Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.
Jag gick från singel till tvåbarnsmamma på under året. Linda som aldrig ville ha barn fick två små pojkar i åldrarna 2 och 4 att tampas med.
Det var mycket jag skulle lära mig. Första gången jag stod inne på toaletten och Benjamin sa "Linda ska" (han ville jag skulle borsta hans tänder) kände jag paniken. Vad har jag gett mig in på? Hur ska JAG kunna uppfostra två små barn? Jag minns ett gammalt inlägg jag gjorde på Facebook i denna vevan - "första nattningen klar - gick bra." Jag hade läst min första saga, pussat två små liv god natt och satt sedan i soffan med mobilen. Hjärtat slog hårt och tankar som gjorde jag rätt, sa jag något fel, fick de vatten, glömde jag något, surrade i huvudet. För varje skräckupplevelse jag upplevde med barnen pratade jag om dem med min fru, fick bekräftelse och växte. Utan henne hade omställningen till detta enorma ansvar aldrig gått.
”Nu när du hittat den rätta kärleken så måste ju allt kännas bra igen? Vad skönt!” Frågan och påståendet var inte illa menat och jag önskade verkligen att det var så, men fortfarande var det nåt.
Jag var arg på mig själv för att jag inte bara kunde skaka av mig det som kändes tungt och jobbigt; men det
gråa molnet var som en oinbjuden gäst som inte behagade gå.Jag hade avslutat mina samtal men fortsatt med min medicin. När ett försök att plocka bort den hade resulterat i samma gamla vanliga känslor av meningslöshet och ovilja till livet som jag haft på industrin så var det bara att inse att jag behövde den. Både för min egen skull men också för min nya familj.
Dock kände jag att även om medicinen verkligen hade effekt så borde jag kunna må bättre. Det var ju faktiskt rätt som de sa, jag hade hittat den rätta kärleken, jag fick all den bekräftelse jag behövde, allt stöd jag någonsin kunnat be om och ändå så var det bara okej. Det kändes hånt och samtidigt orättvist mot min familj. Att sitta och säga jag älskar dig men ser inte någon mening med livet kändes elakt. Jag ville att hon skulle veta att jag alltid kommer vara där för henne och barnen men samtidigt var det en del i mig som inte tyckte jag förtjänade lyckan och jag ville inte ljuga.
Jag fick tips om en duktig kognitiv beteendeterapeut och bestämde mig för att se om detta kunde vara det som kunde ta mig den sista biten dit medicinen inte kunde ta mig.
Min läkare höll med mig och skrev snabbt en remiss och första mötet blev inbokat.
Den var den fjärde augusti 2015. Efter tio minuter
satt jag i tårar och frågade om det verkligen skulle kännas så
här på första besöket. Jag hade i alla fall börjat prata direkt denna gången. Och bara ett ”enkelt” samtal om min bakgrund och historien om mamma hade
fått mig att bryta ihop. Det var nog något där jag var tvungen att nysta i.
Under hela denna process rullade livet på som vanligt. Tiden står inte stilla för att jag behöver gå till en terapeut precis.
Benjamin fyllde tre år och fyra år. Han gick från "Linda ska" till "inte jag vill" till "Linda du är så fin". Vincent fyllde fem år och sex år och gick från "jag vill ha mamma" till "jag kan säga mamma till dig också för du är ju som en mamma". När jag tänker för långt framåt får jag panik - skolstart, student, grupptryck, fylla... Jag måste ta en dag i taget, annars är jag fortfarande på vad har jag gett mig in på. Jag vet att Isabell alltid kommer vara där och ta det största ansvaret och det hjälper. De skulle inte kunna ha en bättre mamma och jag vill inte, och kan inte, bli som hon. Det jag kan är att backa upp och stötta, visa barnen att jag finns och ge dem det jag kan av mig själv. Om Isabell tycker att det jag gör är tillräckligt så måste jag lära mig att tro på det hon säger och själv vara nöjd. Det låter så självklart när jag skriver, men shit vad jag har jobbat med detta. Good Enough, två enkla ord som jag antagligen kommer få ha med mig dagligen i resten av mitt liv, två ord som är så svåra för många att vara nöjda med. Jag vet, för jag ville alltid ge mer, göra mer och vara mer. Bitvis vill jag det fortfarande och jag gör allt jag kan för att använda mig av det jag lärt mig och förhoppningsvis kommer jag aldrig sänka mig själv så lågt igen. Good enough ÄR good enough.
Under hela denna process rullade livet på som vanligt. Tiden står inte stilla för att jag behöver gå till en terapeut precis.
Benjamin fyllde tre år och fyra år. Han gick från "Linda ska" till "inte jag vill" till "Linda du är så fin". Vincent fyllde fem år och sex år och gick från "jag vill ha mamma" till "jag kan säga mamma till dig också för du är ju som en mamma". När jag tänker för långt framåt får jag panik - skolstart, student, grupptryck, fylla... Jag måste ta en dag i taget, annars är jag fortfarande på vad har jag gett mig in på. Jag vet att Isabell alltid kommer vara där och ta det största ansvaret och det hjälper. De skulle inte kunna ha en bättre mamma och jag vill inte, och kan inte, bli som hon. Det jag kan är att backa upp och stötta, visa barnen att jag finns och ge dem det jag kan av mig själv. Om Isabell tycker att det jag gör är tillräckligt så måste jag lära mig att tro på det hon säger och själv vara nöjd. Det låter så självklart när jag skriver, men shit vad jag har jobbat med detta. Good Enough, två enkla ord som jag antagligen kommer få ha med mig dagligen i resten av mitt liv, två ord som är så svåra för många att vara nöjda med. Jag vet, för jag ville alltid ge mer, göra mer och vara mer. Bitvis vill jag det fortfarande och jag gör allt jag kan för att använda mig av det jag lärt mig och förhoppningsvis kommer jag aldrig sänka mig själv så lågt igen. Good enough ÄR good enough.
Fyra månader efter första mötet kom
vändpunkten.
Jag kan inte på några få rader förklara hur jag fick hjälp ut ur nästan tjugo år fyllda med skuldkänslor, självförakt och besvikelse; men jag kan säga att det efter så lång tid faktiskt gick, även om jag knappt trodde på det själv. Sorgen och skulden hade blivit en del av mig, vem är jag egentligen utan detta självförakt? Men så en dag var den bara borta, jag kom på mig själv med att helt plötsligt ha ett svar på mitt beteende som dög till och med för mig själv. Den svenska filmen Turist från 2014 och några visualiseringar kring de minnen som etsat sig fast som värst, gav mig till slut tillåtelse av mig själv att släppa den jag var och avsluta ett långt och smärtsamt kapitel. Jag vet att mamma verkligen älskade mig oavsett hur jag betedde mig och hon förstod varför jag betedde mig som jag gjorde. Hon har förlåtit mig, antagligen för länge sedan, men nu har jag också äntligen förlåtit mig själv.
Efter detta känns det som att allt gick så fort. Jag insåg att det här med att fastna i felaktiga och negativa tankar var både vanligt och faktiskt föränderligt. Jag var inte heller ensam att ha hamnat här, det finns många som av olika anledningar hamnat i samma nedåtgående spiral. Detta ville jag definitivt lära mig mer om och utbildningen jag läser idag, en ettårig utbildning i kognitiv beteendeterapi blev resultatet av min insikt. Att bara läsa kurslitteraturen har redan gett mig mer kunskaper och mer insikt i vem jag är och hur jag beter mig än min egen tankeverksamhet gjort på flera år. Jag ser med spänning fram emot varje ny bok och varje ny uppgift.
Jag kan inte på några få rader förklara hur jag fick hjälp ut ur nästan tjugo år fyllda med skuldkänslor, självförakt och besvikelse; men jag kan säga att det efter så lång tid faktiskt gick, även om jag knappt trodde på det själv. Sorgen och skulden hade blivit en del av mig, vem är jag egentligen utan detta självförakt? Men så en dag var den bara borta, jag kom på mig själv med att helt plötsligt ha ett svar på mitt beteende som dög till och med för mig själv. Den svenska filmen Turist från 2014 och några visualiseringar kring de minnen som etsat sig fast som värst, gav mig till slut tillåtelse av mig själv att släppa den jag var och avsluta ett långt och smärtsamt kapitel. Jag vet att mamma verkligen älskade mig oavsett hur jag betedde mig och hon förstod varför jag betedde mig som jag gjorde. Hon har förlåtit mig, antagligen för länge sedan, men nu har jag också äntligen förlåtit mig själv.
Efter detta känns det som att allt gick så fort. Jag insåg att det här med att fastna i felaktiga och negativa tankar var både vanligt och faktiskt föränderligt. Jag var inte heller ensam att ha hamnat här, det finns många som av olika anledningar hamnat i samma nedåtgående spiral. Detta ville jag definitivt lära mig mer om och utbildningen jag läser idag, en ettårig utbildning i kognitiv beteendeterapi blev resultatet av min insikt. Att bara läsa kurslitteraturen har redan gett mig mer kunskaper och mer insikt i vem jag är och hur jag beter mig än min egen tankeverksamhet gjort på flera år. Jag ser med spänning fram emot varje ny bok och varje ny uppgift.
Är du alltid så här glad Linda?! Sitter du aldrig still? Du har aldrig en dålig dag va?! Hur kan man vara så glad alltid?! Att du ORKAR! Du gör alltid alla så glada runt omkring dig!
Faktiskt är det så, jag är den enda människan på jorden som helt enkelt är PERFEKT. Ja, du har äran att känna just MIG; alla borde sträva efter att bli precis som jag, för jag är en yber-människa som bara får uppleva glädje, lycka och medgångar. Wohooo!
Eller hur...
Självklart är det inte så.
Jag har lärt mig en hel del om hur jag ska hantera mina tankar och känslor men jag har också dagar där jag hellre ligger i soffan än jobbar, då jag hellre äter en pizza än springer milen. Precis som alla andra.
Däremot har jag kommit fram till att den bild andra har av det sprudlande och glada energiknippet Linda, till viss del stämmer. Jag har använt mig av det som en räddning. "To act as if", fake it til you make it - att låtsas tills det stämmer, och det har hjälpt mig många gånger att faktiskt komma iväg och göra det jag ska, att inte gräva ner mig. Om jag inte använt mig av detta, om jag i grund och botten inte haft denna energi och jävlar anamma så tror jag inte att jag levt idag. Jag har inte försökt vara någon jag inte är, jag har bara kämpat för att hitta den jag faktiskt är.
Och jag är på god väg.Självklart är det inte så.
Jag har lärt mig en hel del om hur jag ska hantera mina tankar och känslor men jag har också dagar där jag hellre ligger i soffan än jobbar, då jag hellre äter en pizza än springer milen. Precis som alla andra.
Däremot har jag kommit fram till att den bild andra har av det sprudlande och glada energiknippet Linda, till viss del stämmer. Jag har använt mig av det som en räddning. "To act as if", fake it til you make it - att låtsas tills det stämmer, och det har hjälpt mig många gånger att faktiskt komma iväg och göra det jag ska, att inte gräva ner mig. Om jag inte använt mig av detta, om jag i grund och botten inte haft denna energi och jävlar anamma så tror jag inte att jag levt idag. Jag har inte försökt vara någon jag inte är, jag har bara kämpat för att hitta den jag faktiskt är.
Att börja jobba på mina sätt att hantera "återfall" in i negativa tankar och att känna igen varningssignaler i min vardag, säger mig att min terapeut snart anser att jag kan klara mig själv. Visst är det lite skrämmande men samtidigt håller jag nog med. Med alla verktyg jag fått, i kombination med mitt brinnande intresse och nuvarande studier inom ämnet så tror och hoppas jag att livet framöver kommer te sig ljusare och ljusare.
Och jag vet att min mamma hade varit så stolt över mig.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar