anställning och fast inkomst medan jag funderade ut vad jag verkligen ville göra i livet.

Under denna tiden hittade jag en hobby som jag så klart gick in för 110% - dans. Jag provade linedance första gången 1999 och 2001 var jag färdigutbildad instruktör med egen kurs. Jag ville ALLT.

Jag utbildade mig till regionsutbildare för instruktörer och åkte runt och höll utbildningar tillsammans med en danskollega. Jag påbörjade också domarutbildning, åkte och tävlade på mästerskap runt om i Sverige och på VM i Nashville. SÅ mycket folk jag träffade under denna tid – några finns kvar i mitt liv fortfarande och andra kom in ett tag och försvann därefter; men alla lämnade de mig med underbara minnen.

Det var också på dansen som jag träffade ”henne”. Min första stora kärlek, hon som fick mig att äntligen känna allt det som jag så länge försökt känna men aldrig lyckats med. Benen blev spagetti när hon rörde vid mig och jag hade verkligen aldrig varit lyckligare. Äntligen förstod jag varför det inte fungerat tidigare, jag var inte intresserad av killar, det var tjejer. Min lycka var total. Jag förstod allt om mig själv som jag inte tidigare fattat. Så trög jag hade varit! Jag hade hittat mig själv, och med henne vid min sida ville jag basunera ut det till hela världen.

Jag började på bokstaven A i min mobil och sen gick jag igenom alla en efter en och berättade vad jag kommit på om mig själv. Den som var mest förvånad under hela denna komma-ut-process visade sig vara jag.
-”Det har vi redan räknat ut Linda, men vad skönt att du känner att du hittat dig själv”.
Förutom att berätta för pappa var min nyfunna familj i Haparanda de svåraste. Vi träffades via dansen och helt plötsligt hade jag en extra far och en ny syster. Jag älskar dem än i dag som min egen familj. Jag var så rädd att förlora dem, men det hade jag inte behövt vara.
Jag hade så mycket kärlek omkring mig och det gjorde mig starkare och starkare. Min plötsliga öppenhet gjorde dock att jag och min stora kärlek hamnade i två olika läger – jag ville UT, det ville inte hon; och jag fick uppleva min första stora hjärtesorg.

Jag var 21 år nu, och först då förstod jag vad mina kompisar känt för många år sedan då deras första kärlek tog slut. Och ja, det är sant som de säger, jag trodde jag skulle dö. Jag var otröstlig och övertygad om att jag aldrig skulle träffa en kvinna som hon någonsin igen.
Om jag inte engagerat mig fullt i jobb och dans tidigare, så gjorde jag det nu.
Jag flyttade hemifrån, jobbade övertid och dansade. Full fart och ingen vila.
Någonstans på vägen kände jag att min nära kontakt med pappa minskade. Jag förstod inte varför men jag märkte att det hände. Vi levde inte längre under samma tak och kontakten var inte så regelbunden som den tidigare varit. Jag saknar fortfarande detta.

Trots uppbrottet från min första kärlek var en del av mig fortfarande så lycklig över att ha hittat rätt. Jag var helt utan hemligheter – denna omedvetna hemlighet hade tydligen tyngt ner min kropp och jag rasade 10kg i vikt utan att göra något annorlunda. Helt plötsligt ville jag något med mitt liv – jag hade ett mål. Jag ville hjälpa ungdomar som, precis som jag, inte förstått och inte vågat ta steget ut ur garderoben. Detta skulle bli mitt nya fokus och jag började läsa till beteendevetare och sociolog på Halmstads universitet med inriktning sexualitet och identitet. Under tiden hade jag börjat föreläsa på skolor om HBT (homo, bi och trans) och jag jobbade kvar på industrin under delar av min utbildning.

Mellan skola, dans och jobb fanns inte mycket tid över. När utbildningen var klar, avslutad med en C-uppsats skriven i San Fransisco om svårigheterna kring komma-ut-processen, kändes det som jag gjort mitt för HBT-rörelsen och jag var redo att ta mig an världen för min egen skull.

Detta gjorde jag tillsammans med en kärleksfull, lugn och mjuk människa som i denna period av mitt liv passade mig perfekt. Vi träffades också på dansen, precis när jag påbörjade mina studier, och vi blev kollegor, sambos och till slut trolovade. Denna relation lärde mig så mycket om mig själv. Hon såg mina positiva sidor och hjälpte mig jobba med de negativa. Jag hoppas och tror att jag gjorde detsamma för henne och vi hade några givande och händelserika år innan vi till slut kom fram till att vi fungerade bäst som vänner. Idag är hon min allra närmsta och ärligaste vän och en av mina stora stöttepelare.

Tänk vilka vändningar livet kan ta.

Efter skolan var jag tillbaka på industrin på heltid igen. ”Bara tills jag fått tag i ett jobb inom rätt område”. Kanske på ungdomsmottagningen, som kurator eller liknande. Dansen fortsatte vara en stor del av mitt liv och jag startade upp en egen dansförening i Höganäs.

Jag var 25 år, började träna på gymmet bredvid jobb och jag mötte återigen kärleken. Denna gången ”på riktigt”. Efter något år var vi gifta. Jag kände mig lyckligt lottad att ha fått en så vacker, intelligent och självsäker fru. Vi skaffade hus på landet, stor trädgård, bjälkar i taken och vi hade härliga omgivningar. Kärleken frodades och livet kändes toppen. Eller det borde känts toppen, men det gjorde det inte.

Jag vantrivdes på jobbet, jag hade gjort samma sak i snart nio år utan utveckling och alla jobb jag sökte gick till en annan sökande. Jag började känna mig oviktig och utan syfte. Förvisso gjorde jag mitt jobb bra men kände mig hämmad av det monotona arbetet med skruvar och muttrar.

Jag hade utbildat mig till att hjälpa andra människor och jag jobbade med döda ting. Jag var långt ifrån där jag ville vara...


* * *