fredag 14 april 2017

Ett sånt långt igen...

Den 20e september förra året hade jag mitt 3-månaders uppföljningssamtal med min KBT-terapeut. Jag minns att jag sa att livet kändes bättre. Även om jag och ledningen på mitt jobb inte var överens så kände jag att min fokus låg på kunderna och att jag faktiskt hade riktigt mycket jobb och lite nya idéer att ta tag i. Jag berättade att jag prioriterat bort min egen träning ett tag och att vi försöker fånga upp den igen på hemmaplan, så jag kan ägna tiden på gym på mina klienter. Jag trivdes super med min utbildning inom KBT som jag vet att jag kommer ha nytta av under hela mitt verksamma yrkesliv, så man kan väl säga att det rullade på riktigt fint; roligt att jobba och SÅ mycket positiv respons tillbaka från alla runt mig.
Tre månader senare hade jag min sista arbetsdag på den arbetsplatsen. Jag ”rockade båten” och beslutet att gå skilda vägar var absolut det mest hälsosamma för min del och säkerligen även för deras.
Än så länge har deras, vad jag uppfattar det som, försök att fortsätta ”göra sig av med mig” trots att vi gått skilda vägar inte lyckats och jag förundras faktiskt över att de inte har bättre saker att göra. Jag tröstar mig med lojala kunder, sanningens förmåga att nå de den berör och min tro på att alla nån gång får stå för vad de gjort.
Det blev MYCKET jobb i slutet. Jag försökte ge de kunder som gett mig sitt förtroende så många timmar som möjligt under mina sista två månader och mycket annat sattes på hold. Det funkar bra när det är en begränsad tid.
Jag hade både avslutat min utbildning, fått ny arbetsplats, ett nystartat företag och hade många nya idéer när jag den 22e december sa hejdå till det stället. Mina seniorer är det som fortfarande smärtar mig när jag tänker på dem, de har funnits med mig genom mycket i mitt liv och betytt mer för mig än vad de och till och med jag insåg. Väldigt få torsdagar går utan att någon av dem dyker upp i mitt minne.
Arbetet med mitt egna företag var redan igång. Papper var ifyllda, jag var mer påläst, marknadsföringsplaner igång och projektidéer startade. 110% satte jag igång med att jaga sponsorer, planera och sälja in hinderbaneloppet med hund till allt och alla. Med 5 månader kvar är distanserna klara, en bra summa från sponsorer insamlad och loppet fullbokat. Självklart var jag också på min nya arbetsplats och försökte synas och sälja in mig och mina kunskaper även där. Någon form av betald inkomst vore ju trevligt med barn och hus och hund. En del kunder från förra gymmet följde med och de har jag fortsatt köra med genom ytterligare två samarbeten. Ett i Helsingborg och ett i Kävlinge. På båda dessa fick jag möjligheten att återigen få göra något jag också älskar – hålla gruppträningspass.
Jag älskar verkligen det jag gör. Och jag vill fortfarande hjälpa fler, jag vill få igång min egen träning och jag vill få igång både samtalsgruppen om psykisk ohälsa och träningsgrupper baserat på problematiken som finns inom detta område. Där finns SÅ mycket kvar att göra – det är så otroligt många människor som mår dåligt och fysisk aktivitet och en möjlighet att prata och få coaching är bästa metoden.
Det säger sig själv att det är väldigt lite tid hemma och den tiden jag är hemma spenderar jag mestadels med att jobba eller tänka på jobb.
Jag är inte blind och med det jobb jag har där många av mina kunder har någon form av stressrelaterad sjukdom är mina symptom tydliga och jag har ”följt” min egen process. Kroppen är verklligen fantastisk – trots att jag är där jag är kan jag fortfarande läsa om och till och med se saker med mig själv som får mig att förundras över vad kropp och hjärna kan åstadkomma.
Min ljudkänslighet gör att folk som släpper ner stänger i golvet får onda ögat och öronproppar har börjat bli vanligare och vanligare för mig när barnen och jag är hemma samtidigt. Irritationsnivån är hög både med barnen och folk runt omkring mig. Jag trodde att jag bara tröttnat på att prata telefon och umgås en massa men det är tydligen en vanlig reaktion att isolera sig och att inte vilja ta samtal. Den senaste tiden har jag också känt mig stressad bara av att veta att jag börjar klockan 12 på dagen. Bara bokningar efter 15 har känts ok. Men väl hemma vid 20 så har jag flera gånger brutit ihop i famnen på min fru egentligen utan annan anledning än att jag bara är trött.
Träningen har jag faktiskt försökt ta upp. Men helt ärligt så orkar jag ingenting. Jag blir andfådd av att gå upp på övervåningen och de gånger jag försökt måste jag nästan lägga mig och sova efteråt.
När jag för några dagar sedan hämtade upp Nikon i Helsingborg efter att ha saknat honom i två dagar, glömde jag honom i bilen när jag var framme hemma. Kom på det innan jag nådde dörren men jag kan lugnt säga att detta var det värsta jag varit med om hittills. Den hunden är anledningen till att jag fortfarande lever och jag GLÖMDE honom i bilen. Där och då kände jag att det måste hända nåt nu – min hjärna är helt off.
Självklart tyckte min läkare det också – klart tecken på utmattning. Du måste göra sånt som är kul.
Det gör jag ju. Jag älskar att jobba.
Jag blev nästan gråtfärdig när han ville sjukskriva mig 100%.
Då DÖR jag.
Jag gick med på 50%, resten av tiden ska jag ”ta det lugnt”.
Jag är mest sur om jag ska vara ärlig. När jag skriver så känns det som att jag nästan är lite dum i huvudet, men jag har varken tid eller lust att vara trött och vila. Jag har massa idéer och vill träna både på egen hand och med mina vänner och när jag sitter här så tänker jag att det kan ju inte vara så svårt. Imorgon ska jag ”rycka upp mig”. Men jag vet också att jag tänkt så i flera veckor och varje morgon känns inget så oöverstigligt som att ta mig upp och uträtta något av det jag planerade dagen innan.
Tillsammans med Isa har jag börjat strukturera upp mina dagar. Lite regler för mig själv är satta och vi har gjort lite förändringar hemma som förhoppningsvis underlättar i mitt nya arbete, att ta hand om mig själv.
Än så länge har jag inte sagt något om min sjukskrivning. Jag försöker tänka att utmattning inte är ett tecken på att man är svag utan att man varit stark för länge. Jag har inte riktigt accepterat detta ännu. Men att ignorera mitt bristande tålamod, min överdrivna känslighet, min huvudvärk, trötthet, ljudkänslighet, min bristande ork och mitt behov av tystnad är svårtare. Jag kan tvinga mig upp tidigt och hålla igång hela dagar, och jag kan tvinga mig ut på en joggingtur eller in på ett gruppträningspass, bara jag får sova till lunch dagen efter.
Kanske han hade rätt som ville sjukskriva mig helt. ”Du tror inte att du komma jobba 100% på halva tiden”? Det hoppas ja verkligen inte att jag gör. Jag måste få prova.












Jag älskar att jobba, utan det dör jag lite inombords och bara tanken att inte jobba alls stressar mig mer än tanken att jobba mindre. Jag vet att jag har det bästa stödet jag kan få från min fru, hon kommer stänga min dator, ta telefonen ifrån mig och ge mig all den hjälp med strukturering som jag behöver. Min saga. För bra för att vara sann men ändå är hon här varje dag jag bryter ihop och måste börja om. Jag önskar alla fick känna på det jag får när jag kommer hem om dagarna. Inte bara Nikon ger mig villkorslös kärlek.
Och jag kan pladdra på om det hur länge som helst, men det finns kärleksromaner och Allersnoveller för sånt. Jag försöker vara lite konkret istället.








De första stegen mot acceptans – säg nej till nya projekt. Sluta lägga tid/energi på de/det som inte vill ha hjälp/måste trugas. Gör lite i taget – inte allt på en gång. Sänk mina krav på mig själv (det trodde jag ju var gjort för något år sedan men obviously not så vi tar tag i det igen). Låta kroppen bestämma dagsformen, inte hjärnan – den är just nu stupid as shit och helt opålitlig.
Jag börjar där – lite i taget. Och jag antar att fortsättning följer.

Glad påsk alla.
* * *



2 kommentarer:

  1. Skickar kärlek och styrka att vila❤️

    SvaraRadera
  2. Tänker på dig, börja försiktigt och ta hand om dig!

    SvaraRadera