torsdag 25 maj 2017

En månad - träningsdags!

Den 23 april, för en månad sedan tyckte jag att det fick räcka. Då hade jag varit deltidssjukskriven i 8 dagar. Tålamod är väl kanske inte en av mina starkaste sidor alltid... 😊 Nu har det gått lite mer än en månad sedan det inlägget och det har faktiskt gått framåt. Ett litet steg bakåt någon gång när jag tänkt att jag klarar mer än jag var redo för, men återhämtningen efter mina övertramp går fortare och fortare.

Den 6e maj genomförde jag Toughest med Isa och hennes ena bror. Jag var helt klart förberedd på att hoppa av, men till min förvåning klarade jag mer än vad jag gjorde förra året och det var som om en mental spärr försvann, som suttit i huvudet sedan mötet med min läkare i början på april. Jag är redo att börja träna igen, inte som förr, men BÖRJA. Och bara det känns underbart och jag vet att det kommer ge mer energi till resten av livet också.
Dock vill jag säga att jag inte ignorerat mitt problem eller lullat framför Netflix under månaden som gått. Jag har läst artiklar, forskning och böcker om stress; jag har provat hemska meditationsövningar som inte fungerat, testat någon som känts ok, jag har sovit, tagit powernaps, och jag har andats djupa andetag flera gånger varje dag. Absolut är det lite ”duktig flicka” över detta, men också en jävla anamma att jag SKA inte fastna här.

Jag har börjat se mig om efter lite andra jobb (tips mottages fortfarande gärna), skickat iväg några ansökningar och försökt fundera över vad mer jag kan tänka mig att ägna mig åt.
För någon dag sedan träffade jag några av mina ”gamla” seniorer igen. Underbart. Saknar fortfarande dem hur mycket som helst. Kanske jag skulle jobba på en träffpunkt för seniorer..., det hade jag älskat.
Ja, det är mycket tankar som går runt kring detta, men, jag känner av små tecken till bättre mående – det går långsamt - som rehabträning; men precis som kroppen blir starkare och stabilare av rehab, blir jag mer medveten och uppmärksam på mig och min kropp av det arbetet jag gör med mig själv. Jag räknar med, och kan leva med, lite bakslag, så länge jag fortsätter långsamt uppåt igen. 💪🌱

/L








söndag 23 april 2017

Frisk!

Nu har jag vilat. Faktiskt har jag varit jätteduktig. Jag har dragit ner på arbetet, stängt mobilen och har verkligen både sovit och försökt stänga av hjärnan. Så, därför har jag nu tagit beslutet att jag är återhämtad.
Jag vill faktiskt inte vila mer och känner mig nästan förnärmad när jag får kommentarer som "det går inte så fort Linda, en dag i taget". What would you know - seriöst, har DU varit i min kropp eller hjärna? Jag är frisk NU. JAG kanske kan även om inte andra kan. För jag är ju superwoman.
Och självklart VILL jag att det ska vara så. Vem vill ha det så här? Det går därför knappt att beskriva hur frustrerande det är att när jag startat en tvätt, satt in i diskmaskinen, jobbat i två timmar och klippt gräset - inser att jag är så där jävla slut igen. Jag försöker ta djupa andetag och skaka av känslan av trötthet. Jag är fan frisk nu. Nu får det bli lite ordning igen.
Men nej. Min kloka fru som på många vis hanterar detta hundra gånger bättre än jag försöker använda sig av termer jag förstår: Se det som rehab. Små steg framåt, lugna övningar och lite i taget. Och det är ju sant - men vi vet ju alla att rehab är skittråkigt. Man gör det för att man måste.
-Ja, och du måste.
Idag har jag jobbat i två timmar. Två timmar med två av de tre saker jag tycker är roligast att jobba med av allt. TRX och coaching för en grupp inom träning och hälsa. Det var inte ALLS jobbigt. Tvärt om var det precis vad jag behövde. Jag får så otroligt mycket ut av den typen av jobb. Om folk bara visste vad samtal med andra i samma eller liknande situationer kan göra, så hade vi alla varit mycket mer benägna att dela med oss av våra livserfarenheter och sorger. Jag har en tavla ovanför toaletten i min sommarstuga med en bild av två äldre kvinnor som sitter bredvid varandra. Texten lyder: "Delad glädje är dubbel glädje". På samma vis är det med våra sorger och problem. Dela med dig och bördan blir mindre. Låt någon annan hjälpa dig att bära dem och helt plötsligt känns det inte så tungt. Jag delar allt med min fru - min frustration, min maktlöshet och min heta önskan att allt var över med en fingerknäppning. Och hon lyssnar. Lösningen har bara jag, men det är tusen gånger lättare när man delat med sig.
Genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. En dag i taget säger jag till min grupp - och inser att jag måste lyssna på vad jag själv säger. Ta en dag i taget. Bänkpress 75kg ligger en bit bort tyvärr, och jag kan inte stressa dit. Men jag kommer dit igen. Lite i taget, med hjälp av alla er som läser och kommenterar, ni som medvetet och omedvetet lyfter upp mig, och ni som delar med er av era egna livssituationer och lärdomar. Jag må bli jävligt förbannad att inte jag kan "köra på som alla andra", men å andra sidan har jag gjort det - i många herrans år, och nu tycker kroppen att det är dags för en paus. Deal with it. En dag i taget och så plötsligt, plötsligt är jag där jag vill vara igen. Förhoppningsvis lite klokare, lite visare och lite lugnare. :)

God kväll vänner. <3

lördag 15 april 2017

Gör sånt som är kul

Idag har jag försökt vara här och nu hela dagen. Planen var att jogga runt sjön – långsamt, men snö den 15e april fick mig att tappa lusten. Jag vill ha vår. Sommar. Istället har jag njutit av en varm brasa och lugnet i soffan nästan hela dagen. I natt fick jag sova hela natten. Vaknade inte var tredje timme och drömde inga mardrömmar. Jätteskönt.
Jag vill inte åka härifrån, men jag ser fram emot mina två timmar av jobb imorgon.
Framför brasan med Nikon har jag försökt skriva ner så mycket jag kommer på som ger mig energi, allt från doften av barrträd en solig sommardag till svetten efter ett pyramidset i bänkpress. Jag tycker om MÅNGA saker när man börjar skriva ner dem märker jag. Tyvärr är det mycket jag inte tagit mig tid till att njuta av på ett tag.
”Du måste göra sånt som är kul”. Jo men DUH...
Det måste väl vi alla göra för att inte gå under. Och jag GÖR det jag tycker är kul – från morgon till kväll när jag jobbar och jag får jättemycket tillbaka. Rent ut sagt jävla skit att det inte räcker. Jobb/fritid – fritid/jobb. Men men, jag gör absolut ingen nytta om jag fortsätter så här så det är bara att se till att strukturera och fördela. När det är jobb är det jobb och när det är fritid är det fritid och då får jag INTE jobba. Jag har en lång fin lista över annat jag kan göra.
För många år sedan, när min mamma gick bort, skrev jag mycket. Och läste mycket. Boken ”writing to heal – A guided journal for recovering from trauma & emotional upheaval” var en av många böker jag plöjde. Det stämmer fortfarande, att skriva ner och dela med sig av sina känslor och erfarenheter har en förlösande effekt. Man är aldrig ensam, ibland kan det vara bra att bli påmind om detta lite nu och då.

Sov gott. 🐣


fredag 14 april 2017

Ett sånt långt igen...

Den 20e september förra året hade jag mitt 3-månaders uppföljningssamtal med min KBT-terapeut. Jag minns att jag sa att livet kändes bättre. Även om jag och ledningen på mitt jobb inte var överens så kände jag att min fokus låg på kunderna och att jag faktiskt hade riktigt mycket jobb och lite nya idéer att ta tag i. Jag berättade att jag prioriterat bort min egen träning ett tag och att vi försöker fånga upp den igen på hemmaplan, så jag kan ägna tiden på gym på mina klienter. Jag trivdes super med min utbildning inom KBT som jag vet att jag kommer ha nytta av under hela mitt verksamma yrkesliv, så man kan väl säga att det rullade på riktigt fint; roligt att jobba och SÅ mycket positiv respons tillbaka från alla runt mig.
Tre månader senare hade jag min sista arbetsdag på den arbetsplatsen. Jag ”rockade båten” och beslutet att gå skilda vägar var absolut det mest hälsosamma för min del och säkerligen även för deras.
Än så länge har deras, vad jag uppfattar det som, försök att fortsätta ”göra sig av med mig” trots att vi gått skilda vägar inte lyckats och jag förundras faktiskt över att de inte har bättre saker att göra. Jag tröstar mig med lojala kunder, sanningens förmåga att nå de den berör och min tro på att alla nån gång får stå för vad de gjort.
Det blev MYCKET jobb i slutet. Jag försökte ge de kunder som gett mig sitt förtroende så många timmar som möjligt under mina sista två månader och mycket annat sattes på hold. Det funkar bra när det är en begränsad tid.
Jag hade både avslutat min utbildning, fått ny arbetsplats, ett nystartat företag och hade många nya idéer när jag den 22e december sa hejdå till det stället. Mina seniorer är det som fortfarande smärtar mig när jag tänker på dem, de har funnits med mig genom mycket i mitt liv och betytt mer för mig än vad de och till och med jag insåg. Väldigt få torsdagar går utan att någon av dem dyker upp i mitt minne.
Arbetet med mitt egna företag var redan igång. Papper var ifyllda, jag var mer påläst, marknadsföringsplaner igång och projektidéer startade. 110% satte jag igång med att jaga sponsorer, planera och sälja in hinderbaneloppet med hund till allt och alla. Med 5 månader kvar är distanserna klara, en bra summa från sponsorer insamlad och loppet fullbokat. Självklart var jag också på min nya arbetsplats och försökte synas och sälja in mig och mina kunskaper även där. Någon form av betald inkomst vore ju trevligt med barn och hus och hund. En del kunder från förra gymmet följde med och de har jag fortsatt köra med genom ytterligare två samarbeten. Ett i Helsingborg och ett i Kävlinge. På båda dessa fick jag möjligheten att återigen få göra något jag också älskar – hålla gruppträningspass.
Jag älskar verkligen det jag gör. Och jag vill fortfarande hjälpa fler, jag vill få igång min egen träning och jag vill få igång både samtalsgruppen om psykisk ohälsa och träningsgrupper baserat på problematiken som finns inom detta område. Där finns SÅ mycket kvar att göra – det är så otroligt många människor som mår dåligt och fysisk aktivitet och en möjlighet att prata och få coaching är bästa metoden.
Det säger sig själv att det är väldigt lite tid hemma och den tiden jag är hemma spenderar jag mestadels med att jobba eller tänka på jobb.
Jag är inte blind och med det jobb jag har där många av mina kunder har någon form av stressrelaterad sjukdom är mina symptom tydliga och jag har ”följt” min egen process. Kroppen är verklligen fantastisk – trots att jag är där jag är kan jag fortfarande läsa om och till och med se saker med mig själv som får mig att förundras över vad kropp och hjärna kan åstadkomma.
Min ljudkänslighet gör att folk som släpper ner stänger i golvet får onda ögat och öronproppar har börjat bli vanligare och vanligare för mig när barnen och jag är hemma samtidigt. Irritationsnivån är hög både med barnen och folk runt omkring mig. Jag trodde att jag bara tröttnat på att prata telefon och umgås en massa men det är tydligen en vanlig reaktion att isolera sig och att inte vilja ta samtal. Den senaste tiden har jag också känt mig stressad bara av att veta att jag börjar klockan 12 på dagen. Bara bokningar efter 15 har känts ok. Men väl hemma vid 20 så har jag flera gånger brutit ihop i famnen på min fru egentligen utan annan anledning än att jag bara är trött.
Träningen har jag faktiskt försökt ta upp. Men helt ärligt så orkar jag ingenting. Jag blir andfådd av att gå upp på övervåningen och de gånger jag försökt måste jag nästan lägga mig och sova efteråt.
När jag för några dagar sedan hämtade upp Nikon i Helsingborg efter att ha saknat honom i två dagar, glömde jag honom i bilen när jag var framme hemma. Kom på det innan jag nådde dörren men jag kan lugnt säga att detta var det värsta jag varit med om hittills. Den hunden är anledningen till att jag fortfarande lever och jag GLÖMDE honom i bilen. Där och då kände jag att det måste hända nåt nu – min hjärna är helt off.
Självklart tyckte min läkare det också – klart tecken på utmattning. Du måste göra sånt som är kul.
Det gör jag ju. Jag älskar att jobba.
Jag blev nästan gråtfärdig när han ville sjukskriva mig 100%.
Då DÖR jag.
Jag gick med på 50%, resten av tiden ska jag ”ta det lugnt”.
Jag är mest sur om jag ska vara ärlig. När jag skriver så känns det som att jag nästan är lite dum i huvudet, men jag har varken tid eller lust att vara trött och vila. Jag har massa idéer och vill träna både på egen hand och med mina vänner och när jag sitter här så tänker jag att det kan ju inte vara så svårt. Imorgon ska jag ”rycka upp mig”. Men jag vet också att jag tänkt så i flera veckor och varje morgon känns inget så oöverstigligt som att ta mig upp och uträtta något av det jag planerade dagen innan.
Tillsammans med Isa har jag börjat strukturera upp mina dagar. Lite regler för mig själv är satta och vi har gjort lite förändringar hemma som förhoppningsvis underlättar i mitt nya arbete, att ta hand om mig själv.
Än så länge har jag inte sagt något om min sjukskrivning. Jag försöker tänka att utmattning inte är ett tecken på att man är svag utan att man varit stark för länge. Jag har inte riktigt accepterat detta ännu. Men att ignorera mitt bristande tålamod, min överdrivna känslighet, min huvudvärk, trötthet, ljudkänslighet, min bristande ork och mitt behov av tystnad är svårtare. Jag kan tvinga mig upp tidigt och hålla igång hela dagar, och jag kan tvinga mig ut på en joggingtur eller in på ett gruppträningspass, bara jag får sova till lunch dagen efter.
Kanske han hade rätt som ville sjukskriva mig helt. ”Du tror inte att du komma jobba 100% på halva tiden”? Det hoppas ja verkligen inte att jag gör. Jag måste få prova.












Jag älskar att jobba, utan det dör jag lite inombords och bara tanken att inte jobba alls stressar mig mer än tanken att jobba mindre. Jag vet att jag har det bästa stödet jag kan få från min fru, hon kommer stänga min dator, ta telefonen ifrån mig och ge mig all den hjälp med strukturering som jag behöver. Min saga. För bra för att vara sann men ändå är hon här varje dag jag bryter ihop och måste börja om. Jag önskar alla fick känna på det jag får när jag kommer hem om dagarna. Inte bara Nikon ger mig villkorslös kärlek.
Och jag kan pladdra på om det hur länge som helst, men det finns kärleksromaner och Allersnoveller för sånt. Jag försöker vara lite konkret istället.








De första stegen mot acceptans – säg nej till nya projekt. Sluta lägga tid/energi på de/det som inte vill ha hjälp/måste trugas. Gör lite i taget – inte allt på en gång. Sänk mina krav på mig själv (det trodde jag ju var gjort för något år sedan men obviously not så vi tar tag i det igen). Låta kroppen bestämma dagsformen, inte hjärnan – den är just nu stupid as shit och helt opålitlig.
Jag börjar där – lite i taget. Och jag antar att fortsättning följer.

Glad påsk alla.
* * *