Min historia - Nikon och SNRI

Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.

 

Livet på industrin blev värre och värre. En oförstående ledning, en bakbunden chef, dåligt planerade omorganisationer och byten mellan avdelningar. Utan mina underbara kollegor som gjorde ett enformigt jobb möjligt att hantera blev det svårare och svårare att blunda för det faktum att jag inte var menad att jobba med denna typ av arbete. Ibland fick jag ta en paus, gå in på toaletten och gråta av mig det värsta. Jag hade verkligen tappat gnistan, en hamster som bara lät fötterna pinna på och tiden gå. Om man bortser från mammas bortgång var detta absolut den tuffaste perioden dittills i livet. Jag var fast.

Vem säger upp en fast tjänst nu för tiden? Man måste ju vara dum om man frivilligt gör sig arbetslös. Många hade säkerligen sådana åsikter om mitt beslut men jag insåg att inget skulle hända om jag inte fick det att hända. Efter nio år och elva månader lämnade jag mitt fasta jobb och gick frivilligt in i 90 dagars karens och därefter A-kassans värld.
Arbetslös och en massa tid – äntligen gick en långvarig dröm i uppfyllelse. Jag skulle skaffa mig min hund.

Jag satt på golvet hos uppfödaren med de bara några veckor gamla valparna när en av dem glatt tultade fram till mig. Mitt hjärta smälte redan där och då. Han hade gjort sitt val och jag också.

De säger att inget är som väntans tider och det kändes verkligen som klockorna stod still under de veckor vi fick vänta tills vi skulle få hem vår nya kärlek.

Dagen efter jag jobbat mina sista timmar på industrin hämtade jag och frun hem honom från uppfödaren. Jag fyllde snart trettio år och hade äntligen fått hunden jag önskat mig i mer än tjugo. Han var och ÄR det bästa som någonsin hänt mig. Denna villkorslösa kärlek. Obeskrivlig.
 

Jag var förvisso arbetslös men njöt av tiden jag la på att ge min hund den absolut bästa starten i livet. Allt var skitbra. Men det var nåt. Nåt jag inte kunde sätta fingret på. Jag antog, och slog bort tankarna med, att det antagligen var rastlösheten av att inte ha ett jobb.
Så måste det vara.

All tid jag lagt på gymmet visade sig så såningom ge resultat när jag, efter ett år som arbetslös, fick jobb i receptionen. Här fick jag social kontakt, jag var en del i människors första steg mot förändring, det jag gjorde hade betydelse, och jag kände att jag äntligen var på rätt väg. Nu var livet perfekt. Min älskade hund - en kärlek jag aldrig tidigare känt; villkorslös och total. En vacker fru, ett hus jag trivdes i och det perfekta jobbet.

Det var här nästa stora förändring skedde.

Känslan jag haft när jag grät på toaletten på industrin var tillbaka. Skillnaden var bara att hela min tillvaro äntligen var precis som jag ville. Jag var inte längre kvar på industrin, jag hade ALLT, verkligen allt, och tanken kom igen – vad är det för fel på mig?

 

För första gången i mitt liv gick jag med på att prata. Jag hade ”klarat mig själv” sen jag var 16 år; förträngt, skjutit bort och ignorerat det jag borde tagit tag i. Jag hade hittat mina egna lösningar som jag känt var rätt där och då, men nu var det dags att låta någon med adekvat utbildning ha en åsikt.

Första mötet var svårt. Vem gav henne rätt att ge mig råd, varför skulle jag lyssna på henne och vad säger att hon, bättre än jag, kan lösa mina problem? Be om hjälp hade inte varit min starka sida och när jag fick kommentaren "om du inte pratar kan jag inte hjälpa dig" var min spontana reaktion att "nej, du kan nog inte det". Men, jag hade ju inte precis blivit av med min känsla på egen hand så efter att ha frågat ut henne om den "adekvata" utbildningen, om erfarenhet och kunskap, insåg jag att jag måste våga för att förändras. Vi fortsatte träffas några gånger och jag berättade det jag tyckte var relevant från mitt liv. Jag berättade hur jag tappat lusten till mångt och mycket och hur jag känt att mitt humör varit som en berg och dalbana under en lång tid. Jag berättade om mamma, de minnen jag har av mig som en egocentrisk tonåring och jag gjorde några av hennes tester där jag svarade ja och nej, stämmer lite, stämmer sådär, stämmer mycket.
Och så kom diagnosen.

Depression.
”Jag tror antidepressiva kan vara bra för dig att prova i kombination med våra samtal”.
Hon var ju absolut inte riktigt klok, jag har ju allt – mitt liv är perfekt, jag kan ju omöjligt vara deprimerad. Jag kände mig nästan påhoppad - jag är faktiskt inget psykfall.

Jag är glad på jobbet, jag trivs hemma, jag har vänner och kollegor, jag skrattar och umgås. Jag är normal, aktiv och framåt, jag tränar och mår ju för det mesta BRA. Det kändes löjligt, samtidigt som jag visste att något var fel. Jag hade provat att ”rycka upp mig” så många gånger men det hade inte gått. Den asociala känslan växte sig starkare och strakare och det kändes som att ha ett mörkt moln över mig som envisades med att följa efter vart jag än gick. Hur jag än försökte springa ifrån det, så var det ändå där. Jag var rastlös och trött på samma gång, något gnagde i mig fast jag inte kunde säga vad. Jag kunde inte sitta igenom en hel film utan att bli rastlös, men jag orkade inte heller ta mig för att göra något. Jag blev arg på mig själv. Det är väl själva fan att jag inte kan må bra när allt omkring mig är perfekt. Det blir ju inte bättre än så här...

Det var här samtalet med min vän dök upp.

Hans ord gjorde mig smärtsamt medveten. Medveten om något som jag nog undermedvetet vetat i många år men inte velat låtsas om.

-Men Linda, du har ju egentligen aldrig mått bra.

Var det verkligen så? Att acceptera detta tog tid och jag kämpade länge med tanken att ta de mediciner som rekommenderades innan jag till slut gav med mig. Värre kunde det väl inte bli?

Men det kunde det, den första medicinen fick allt jag känt fram tills den dagen att kännas som en walk in the park. Världen som innan varit grå blev plötsligt verkligen nattsvart. Det var skrämmande. Självmordstankarna jag haft innan dubblades och jag ville så fort jag bara kunde sluta med medicinen. Jag gick med på att testa ytterligare en och denna fungerade bättre. Den nya medicinen, tillhörandes gruppen SNRI sägs hämma återupptaget av noradrenalin och serotonin medan den första, en SSRI, verkar specifikt på bara serotonin. Jag måste erkänna att djupare kunskaper än så om vad jag stoppar i mig har jag inte skaffat mig, men jag minns känslan av den första medicinen och jag minns känslan när jag gick över till den andra. Mer än så behöver jag inte veta för att säga att SSRI inte är för mig, och att den andra gjorde livet lite lättare.

Allt rullade på. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Jag hade fortfarande svårt att förstå "depression". I min värld, fram tills nu, var alla deprimerade alltid ledsna, de ligger i sängen med rullgardinerna nere och täcket över huvudet, oförmögna att ta tag i något. Där var jag inte alls. Jag höll mig förvisso undan stora sociala tillställningar, men jag var både aktiv och glad.
Medicinen hjälpte. Det var inte perfekt men det var mycket bättre.

Den 13e juni 2012 kom nästa slag – skilsmässa. Människor kan undra hur den ena parten kan vara helt omedveten när något sånt här händer, men det var jag. Det var så mycket annat för oss båda att hantera på var sitt håll, men jag trodde ändå att vi hade en gemensam grund att landa på när vi tagit oss igenom till andra sidan. Men man måste vara två, både i tanke och känsla och det var vi inte. I min värld var det en blixt från klar himmel som levererades på samma sätt som ”älskling, smöret är slut”, och med det raserades allt jag trott på. ”Tills döden skiljer oss åt”, ”tillsammans genom med-och motgångar”, äktenskapet är heligt, osv osv. Det kändes som jag försvann i ett mörkt hål och jag ville bara försvinna. Jag minns bara fragment av den kvällen. Jag tvingade frun att lämna vår lägenhet, jag brydde mig inte om vart hon tog vägen bara hon förvann, sen ringde jag min bästa vän som jag tror satt med mig hela kvällen tills jag somnade i hennes famn.

Dagen efter ville jag bara bort. Mest från mig själv och den smärta som jag faktiskt aldrig tidigare känt. Det var inte bara äktenskapet som var över, jag hade misslyckats, jag hade blivit lämnad – igen och jag kände att jag kommer ALDRIG ta mig igenom det här.
 

Det kändes olustigt i lägenheten. Den påminde om ett gemensamt liv och jag ville inte stanna där en sekund till. Tillsammans med Nikon satte jag mig i bilen och körde.

Han ligger på sätet bredvid och tittar på mig. Han ser mina hårt sammanbitna käkar, tårarna som rinner längs kinderna och mitt krampaktiga tag om ratten. Jag ser bron närma sig och undrar om han är medveten om vad som går igenom mitt huvud. Är han medveten om hur hans, just nu extra genomträngande blick, får mig att släppa gaspedalen och styra bort mina tankar från vad jag mest av allt just nu vill göra. Jag kan inte göra det, han förtjänar inte att bli lämnad ensam. Jag kan inte göra så.

Minnesbilder från mitt liv fram tills då dök upp som små korta intron där någon tryckt på shuffle i spellistan. Tack vare Nikon kom jag fram till min sommarstuga helskinnad, gråtandes över allt jag har förlorat och varit med om sedan den dagen i april när jag var 16 år. Jag är fullt medveten om att hade det inte varit för honom så hade jag inte levt idag och det är mycket underbart som hänt i mitt liv efter detta som jag hade missat. Om han är medveten om vad han gjort för mig vet jag inte men jag är honom för evigt tacksam.

Jag spenderade inte en enda natt till i vår gemensamma lägenhet. Istället upptäckte jag en enorm vänskapskrets. Vänner jag knappt visste att jag hade stöttade mig till hundra procent. Trots att jag fortfarande mådde dåligt var jag enormt tacksam över detta.

Under en månad sov jag på soffan hos en plötsligt nyfunnen vän. Hon gav mig nyckel till sitt hem trots att vi inte känt varandra länge; och både jag och Nikon var välkomna att stanna tills allt kändes bättre. Alla försök att visa min tacksamhet för detta kommer för alltid kännas otillräckliga. Jag mådde SÅ dåligt och var SÅ ledsen. Varje kväll lät hon mig gråta och prata, gråta och prata. Jag behövde få ur mig så mycket och hon lyssnade och tröstade. Trots att jag mådde så dåligt, kan jag se tillbaka på månaden hos henne med glädje.

Till min förvåning föll bitarna på plats en efter en som om allt var menat att hända just där och då. Jag hittade en lägenhet precis i min smak – den första jag tittade på. En dag senare var papper påskrivna och en månad senare flyttade jag in.

Jag trivdes superbra i lägenheten tillsammans med Nikon och jag la allt mitt fokus på honom, träning och jobb. Jag tog en dag i taget.

På gymmet hade jag gått vidare från att bara jobba reception till att också hålla i gruppträningspass. Det mest givande var mina torsdagar – cirkelträning med seniorerna. Seniorerna har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta men jag minns speciellt att under denna tiden betydde detta pass extra mycket. Hur jobbig en dag ändå kändes fyllde de omedvetet mig med ny energi och gav mig ny ork för att fortsätta kämpa på.

Min nuvarande fru (jag kommer till henne senare) sa en gång när jag kom hem från en torsdag på jobb: ”Dina seniorer har du fått för allt som är bra med dig. De är din belöning”. Det är nog sant.

Jag insåg återigen att det var på gym jag hörde hemma, både för mitt eget välbefinnande men också för att jag verkligen fastnat för att hjälpa andra till ett bättre liv. Jag utbildade mig till personlig tränare och där hittade jag mitt rätta syfte. Här fick jag använda det jag läst under min utbildning till sociolog och jag fick hjälpa folk till en sundare livsstil. Än idag är detta det bästa beslut jag någonsin tagit. Att hjälpa andra var det som hjälpte mig ta de första stegen mot där jag är idag.

Det första halvåret var tufft, jag tänker inte ljuga. Det var mycket sorg, bitterhet, ilska och besvikelse.

Medicinen jag börjat med en tid innan gjorde sitt för att dämpa de värsta och mörkaste tankarna men jag märkte att många av mina relationer tog stryk av hur jag mådde. Jag ville verkligen göra något åt det men jag orkade inte. Jag orkade bara jobba.

Trots det kände jag mig ensam på kvällarna och behovet av att prata var stort. Jag spenderade mer tid på Internet och samtalade med många som genomgått ungefär samma som jag. Det var skönt att "träffa" nya människor som inte känt den ”gamla” Linda och som förstod vad jag gick igenom och vad jag kände. Jag började prata med framför allt en kvinna, långa mail fram och tillbaka, vi var väldigt lika. Första gången vi träffades fanns absolut inget annat än vänskap i planen, jag hade varit skild i lite mer än året och hade börjat komma in i livet som ensam med hund och fokus på jobb. Jag hade hittat fördelen med lugnet i en egen lägenhet och livet var rätt ok igen.

Men så plötsligt fick jag vara med om något jag aldrig tidigare känt, villkorslös kärlek från en annan människa. Att beskriva känslan när allt klaffar, när man är som två pusselbitar exakt skurna för att passa varandra, är näst intill omöjligt. Vi fyller i varandras meningar, tänker likadant, accepterar varandras egenheter och älskar varandra för dem. Än idag kan jag titta på min fru, känna en våg av tacksamhet och tänka att det var hit alla händelser och upplevelser var menade att leda mig.

Det tog ett år, sen hade vi flyttat ihop, förlovat oss, köpt hus och gift oss. Bröllopet var litet, bara närmsta vänner och familj var med, och vi gifte oss på platsen där vi träffades första gången. Jag kunde se vad min förra fru menat med att något hade fattats - här hade jag hittat det. 100% respekt och 100% tillit.
Visst är det fascinerande hur livet kan förändras?

* * *