söndag 27 mars 2016

Gårdagens funderingar från sommarhuset på landet

Det känns som jag startar upp ett nytt kapitel i mitt liv, där alla vet, eller har en möjlighet att veta, vem jag är om man läser min historia. Nu kan jag låta denna bloggen få den inriktning jag vill att den ska ha, med fokus på ett vanligt - AKTIVT - liv och psykisk hälsa och ohälsa. Jag vill dela med mig av det jag lärt mig från mina tidigare utbildningar och erfarenheter, av det jag lär mig där jag är nu, och via detta försöka få folk att första att livet GÅR. Motgångar finns, stora som små, men om man vill så kan man kämpa vidare. Det är få människor vars liv är perfekta. Men många vill gärna få alla runt omkring dem att tro att det är perfekt. Facebook är fullt av inlägg med bästa julbordet, finaste semestern med familjen och grymmaste och tuffaste träningspasset. Vissa pass är SKIT. Hur man än tar i så blir det skit i alla fall. Ingen kontakt, inte samma vikt som förra gången, dåligt grepp, färre repetitioner - sånt händer. Som Forrest Gump sa - shit happens. Det händer även de med det perfekta julbordet eller vackraste semesterbilden.
Det händer mig ofta - jag fastnar i tanken att allt ska vara så perfekt. Vardagsrummet ska se ut som en bild tagen ur Leva & Bo eller Lantliv, kanterna runt gräsmattan ska gärna vara perfekt skurna och fönsterna ska vara rena och helt utan spindelnät. Att helt leva upp till detta kan göra vem som helst frustrerad och återigen: good enough.
Att inte filtarna ligger perfekt vikna på vardagsrumssoffan visar på att de används och kanske jag prioriterar en långpromenad med hunden i solen istället för att borsta bort spindelnäten. So what? Jag försöker verkligen tänka på detta viset när mina negativa tankar vill dra ner mig igen. Där har du den igen – den lilla djävulen på axeln som försöker säga att du duger inte som du är – prestera MER, gör MER. Min terapeut sa något som jag försöker ta med mig när mina tankar vandrar iväg – gynnar det dig att tänka så? Är tanken rimlig? Och som jag sa, allt är faktiskt inte så perfekt hos andra heller. De basunerar bara inte ut allt det där som är "bara" good enough. Fastän vi alla hade mått mycket bättre av att se verkligheten. Är det perfekt på ett område så är det nog inte perfekt på det andra. Ingen är perfekt på allt.
Så jag – eller du – behöver inte vara det heller.


onsdag 23 mars 2016

Min historia - att jobba med sig själv


Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.

Jag gick från singel till tvåbarnsmamma på under året. Linda som aldrig ville ha barn fick två små pojkar i åldrarna 2 och 4 att tampas med.
Det var mycket jag skulle lära mig. Första gången jag stod inne på toaletten och Benjamin sa "Linda ska" (han ville jag skulle borsta hans tänder) kände jag paniken. Vad har jag gett mig in på? Hur ska JAG kunna uppfostra två små barn? Jag minns ett gammalt inlägg jag gjorde på Facebook i denna vevan - "första nattningen klar - gick bra." Jag hade läst min första saga, pussat två små liv god natt och satt sedan i soffan med mobilen. Hjärtat slog hårt och tankar som gjorde jag rätt, sa jag något fel, fick de vatten, glömde jag något, surrade i huvudet. För varje skräckupplevelse jag upplevde med barnen pratade jag om dem med min fru, fick bekräftelse och växte. Utan henne hade omställningen till detta enorma ansvar aldrig gått.

”Nu när du hittat den rätta kärleken så måste ju allt kännas bra igen? Vad skönt!” Frågan och påståendet var inte illa menat och jag önskade verkligen att det var så, men fortfarande var det nåt.
Jag var arg på mig själv för att jag inte bara kunde skaka av mig det som kändes tungt och jobbigt; men det gråa molnet var som en oinbjuden gäst som inte behagade gå.
Jag hade avslutat mina samtal men fortsatt med min medicin. När ett försök att plocka bort den hade resulterat i samma gamla vanliga känslor av meningslöshet och ovilja till livet som jag haft på industrin så var det bara att inse att jag behövde den. Både för min egen skull men också för min nya familj.

Dock kände jag att även om medicinen verkligen hade effekt så borde jag kunna må bättre. Det var ju faktiskt rätt som de sa, jag hade hittat den rätta kärleken, jag fick all den bekräftelse jag behövde, allt stöd jag någonsin kunnat be om och ändå så var det bara okej. Det kändes hånt och samtidigt orättvist mot min familj. Att sitta och säga jag älskar dig men ser inte någon mening med livet kändes elakt. Jag ville att hon skulle veta att jag alltid kommer vara där för henne och barnen men samtidigt var det en del i mig som inte tyckte jag förtjänade lyckan och jag ville inte ljuga.

Jag fick tips om en duktig kognitiv beteendeterapeut och bestämde mig för att se om detta kunde vara det som kunde ta mig den sista biten dit medicinen inte kunde ta mig.
Min läkare höll med mig och skrev snabbt en remiss och första mötet blev inbokat.

Den var den fjärde augusti 2015. Efter tio minuter satt jag i tårar och frågade om det verkligen skulle kännas så här på första besöket. Jag hade i alla fall börjat prata direkt denna gången. Och bara ett ”enkelt” samtal om min bakgrund och historien om mamma hade fått mig att bryta ihop. Det var nog något där jag var tvungen att nysta i.

Under hela denna process rullade livet på som vanligt. Tiden står inte stilla för att jag behöver gå till en terapeut precis.
Benjamin fyllde tre år och fyra år. Han gick från "Linda ska" till "inte jag vill" till "Linda du är så fin". Vincent fyllde fem år och sex år och gick från "jag vill ha mamma" till "jag kan säga mamma till dig också för du är ju som en mamma". När jag tänker för långt framåt får jag panik - skolstart, student, grupptryck, fylla... Jag måste ta en dag i taget, annars är jag fortfarande på vad har jag gett mig in på. Jag vet att Isabell alltid kommer vara där och ta det största ansvaret och det hjälper. De skulle inte kunna ha en bättre mamma och jag vill inte, och kan inte, bli som hon. Det jag kan är att backa upp och stötta, visa barnen att jag finns och ge dem det jag kan av mig själv. Om Isabell tycker att det jag gör är tillräckligt så måste jag lära mig att tro på det hon säger och själv vara nöjd. Det låter så självklart när jag skriver, men shit vad jag har jobbat med detta. Good Enough, två enkla ord som jag antagligen kommer få ha med mig dagligen i resten av mitt liv, två ord som är så svåra för många att vara nöjda med. Jag vet, för jag ville alltid ge mer, göra mer och vara mer. Bitvis vill jag det fortfarande och jag gör allt jag kan för att använda mig av det jag lärt mig och förhoppningsvis kommer jag aldrig sänka mig själv så lågt igen. Good enough ÄR good enough.

 
Fyra månader efter första mötet kom vändpunkten.
Jag kan inte på några få rader förklara hur jag fick hjälp ut ur nästan tjugo år fyllda med skuldkänslor, självförakt och besvikelse; men jag kan säga att det efter så lång tid faktiskt gick, även om jag knappt trodde på det själv. Sorgen och skulden hade blivit en del av mig, vem är jag egentligen utan detta självförakt? Men så en dag var den bara borta, jag kom på mig själv med att helt plötsligt ha ett svar på mitt beteende som dög till och med för mig själv. Den svenska filmen Turist från 2014 och några visualiseringar kring de minnen som etsat sig fast som värst, gav mig till slut tillåtelse av mig själv att släppa den jag var och avsluta ett långt och smärtsamt kapitel. Jag vet att mamma verkligen älskade mig oavsett hur jag betedde mig och hon förstod varför jag betedde mig som jag gjorde. Hon har förlåtit mig, antagligen för länge sedan, men nu har jag också äntligen förlåtit mig själv.

Efter detta känns det som att allt gick så fort. Jag insåg att det här med att fastna i felaktiga och negativa tankar var både vanligt och faktiskt föränderligt. Jag var inte heller ensam att ha hamnat här, det finns många som av olika anledningar hamnat i samma nedåtgående spiral. Detta ville jag definitivt lära mig mer om och utbildningen jag läser idag, en ettårig utbildning i kognitiv beteendeterapi blev resultatet av min insikt. Att bara läsa kurslitteraturen har redan gett mig mer kunskaper och mer insikt i vem jag är och hur jag beter mig än min egen tankeverksamhet gjort på flera år. Jag ser med spänning fram emot varje ny bok och varje ny uppgift.

Är du alltid så här glad Linda?! Sitter du aldrig still? Du har aldrig en dålig dag va?! Hur kan man vara så glad alltid?! Att du ORKAR! Du gör alltid alla så glada runt omkring dig!

Faktiskt är det så, jag är den enda människan på jorden som helt enkelt är PERFEKT. Ja, du har äran att känna just MIG; alla borde sträva efter att bli precis som jag, för jag är en yber-människa som bara får uppleva glädje, lycka och medgångar. Wohooo!

Eller hur...
Självklart är det inte så.
Jag har lärt mig en hel del om hur jag ska hantera mina tankar och känslor men jag har också dagar där jag hellre ligger i soffan än jobbar, då jag hellre äter en pizza än springer milen. Precis som alla andra.
Däremot har jag kommit fram till att den bild andra har av det sprudlande och glada energiknippet Linda, till viss del stämmer. Jag har använt mig av det som en räddning. "To act as if", fake it til you make it - att låtsas tills det stämmer, och det har hjälpt mig många gånger att faktiskt komma iväg och göra det jag ska, att inte gräva ner mig. Om jag inte använt mig av detta, om jag i grund och botten inte haft denna energi och jävlar anamma så tror jag inte att jag levt idag. Jag har inte försökt vara någon jag inte är, jag har bara kämpat för att hitta den jag faktiskt är.
Och jag är på god väg.

Att börja jobba på mina sätt att hantera "återfall" in i negativa tankar och att känna igen varningssignaler i min vardag, säger mig att min terapeut snart anser att jag kan klara mig själv. Visst är det lite skrämmande men samtidigt håller jag nog med. Med alla verktyg jag fått, i kombination med mitt brinnande intresse och nuvarande studier inom ämnet så tror och hoppas jag att livet framöver kommer te sig ljusare och ljusare.
Och jag vet att min mamma hade varit stolt över mig.


* * *

måndag 21 mars 2016

Min historia - Nikon och SNRI

Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.
 
Livet på industrin blev värre och värre. En oförstående ledning, en bakbunden chef, dåligt planerade omorganisationer och byten mellan avdelningar. Utan mina underbara kollegor som gjorde ett enformigt jobb möjligt att hantera blev det svårare och svårare att blunda för det faktum att jag inte var menad att jobba med denna typ av arbete. Ibland fick jag ta en paus, gå in på toaletten och gråta av mig det värsta. Jag hade verkligen tappat gnistan, en hamster som bara lät fötterna pinna på och tiden gå. Om man bortser från mammas bortgång var detta absolut den tuffaste perioden dittills i livet. Jag var fast.
Vem säger upp en fast tjänst nu för tiden? Man måste ju vara dum om man frivilligt gör sig arbetslös. Många hade säkerligen sådana åsikter om mitt beslut men jag insåg att inget skulle hända om jag inte fick det att hända. Efter nio år och elva månader lämnade jag mitt fasta jobb och gick frivilligt in i 90 dagars karens och därefter A-kassans värld.
Arbetslös och en massa tid – äntligen gick en långvarig dröm i uppfyllelse. Jag skulle skaffa mig min hund.


Jag satt på golvet hos uppfödaren med de bara några veckor gamla valparna när en av dem glatt tultade fram till mig. Mitt hjärta smälte redan där och då. Han hade gjort sitt val och jag också.
De säger att inget är som väntans tider och det kändes verkligen som klockorna stod still under de veckor vi fick vänta tills vi skulle få hem vår nya kärlek.
Dagen efter jag jobbat mina sista timmar på industrin hämtade jag och frun hem honom från uppfödaren. Jag fyllde snart trettio år och hade äntligen fått hunden jag önskat mig i mer än tjugo. Han var och ÄR det bästa som någonsin hänt mig. Denna villkorslösa kärlek. Obeskrivlig.
 
Jag var förvisso arbetslös men njöt av tiden jag la på att ge min hund den absolut bästa starten i livet. Allt var skitbra. Men det var nåt. Nåt jag inte kunde sätta fingret på. Jag antog, och slog bort tankarna med, att det antagligen var rastlösheten av att inte ha ett jobb.
Så måste det vara.

All tid jag lagt på gymmet visade sig så såningom ge resultat när jag, efter ett år som arbetslös, fick jobb i receptionen. Här fick jag social kontakt, jag var en del i människors första steg mot förändring, det jag gjorde hade betydelse, och jag kände att jag äntligen var på rätt väg. Nu var livet perfekt. Min älskade hund - en kärlek jag aldrig tidigare känt; villkorslös och total. En vacker fru, ett hus jag trivdes i och det perfekta jobbet.
Det var här nästa stora förändring skedde.
Känslan jag haft när jag grät på toaletten på industrin var tillbaka. Skillnaden var bara att hela min tillvaro äntligen var precis som jag ville. Jag var inte längre kvar på industrin, jag hade ALLT, verkligen allt, och tanken kom igen – vad är det för fel på mig?

 
För första gången i mitt liv gick jag med på att prata. Jag hade ”klarat mig själv” sen jag var 16 år; förträngt, skjutit bort och ignorerat det jag borde tagit tag i. Jag hade hittat mina egna lösningar som jag känt var rätt där och då, men nu var det dags att låta någon med adekvat utbildning ha en åsikt.
Första mötet var svårt. Vem gav henne rätt att ge mig råd, varför skulle jag lyssna på henne och vad säger att hon, bättre än jag, kan lösa mina problem? Be om hjälp hade inte varit min starka sida och när jag fick kommentaren "om du inte pratar kan jag inte hjälpa dig" var min spontana reaktion att "nej, du kan nog inte det". Men, jag hade ju inte precis blivit av med min känsla på egen hand så efter att ha frågat ut henne om den "adekvata" utbildningen, om erfarenhet och kunskap, insåg jag att jag måste våga för att förändras. Vi fortsatte träffas några gånger och jag berättade det jag tyckte var relevant från mitt liv. Jag berättade hur jag tappat lusten till mångt och mycket och hur jag känt att mitt humör varit som en berg och dalbana under en lång tid. Jag berättade om mamma, de minnen jag har av mig som en egocentrisk tonåring och jag gjorde några av hennes tester där jag svarade ja och nej, stämmer lite, stämmer sådär, stämmer mycket.
Och så kom diagnosen.
Depression.
”Jag tror antidepressiva kan vara bra för dig att prova i kombination med våra samtal”.
Hon var ju absolut inte riktigt klok, jag har ju allt – mitt liv är perfekt, jag kan ju omöjligt vara deprimerad. Jag kände mig nästan påhoppad - jag är faktiskt inget psykfall.
Jag är glad på jobbet, jag trivs hemma, jag har vänner och kollegor, jag skrattar och umgås. Jag är normal, aktiv och framåt, jag tränar och mår ju för det mesta BRA. Det kändes löjligt, samtidigt som jag visste att något var fel. Jag hade provat att ”rycka upp mig” så många gånger men det hade inte gått. Den asociala känslan växte sig starkare och strakare och det kändes som att ha ett mörkt moln över mig som envisades med att följa efter vart jag än gick. Hur jag än försökte springa ifrån det, så var det ändå där. Jag var rastlös och trött på samma gång, något gnagde i mig fast jag inte kunde säga vad. Jag kunde inte sitta igenom en hel film utan att bli rastlös, men jag orkade inte heller ta mig för att göra något. Jag blev arg på mig själv. Det är väl själva fan att jag inte kan må bra när allt omkring mig är perfekt. Det blir ju inte bättre än så här...

Det var här samtalet med min vän dök upp.
Hans ord gjorde mig smärtsamt medveten. Medveten om något som jag nog undermedvetet vetat i många år men inte velat låtsas om.

-Men Linda, du har ju egentligen aldrig mått bra.
Var det verkligen så? Att acceptera detta tog tid och jag kämpade länge med tanken att ta de mediciner som rekommenderades innan jag till slut gav med mig. Värre kunde det väl inte bli?

Men det kunde det, den första medicinen fick allt jag känt fram tills den dagen att kännas som en walk in the park. Världen som innan varit grå blev plötsligt verkligen nattsvart. Det var skrämmande. Självmordstankarna jag haft innan dubblades och jag ville så fort jag bara kunde sluta med medicinen. Jag gick med på att testa ytterligare en och denna fungerade bättre. Den nya medicinen, tillhörandes gruppen SNRI sägs hämma återupptaget av noradrenalin och serotonin medan den första, en SSRI, verkar specifikt på bara serotonin. Jag måste erkänna att djupare kunskaper än så om vad jag stoppar i mig har jag inte skaffat mig, men jag minns känslan av den första medicinen och jag minns känslan när jag gick över till den andra. Mer än så behöver jag inte veta för att säga att SSRI inte är för mig, och att den andra gjorde livet lite lättare.

Allt rullade på. Dagarna, veckorna och månaderna gick. Jag hade fortfarande svårt att förstå "depression". I min värld, fram tills nu, var alla deprimerade alltid ledsna, de ligger i sängen med rullgardinerna nere och täcket över huvudet, oförmögna att ta tag i något. Där var jag inte alls. Jag höll mig förvisso undan stora sociala tillställningar, men jag var både aktiv och glad.
Medicinen hjälpte. Det var inte perfekt men det var mycket bättre.


Den 13e juni 2012 kom nästa slag – skilsmässa. Människor kan undra hur den ena parten kan vara helt omedveten när något sånt här händer, men det var jag. Det var så mycket annat för oss båda att hantera på var sitt håll, men jag trodde ändå att vi hade en gemensam grund att landa på när vi tagit oss igenom till andra sidan. Men man måste vara två, både i tanke och känsla och det var vi inte. I min värld var det en blixt från klar himmel som levererades på samma sätt som ”älskling, smöret är slut”, och med det raserades allt jag trott på. ”Tills döden skiljer oss åt”, ”tillsammans genom med-och motgångar”, äktenskapet är heligt, osv osv. Det kändes som jag försvann i ett mörkt hål och jag ville bara försvinna. Jag minns bara fragment av den kvällen. Jag tvingade frun att lämna vår lägenhet, jag brydde mig inte om vart hon tog vägen bara hon förvann, sen ringde jag min bästa vän som jag tror satt med mig hela kvällen tills jag somnade i hennes famn.
Dagen efter ville jag bara bort. Mest från mig själv och den smärta som jag faktiskt aldrig tidigare känt. Det var inte bara äktenskapet som var över, jag hade misslyckats, jag hade blivit lämnad – igen och jag kände att jag kommer ALDRIG ta mig igenom det här.
 
Det kändes olustigt i lägenheten. Den påminde om ett gemensamt liv och jag ville inte stanna där en sekund till. Tillsammans med Nikon satte jag mig i bilen och körde.

Han ligger på sätet bredvid och tittar på mig. Han ser mina hårt sammanbitna käkar, tårarna som rinner längs kinderna och mitt krampaktiga tag om ratten. Jag ser bron närma sig och undrar om han är medveten om vad som går igenom mitt huvud. Är han medveten om hur hans, just nu extra genomträngande blick, får mig att släppa gaspedalen och styra bort mina tankar från vad jag mest av allt just nu vill göra. Jag kan inte göra det, han förtjänar inte att bli lämnad ensam. Jag kan inte göra så.
Minnesbilder från mitt liv fram tills då dök upp som små korta intron där någon tryckt på shuffle i spellistan. Tack vare Nikon kom jag fram till min sommarstuga helskinnad, gråtandes över allt jag har förlorat och varit med om sedan den dagen i april när jag var 16 år. Jag är fullt medveten om att hade det inte varit för honom så hade jag inte levt idag och det är mycket underbart som hänt i mitt liv efter detta som jag hade missat. Om han är medveten om vad han gjort för mig vet jag inte men jag är honom för evigt tacksam.

Jag spenderade inte en enda natt till i vår gemensamma lägenhet. Istället upptäckte jag en enorm vänskapskrets. Vänner jag knappt visste att jag hade stöttade mig till hundra procent. Trots att jag fortfarande mådde dåligt var jag enormt tacksam över detta.
Under en månad sov jag på soffan hos en plötsligt nyfunnen vän. Hon gav mig nyckel till sitt hem trots att vi inte känt varandra länge; och både jag och Nikon var välkomna att stanna tills allt kändes bättre. Alla försök att visa min tacksamhet för detta kommer för alltid kännas otillräckliga. Jag mådde SÅ dåligt och var SÅ ledsen. Varje kväll lät hon mig gråta och prata, gråta och prata. Jag behövde få ur mig så mycket och hon lyssnade och tröstade. Trots att jag mådde dåligt, kan jag se tillbaka på månaden hos henne med glädje.

Till min förvåning föll bitarna på plats en efter en som om allt var menat att hända just där och då. Jag hittade en lägenhet precis i min smak – den första jag tittade på. En dag senare var papper påskrivna och en månad senare flyttade jag in.
Jag trivdes superbra i lägenheten tillsammans med Nikon och jag la allt mitt fokus på honom, träning och jobb. Jag tog en dag i taget.

På gymmet hade jag gått vidare från att bara jobba reception till att också hålla i gruppträningspass. Det mest givande var mina torsdagar – cirkelträning med seniorerna. Seniorerna har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta men jag minns speciellt att under denna tiden betydde detta pass extra mycket. Hur jobbig en dag ändå kändes fyllde de omedvetet mig med ny energi och gav mig ny ork för att fortsätta kämpa på.
Min nuvarande fru (jag kommer till henne senare) sa en gång när jag kom hem från en torsdag på jobb: ”Dina seniorer har du fått för allt som är bra med dig. De är din belöning”. Det är nog sant.

Jag insåg återigen att det var på gym jag hörde hemma, både för mitt eget välbefinnande men också för att jag verkligen fastnat för att hjälpa andra till ett bättre liv. Jag utbildade mig till personlig tränare och där hittade jag mitt rätta syfte. Här fick jag använda det jag läst under min utbildning till sociolog och jag fick hjälpa folk till en sundare livsstil. Än idag är detta det bästa beslut jag någonsin tagit. Att hjälpa andra var det som hjälpte mig ta de första stegen mot där jag är idag.


Det första halvåret var tufft, jag tänker inte ljuga. Det var mycket sorg, bitterhet, ilska och besvikelse.
Medicinen jag börjat med en tid innan gjorde sitt för att dämpa de värsta och mörkaste tankarna men jag märkte att många av mina relationer tog stryk av hur jag mådde. Jag ville verkligen göra något åt det men jag orkade inte. Jag orkade bara jobba.

Trots det kände jag mig ensam på kvällarna och behovet av att prata var stort. Jag spenderade mer tid på Internet och samtalade med många som genomgått ungefär samma som jag. Det var skönt att "träffa" nya människor som inte känt den ”gamla” Linda och som förstod vad jag gick igenom och vad jag kände. Jag började prata med framför allt en kvinna, långa mail fram och tillbaka, vi var väldigt lika. Första gången vi träffades fanns absolut inget annat än vänskap i planen, jag hade varit skild i lite mer än året och hade börjat komma in i livet som ensam med hund och fokus på jobb. Jag hade hittat fördelen med lugnet i en egen lägenhet och livet var rätt ok igen.

Men så plötsligt fick jag vara med om något jag aldrig tidigare känt, villkorslös kärlek från en annan människa. Att beskriva känslan när allt klaffar, när man är som två pusselbitar exakt skurna för att passa varandra, är näst intill omöjligt. Vi fyller i varandras meningar, tänker likadant, accepterar varandras egenheter och älskar varandra för dem. Än idag kan jag titta på min fru, känna en våg av tacksamhet och tänka att det var hit alla händelser och upplevelser var menade att leda mig.
Det tog ett år, sen hade vi flyttat ihop, förlovat oss, köpt hus och gift oss. Bröllopet var litet, bara närmsta vänner och familj var med, och vi gifte oss på platsen där vi träffades första gången. Jag kunde se vad min förra fru menat med att något hade fattats - här hade jag hittat det. 100% respekt och 100% tillit.
Visst är det fascinerande hur livet kan förändras?

* * *

söndag 20 mars 2016

Min historia del 2 - jag var visst gay


Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.


Nej, jag ville inte prata med någon. Jag hade pappa och jag hade skolan och mina kompisar.
Jag mår FINT.
Jag pluggade som aldrig förr, begravde näsan i böckerna och gav allt. När jag tittar tillbaka förstår jag varför, men då – då ville jag bara prestera. Om jag inte kan ha kontroll på omvärlden eller mina känslor så ska jag i alla fall kontrollera mina betyg och min framtid. Så det så.

Pappa och jag hade en underbar kontakt efter allt som hänt. Det var som om vi visste att vi var själva kvar. Det var han och det var jag. Bara vi två. Jag slutade 9:an och vi åkte på mitt livs bästa resa, en healingresa över hela USA, bara han och jag. Resan var från början tänkt att vi skulle göra alla tre men blev nu min och pappas komma-bort-från-allt-resa och det är än idag det bästa jag någonsin gjort tillsammans med honom.

Vi kom tillbaka hem, till en vardag som vi bara förväntades fortsätta leva i och det gjorde vi. Jag började på gymnasiet med inriktning fotografi, textproduktion, rörlig bild och media, och pappa återgick till sitt. Livet skulle nu fortsätta som om inget hänt.

Jag träffade nya vänner med samma intressen, och skoltiden gick riktigt bra. Jag bytte glasögon mot linser, började springa i skogen och köpte till och med lite smink. Jag började följa med klasskamrater på fester men eftersom jag inte drack blev festerna tråkiga för mig när de blev roliga för andra och jag valde att sluta säga ja till tillställningarna. Istället fastnade jag i det senaste – chat på Internet. Vilken grej! :)
Att skriva var min trygghet, det kunde jag. Här var det lätt att starta samtal. Här började jag min sökning efter någon att dela vardagen med och det gick faktiskt riktigt bra. Jag träffade en del totala nitlotter (som säkert är perfekta för någon annan) men jag mötte också mannen som numera är en av mina bästa vänner. Det är en lång historia, på sitt sätt tragisk, men ändå inte. Jag ville så gärna att jag skulle känna något som jag inte gjorde och jag försökte verkligen. Jag vet idag att jag älskar honom som en vän, men jag försökte innerligt och länge att få det att bli mer än så, men det gick inte.

Mitt intresse för TV och USA fanns fortfarande kvar och i ett chatrum på nätet träffade jag en kvinna från North Carolina där vänskapen klickade direkt. När jag 1999 tog studenten bestämde jag mig för att hälsa på. Jag bodde där i fyra månader och upplevelserna jag hade under denna tid har jag med mig än idag.
Även här fick jag chansen till en och annan dejt och varje gång jag försökte få det att bli något mer så märkte jag hur dåligt jag mådde. Jag blev fysiskt illamående och psykiskt obekväm till mods när det kändes som vi kom för nära varandra. Vad är det för fel på mig egentligen?

Dessa tankar sattes helt åt sidan när jag kom hem till Sverige. När jag inte längre studerade behövdes en inkomst och jag hade tur. Via en kontakt fick jag anställning på en industri där jag hade en bra lön och underbara arbetskollegor. Det var svårt att få jobb och jag var nöjd med att ha fått en fast anställning och fast inkomst medan jag funderade ut vad jag verkligen ville göra i livet.

Under denna tiden hittade jag en hobby som jag så klart gick in för 110% - dans. Jag provade linedance första gången 1999 och 2001 var jag färdigutbildad instruktör med egen kurs. Jag ville ALLT.
Jag utbildade mig till regionsutbildare för instruktörer och åkte runt och höll utbildningar tillsammans med en danskollega. Jag påbörjade också domarutbildning, åkte och tävlade på mästerskap runt om i Sverige och på VM i Nashville. SÅ mycket folk jag träffade under denna tid – några finns kvar i mitt liv fortfarande och andra kom in ett tag och försvann därefter; men alla lämnade de mig med underbara minnen.

Det var också på dansen som jag träffade ”henne”. Min första stora kärlek, hon som fick mig att äntligen känna allt det som jag så länge försökt känna men aldrig lyckats med. Benen blev spagetti när hon rörde vid mig och jag hade verkligen aldrig varit lyckligare. Äntligen förstod jag varför det inte fungerat tidigare, jag var inte intresserad av killar, det var tjejer. Min lycka var total. Jag förstod allt om mig själv som jag inte tidigare fattat. Så trög jag hade varit! Jag hade hittat mig själv, och med henne vid min sida ville jag basunera ut det till hela världen.
Jag började på bokstaven A i min mobil och sen gick jag igenom alla en efter en och berättade vad jag kommit på om mig själv. Den som var mest förvånad under hela denna komma-ut-process visade sig vara jag.
-”Det har vi redan räknat ut Linda, men vad skönt att du känner att du hittat dig själv”.
Förutom att berätta för pappa var min nyfunna familj i Haparanda de svåraste. Vi träffades via dansen och helt plötsligt hade jag en extra far och en ny syster. Jag älskar dem än i dag som min egen familj. Jag var rädd att förlora dem, men det hade jag inte behövt vara.
Jag hade så mycket kärlek omkring mig och det gjorde mig starkare och starkare. Min plötsliga öppenhet gjorde dock att jag och min stora kärlek hamnade i två olika läger – jag ville UT, det ville inte hon; och jag fick uppleva min första stora hjärtesorg.

Jag var 21 år nu, och först då förstod jag vad mina kompisar känt för många år sedan då deras första kärlek tog slut. Och ja, det är sant som de säger, jag trodde jag skulle . Jag var otröstlig och övertygad om att jag aldrig skulle träffa en kvinna som hon någonsin igen.
Om jag inte engagerat mig fullt i jobb och dans tidigare, så gjorde jag det nu.
Jag flyttade hemifrån, jobbade övertid och dansade. Full fart och ingen vila.
Någonstans på vägen kände jag att min nära kontakt med pappa minskade. Jag förstod inte varför men jag märkte att det hände. Vi levde inte längre under samma tak och kontakten var inte så regelbunden som den tidigare varit. Jag saknar fortfarande detta.

Trots uppbrottet från min första kärlek var en del av mig fortfarande så lycklig över att ha hittat rätt. Jag var helt utan hemligheter – denna omedvetna hemlighet hade tydligen tyngt ner min kropp och jag rasade 10kg i vikt utan att göra något annorlunda. Helt plötsligt ville jag något med mitt liv – jag hade ett mål. Jag ville hjälpa ungdomar som, precis som jag, inte förstått och inte vågat ta steget ut ur garderoben. Detta skulle bli mitt nya fokus och jag började läsa till beteendevetare och sociolog på Halmstads universitet med inriktning sexualitet och identitet. Under tiden hade jag börjat föreläsa på skolor om HBT (homo, bi och trans) och jag jobbade kvar på industrin under delar av min utbildning.
Mellan skola, dans och jobb fanns inte mycket tid över. När utbildningen var klar, avslutad med en C-uppsats skriven i San Fransisco om svårigheterna kring komma-ut-processen, kändes det som jag gjort mitt för HBT-rörelsen och jag var redo att ta mig an världen för min egen skull.

Detta gjorde jag tillsammans med en kärleksfull, lugn och mjuk människa som i denna period av mitt liv passade mig perfekt. Vi träffades också på dansen, precis när jag påbörjade mina studier, och vi blev kollegor, sambos och till slut trolovade. Denna relation lärde mig så mycket om mig själv. Hon såg mina positiva sidor och hjälpte mig jobba med de negativa. Jag hoppas och tror att jag gjorde detsamma för henne och vi hade några givande och händelserika år innan vi till slut kom fram till att vi fungerade bäst som vänner. Idag är hon min allra närmsta och ärligaste vän och en av mina stora stöttepelare.
Tänk vilka vändningar livet kan ta.

Efter skolan var jag tillbaka på industrin på heltid igen. ”Bara tills jag fått tag i ett jobb inom rätt område”. Kanske på ungdomsmottagningen, som kurator eller liknande. Dansen fortsatte vara en stor del av mitt liv och jag startade upp en egen dansförening i Höganäs.
Jag var 25 år, började träna på gymmet bredvid jobb och jag mötte återigen kärleken. Denna gången ”på riktigt”. Efter något år var vi gifta. Jag kände mig lyckligt lottad att ha fått en så vacker, intelligent och självsäker fru. Vi skaffade hus på landet, stor trädgård, bjälkar i taken och vi hade härliga omgivningar. Kärleken frodades och livet kändes toppen. Eller det borde känts toppen, men det gjorde det inte.
Jag vantrivdes på jobbet, jag hade gjort samma sak i snart nio år utan utveckling och alla jobb jag sökte gick till en annan sökande. Jag började känna mig oviktig och utan syfte. Förvisso gjorde jag mitt jobb bra men kände mig hämmad av det monotona arbetet med skruvar och muttrar.
Jag hade utbildat mig till att hjälpa andra människor och jag jobbade med döda ting. Jag var långt ifrån där jag ville vara...


* * *

lördag 19 mars 2016

Min historia - tiden före mammas död


Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.
Under många år, och fortfarande till viss del, har jag delat upp mitt liv i före och efter min mammas död. Det har tagit mig många år att acceptera och förstå varför jag som tonåring uppförde mig som jag gjorde när mamma blev sjuk men jag vet också att det var detta som ledde mig dit jag är idag. Alla händelser och upplevelser i livet formar oss till de vi så småningom blir, och trots alla år av skuld, samvetskval och sorg är jag tacksam för det jag varit med om. Det har gjort mig till den jag är idag.

Hans ord gjorde mig smärtsamt medveten. Medveten om något som jag nog undermedvetet vetat i många år men inte velat låtsas om.
Inget annat från detta samtal finns kvar i minnet. Det är ett enkelt faktum – konstaterat av en god vän i all välmening, där han än idag säkerligen inte vet hur jag påverkades av det han sa och hur jag har funderat, bearbetat och till slut accepterat innebörden av det.
Men, jag tror jag får hejda mig - ni som väljer att läsa min historia har alla olika förkunskaper, förutfattade meningar och kanske t.o.m. fördomar, om vem jag var, är, och vad jag vill förmedla, så låt oss ta allt steg för steg.


Mina första riktiga minnen från skoltiden går tillbaka till klass 4, klass 5. Ett fåtal minnen innan det finns, men de är ostrukturerade och bitvis klara, bitvis suddiga, så jag väljer att tro att denna tid inte har så stor betydelse för människan jag senare utvecklades till eller för historien jag ska berätta.
Jag har alltid älskat skolan. Att lära mig nya saker är även nu, 25-30 år senare, något som fyller mig med energi och livslust. Jag låg uppe sena kvällar och läste den ena boken efter den andra. ”När övriga elever har läst två böcker har Linda läst 12”, stod det ett år i mina utvecklingspapper från min engelskalärare till mina föräldrar. Jag vill påstå att redan här hade jag behov av att göra så bra jag bara kan, och gärna mer.

Vid runt 9 års ålder var jag näst intill besatt av tanken att få en egen hund (något som inte fungerade med varken min eller min fars allergi) och jag var fullt engagerad i att lära mig allt. Jag läste allt jag kunde komma över. Det var uppfostringsböcker och steg för steg-inlärning av kommandon; alla världens hundraser studerades och pluggades in, skönlitterära böcker om Pricken och Lassie slukades och besöken på det lokala biblioteket var många.

När jag fastnade för hunden Tim och pojkflickan George i Fem-böckerna valde jag att kalla mig själv för George i skolan. Och jo, när jag bestämt mig för något gick jag in för det ordentligt, och skolböckerna från klass 4 och 5 som jag haft sparade i så många år vittnar om detta. ”George, klass 4a matte” står det på böckerna. Och jag svarade inte om läraren sa ”Linda” istället för ”George” när de ville ha min uppmärksamhet. Envis som få.
Böckerna från årskurs 6 har återigen mitt riktiga födelsenamn, men min hundlängtan satt kvar fram tills jag 20 år senare skaffade mig mannen i min liv.
Men det tar vi senare...


Att ”fastna”, ordet som jag tror både min far och faster använde mycket om mig, var något som lätt hände. ”Med henne är det 110% eller inte alls”- en vanlig åsikt om mig som ung, och det stämde. I skolan gick det bra, alla rätt på glosor, grammatik, länder och huvudstäder. Att studera fungerade ypperligt för min personlighet med tydliga mål och verkligt fokus. 110%.

Jag kan inte minnas att jag hade orimliga krav från mina föräldrar att varken ha toppbetyg eller gå all in på det vis jag gjorde. Det var nog mer min personlighet och min inbillade bild av vad som krävdes och vad gjorde mig ”bra”/godkänd i andras ögon. Redan här tror jag att jag undermedvetet kände mig annorlunda och kompenserade detta genom att prestera på topp.

Kompisar hade jag, men jag var inte den mest populära och inte heller blev jag mobbad. Jag var tuff, man bråkade inte med mig men man stod inte på kö för att leka med mig heller. Jag höll mig till min lilla klick kompisar och mina två bästisar. Ena veckan lekte jag mest med den ena, andra veckan med den andra.

Mina första tydliga minnen av att jag verkligen var ”annorlunda” kom i högstadiet. Kanske kan andra från min barndom se tidigare tecken men mina första minnen finns här. I min dagbok hade jag en kopia från skolkatalogen på en bild av min geografilärare. Jag förklarade det för mig själv som att jag tyckte hon var ”bra”. Och det allt med det.
Detsamma tyckte jag om många andra kvinnliga skådespelare och artister – det är ju bara för att... osv. Jag hade ännu inte någon förklaring till varför det var lättare för mig att fastna för de kvinnliga förebilderna än de manliga. Det bara var så.

I högstadiet hade jag några kortvariga pojkvänsrelationer (en startade på blockflöjtslektionen på tisdag eftermiddag och slutade när skolan började dagen efter, den andra höll hela lördagen under lägerhelgen i Örnsköldsvik och den sista varade HELA lunchrasten på en fredag!), men det gjorde mig varken bu eller bä hur det gick. Det var inte förrän jag började i gymnasiet som jag började känna att jag VILL faktiskt träffa någon. Jag återkommer till detta.

Under hela skoltiden hade jag haft glasögon (vantrivdes med detta) och jag kan själv känna att jag inte var välsignad med den mest attraktiva varken kroppen eller ansiktet, och jag minns att jag i högstadiet kämpade mycket med mina egna känslor av självförakt för hur jag såg ut. Att ha idrott var en pina. Jag ville inte byta om med mina klasskompisar men kunde inte förklara för mig själv varför. Det hade inte bara med mitt eget missnöje över min kropp att göra utan det kändes på något vis konstigt. Jag gjorde allt för att slippa och när jag väl var med cyklade jag hem efteråt, duschade, och cyklade snabbt tillbaka igen.

Jag ville se bättre ut och bry mig om mitt utseende, samtidigt som jag verkligen inte brydde mig på samma vis som de andra tjejerna i skolan. Smink och kläder var ointressant, här var det läxor som gällde. Inget av det blev någonsin speciellt intressant och grupptryck eller kompisanda fick mig heller aldrig att börja med varken rökning eller alkohol, och som grädde på moset var jag ansvarig för klassboken där sena ankomster och frånvaro skrevs upp. Värsta nörden kan man tycka när man tänker tillbaka...
Däremot var det all in med mina TV-serier och böcker. Mina väggar var prydda med omslag från min favoritsåpopera och all min tid och kraft utanför skolarbetet gick åt till att samla bilder, urklipp, brevväxla med skådespelarna, gå med i fanclubs och titta på avsnitt om och om igen. 110%. Alltid.
Betyget i engelska var därav en 5a. Det KAN löna sig att titta på TV...


Med familjen fungerade barndomen bra. Pappa var den tuffa, vars regler inte var förhandlingsbara medan mamma var den mjuka och omhändertagande. Både hon och jag var fast i samma såpopera och delade 60 minuter varje dag, utan undantag, tillsammans i soffan. Idag kan jag minnas detta som min mammatid - vår stund tillsammans där det bara var hon och jag. Frågan är om jag inte värdesätter minnet av detta mer än jag värdesatte den faktiska timmen där och då. Kanske mycket av mina minnen från barndomen fick ett helt annat värde när jag insåg att den tiden aldrig skulle komma tillbaka.

Många gånger under min uppväxt vet jag att jag gick från ”jag ska bli som mamma” till ”jag ska bli som pappa” beroende på hur det kändes för stunden. ”Man måste ju vara mjuk och kärleksfull med sina barn, vara hemma med dem och kramas och pussas.” Det var när jag ville vara som mamma. ”Men man måste ha regler, barn kan inte alltid få som de vill, man måste vara rak och konsekvent och lära dem stå på egna ben.” Här ville jag vara som pappa.
Båda två älskade mig som föräldrar ska göra och det var en trygg familjesituation under lång tid.


Det var i högstadiet som livet sakta men säkert förändrades.
Mamma fick bröstcancer. På denna tiden (väldigt tidigt 90-tal om jag minns rätt) var man ofta tvungen att operera bort allt, och det fick mamma göra. Båda två.
Mamma och pappa hade varit rätt ”lediga” hemma och inte varit rädda för att byta om eller visa sig utan kläder framför mig. Men nu kändes hon annorlunda. Som vuxen och nu i efterhand förstår jag att det var en svår omställning att efter 50 år lära sig leva med två ärr där brösten tidigare suttit. Jag kan tänka mig att en del av kvinnligheten försvinner och tankar som ”vem är jag nu”, ”kan jag bli älskad så här” far runt i huvudet. Det kändes som hon började täcka sig själv mer och även om hon visade och förklarade, och till och med lät mig känna på silikonbrösten, så kände jag att hon var annorlunda. Om jag vetat då, allt som jag vet nu så hade jag sagt allt det där självklara – hur hon är samma person oavsett och att pappa älskar henne lika mycket ändå osv osv. Men jag var 12-13 år, en tonåring med mina egna problem, och BARNET i familjen. Jag hoppas att pappa sa de sakerna och att hon fick det stöd hon behövde.
Lite fakta fick jag veta, men jag förstår också att jag blev skyddad i mångt och mycket kring allt som hände efter detta, och det är så det ska vara. Man skyddar sina barn från det man känner att de inte är redo att hantera.
Och det ska gudarna veta att jag inte var.

Jag tror vi befinner oss någon gång under 1995 och jag är 15 år.
Jag springer gråtandes ut genom grinden. Jag minns den stunden som igår. Jag kan inte säga med säkerhet om det var kväll eller dag men jag minns stunden som mörk och kall, kala grenar på träden och gatan ligger öde. Det är bara jag, min rädsla, ilska och sorg som är ute. När jag rundar kvarteret ömsom springer och ömsom går jag. Det var som om jag trodde att jag kunde springa ifrån beskedet jag precis fått. Längre fram på gatan ser jag en klasskamrat komma gående och jag drar på mig en mask. ”Tja! Jodå det är bra här, hur e det själv?”, ”Gött, vi ses!”
Jag minns inte hur långt jag gick den gången och jag minns inte hur länge jag grät över livets orättvisa vändning men jag minns att allt förändrades den dagen. Allt.
Det var inte längre bröstcancer. Den var ju borta. Läkarna tog bort den när de tog bort brösten. Detta var något annat. Men hjärncancer, hur tar man bort det?

En hel del av mina minnen från tiden efter beskedet om mammas cancer är vaga och osammanhängande. Det känns som någon har hoppat in i dokumentet i mitt huvud och raderat lite stycken här och där och kompositionen som finns kvar känns rörig och svårförstådd. I vilken ordning hände egentligen sakerna?
Jag minns julafton, om vi visste diagnosen eller inte är luddigt, men vi visste att hon inte var frisk. Jag hade köpt en julklapp till henne som jag visste hon skulle bli glad för och jag såg fram emot att ge henne den.
Mamma var trött. Hon hade ont i huvudet och ville verkligen bara ligga ner och vila. Jag öppnade mina paket – passande nog en slagpåse och handskar. Och lite annat smått och gott som man önskar sig i den åldern. Jag var nöjd och glad, det vet jag.
-Mamma, sitt upp, jag har en julklapp till dig också.
Hon ville inte, det märktes, men ansträngde sig för min skull och öppnade sitt paket. Forrest Gump, med Tom Hanks i huvudrollen.
-Tack gumman, sa mamma med ett vagt leende.
-Ska vi titta på den direkt, frågar jag glatt. Men mamma är alldeles för trött, och besviket, som om det är jag som blivit illa behandlad eller ratad, slänger jag filmen i soffan bredvid henne och springer in på mitt rum. Hon kan väl anstränga sig lite i alla fall, tänker jag när jag gråter tyst i min kudde.

På samma julhelg (tror jag i alla fall) är vi tillsammans med några goda vänner nere vid sjön och umgås. De har stuga bara några 100 meter från vår och Fanny och jag skapar vägar på isen genom att skotta bort snön, som lagt sig som ett tjockt duntäcke över hela sjön. Pappa och Claes åker fort på våra gator, fortare än vad mina hastighetsbegränsningar hade tillåtit om jag fått bestämma. Det ser allt lite farligt snabbt ut men pappa har hållit på med sånt hur mycket som helst som liten så de fortsätter tävla medan vi skottar fram Birgittavägen i utkanten av vår skapade stad. Jag väljer att inte titta så mycket på hur han kör, det gör mig nervös.
Mamma står inne på säker mark utan skridskor, det är inte riktigt hennes grej det där, plus att hon är trött. Hon följde bara med för att jag ville ha med henne, hon hade nog helst sovit.
Hon har sin röda tjocka jacka på sig, halsduk och blå jeans. Om jag inte minns fel var mössan svart och hon såg faktiskt inte ut att vilja vara där hon var. Hon tittade när Fanny och jag skapade nya vägar för våra pappor att köra på och hon gav mig något tafatt leende då och då. Det var kanske kallt att bara stå still och titta. Vädret var inte precis obehagligt, det regnade inte, blåste knappt. Mörket var på väg, men det var fortfarande ljust, och grenarna på träden var så pass glesa att man kunde se upp till våra vänners hus från platsen nere vid sjön, och vi kunde se vår egen lilla strand bara en liten bit bort.
-Jag orkar inte mer, jag går hem och lägger mig.
Jag suckade, jag vet att hon är trött och att hon är sjuk, men lite längre kunde hon väl orkat, jag vill ju vara med henne också. Jag sa hejdå och fortsatte åka runt på de nya vägarna när jag med blicken såg henne långsamt vandra på stigen hem till stugan.
Helt plötsligt var det inte så roligt längre. Jag tog av mig skridskorna och berättade för pappa att jag gick hem till mamma istället. Kanske vi kunde göra något tillsammans bara hon och jag. Det vore mysigt.
Jag följde stigen upp till huset. Snön täckte den annars stora ängen vi hade framför huset. Mamma och pappa byggde om hela stugan när jag var mellan 9 och 12 år. Från grunden. Den gamla stugan var mormor och morfars och hade myror i köket och en mindre bekväm och rätt otrevlig toalett jämfört med den nya. Jag minns att jag älskade att vara med och bygga, även om jag kanske inte alltid gjorde så mycket nytta. Doften av snickeri, trä, sågspån – jag älskar det än idag.
Jag gick längs vår nertrampade väg i snön och in i huset och ropade på mamma men fick inget svar.
Av med skorna och in i gammelstugan, den del av den gamla stugan som vi behöll stommen på; i den soffan var hon inte. Tillbaka över golvet och in till hennes sovrum, kanske hon var i sängen istället. Rädsla och ilska vällde genom kroppen och jag kände värmen stiga inom mig.
-Maaaammaaaaa!
Huset är inte speciellt stort och så som jag ropade kunde säkerligen till och med grannarna ha hört om de nu inte bara varit sommarboende. Hon var inte i sovrummet heller. Pulsen var hög och andningen häftig. Varför GÖR hon så här?

Jag slängde på mig skorna igen och sprang ner mot sjön tillbaka till pappa och våra vänner, men nej, mamma hade inte kommit dit. Alla var på väg att packa ihop och pappa hade börjat ta av sina skridskor. Jag vände och sprang istället åt andra hållet, förbi stugan och vidare. Jag vet inte, men kanske hon ville ta en liten promenad innan hon gick in, lika bra att kolla.
Jag saktade ner när jag såg henne framför mig längre fram på stigen. Hon gick långsamt och såg glad ut när hon såg mig. Jag var själv långt ifrån glad.
-För helvete mamma, du sa ju att du skulle gå HEM!!!
Jag var så arg och kämpade med tårarna under tiden jag skällde på henne.
-Jag stack hem för att hitta på nåt med dig och du var inte där! Fatta så orolig jag blev!

Jag minns inte om hon sa förlåt, men det tror jag hon gjorde. Hon hade inte hittat. Stugan hade varit hennes sen 70-talet, hon och pappa har spenderat varenda ledig stund, varenda semester, varenda helg under fyra år med att bygga huset; och hon hade inte hittat. 100 meter från vännernas strandplats. Och hon hade inte hittat.
Mamma försökte krama mig men jag tog bara henne i handen och ledde henne uppför stigen, över gatan och in i huset. Jag var så arg, rädd och ledsen på samma gång. Vad är det som händer?
Vad som hände därefter vet jag inte. Jag vet att jag var en tonåring som hellre blev arg än visade mig sårbar men jag tror ändå att vi avslutade den kvällen tillsammans i soffan. En 15-årig flicka i famnen på sin sjuka mamma. En mor och dotter som båda önskade bort den verklighet de befann sig i.

Jag minns att ”allt gick väldigt fort”. Inte för att jag hade en tidsuppfattning på händelseförloppet eller något att jämföra med utan istället baserat på det jag hörde folk säga. Vad visste jag egentligen, nyss fyllda 16 år, fullt uppe i att avsluta högstadiet med allt vad det innebär; att skiljas från sina kamrater man haft sen årskurs 1, se till att betygen är bra för vidare studier, och inte minst besluta sig för vidare studier fast jag inte hade en aning om vad jag ville bli. Mamma var hemma sjuk, allvarligt. Hur mycket av det jag förstod eller ville ta in vet jag inte men jag var beredd. Men ändå så fruktansvärt oförberedd.

När väl diagnosen var satt var allt medicinskt för sent. Tumören är för stor – det finns inget vi kan göra. Jävla idioter.
Självklart tar man inte det som en sanning utan man fortsätter försöka. Det är något jag får ge till min pappa, och mamma för den delen, de gav inte upp. Pappa fanns vid hennes sida varje natt när hon gång på gång spydde galla av både behandlingarna och sjukdomen. Jag låg i sängen med kudden över huvudet och hörde det ändå. Hulkning efter hulkning, hostning efter hostning. Jag hörde gråten och jag hörde smärtan.

De försökte behandling i Danmark. Mamma bodde i ett litet rum med säng och skrivbord. Det måste varit så hemskt att bli lämnad ensam där. Ensam i ett litet kalt rum med endast en tavla av Carl Larsson på väggen och ingen att prata med. Bara hennes egna tankar och rädslor. Varför? Vi visste ju... Men nej, kanske vi inte gjorde det, hoppet är det sista som lämnar människan, och de hade hoppet kvar. Besöken i Danmark var korta och svåra. Jag visste inte hur jag skulle känna eller hur jag skulle agera. Jag hade saknat henne så mycket men vågade knappt känna när jag var där. Det blev bara värre och jag ville bara stänga av. Låtsas att detta hände någon annan. Vem som, bara inte mig. Vakna imorgon och så var allt en hemsk dröm. Men så var det inte. De svarta markeringarna med tuschpenna vid tinningarna, hennes uppsvällda fötter, ansikte och kropp, hennes trötta ögon och hennes kala huvud, täckt av en peruk hon hade på sig för min skull, högg som en kniv i hjärtat. Varför är du på väg bort från mig? Vill du inte stanna hos mig? Varför lämnar du mig?


 Det var en helt ”vanlig” morgon. Så vanlig som den kan bli med en mamma som har hjärncancer och man har försökt allt och inget fungerar.
Jag förberedde mig för att gå till skolan. Mamma låg på sjukhus, en gång hade jag varit där. En god vän till mamma säger att jag var kärleksfull vid besöket men jag minns det inte så. Jag minns att jag stod vid fotändan av sängen och lyssnade på pipen från larmen som regelbundet tjöt. Jag minns hennes svullna fötter och ben av allt kortison och jag minns sjukhuslukten. Jag minns inget annat.
Telefonen ringde och jag svarade. Det var från sjukhuset och de ville prata med pappa.
-Pappa sover.
De insisterade, de ville ändå prata med pappa. Idioter. Ni kan lika gärna säga det för jag har redan förstått. Jag ropade på pappa, gick ner i källaren och använde vår andra telefon för att ringa min bästa kompis och säga att jag inte kommer till skolan. Mamma hade dött.


* * *

onsdag 16 mars 2016

En obäddad säng

Nästan 3 månader senare är tanken färdigutvecklad. Planen för bloggen är klar och det återstår bara lite mer arbete innan jag publicerar. Dock tänkte jag dela med mig av en text som jag skrev när jag var 18 år - två år efter min mamma gick bort i cancer. Se det lite som en introduktion till kommande inlägg.
Med denna önskar jag er alla en fortsatt trevlig onsdag kväll.

<3 /Linda



En obäddad säng
11/12-98
När jag var liten satt jag alltid i fönstret och tittade upp mot himlen. Jag förstod inte skillnaden mellan himlen och Himlen. För mig var det samma sak. En stor och vacker trädgård, med färgglada blommor och lyckliga människor.

Sängen jag sitter i är bäddad. Inta av mig utan av min mamma. Lukten av de nytvättade sängkläderna känns i hela rummet. Det luktar nytt. Omhändertaget. Dörren är stängd, mina fingrar leker med blombladen och jag pratar. Mitt rum brukar ljuda av musik men nu är min röst det enda man hör. Jag pratar om min första dag med undervisning i engelska, om den nya tjejen som alla trodde var en kille och om katt-och-råtta-leken på rasten. Jag pratar om de fem kronorna jag fick av tandfen och om presenterna jag önskar mig av tomten i julklapp. Men vem är det jag pratar med?
Den som vill lyssna.

Jag sitter fortfarande i samma fönster. Tio år eller mer har gått. Lukten från nytvättade sängkläder känns inte längre och de gröna blombladen har blivit till små stickiga kaktusar. Foton med minnen från förr fyller nu upp fönsterkarmen. I mitten står ett tänt stearinljus och flackar i vinden som svansen på en hund. Fönstret är inte längre lika tätt. Själv känner jag inte draget. Mina tankar är någon annanstans. Långt härifrån. På en plats man egentligen inte vet om den finns, men själv vet jag precis var den ligger. Här befinner sig den försvunna delen i mitt liv. Den del som jag ständigt tänker på, den del jag lärt mig så mycket av. Jag tittar mig omkring. Det är ensamt nu. Det brukade det inte vara. Rullgardinen med Rosa Pantern-tryck har ersatts av en gul, mer vuxen, gardin, och listerna kring fönstret är mer gråaktiga än vita.
Dörren är fortfarande stängd, men sängen är obäddad.

Ovanför hustaken är allt det samma. Där finns stjärnor på kvällarna och moln på dagarna. Det enda som skiljer förr från nu är kunskap och erfarenhet. Jag vet att det jag nu ser inte är Himlen. Jag vet att trädgården med det inbjudande vita staketet inte finns där uppe på molnen och jag vet att det inte är här de eviga ängarna ligger. Jag vet. Jag vet. Kanske vet jag för mycket.

Varför blickar jag då fortfarande ut mot detta som inte längre borde betyda någonting för mig? Kanske för att komma närmare det jag saknar, kanske för att minnas en tid då sängen var bäddad.