tisdag 27 februari 2018

För jag har det ju faktiskt sååå bra

Jag älskade skolan när jag var barn. Stjärnor i kanten på läxböckerna, ett "mycket bra!" på proven och allt beröm på kvartsamtalen fick mig att känna mig bra. Duktig. Inte heller så "off" eller annorlunda som jag faktiskt egentligen kände mig. Att jag aldrig kände mig nöjd med mig själv på den tiden förstod jag många år senare hade med min identitet att göra. Att ta sig ur normen som gay tog mig många år och alla de år av självförakt satte så klart sina spår. "Whatever you tell yourself that you are - you are right".
När jag var 16 dog mamma av cancer - hela min historia kan ni ju hitta bakåt i inläggen - och där valde jag att bli ÄNNU bättre på allt jag gjorde. Medvetet eller omedvetet för att jag behövde bekräftelsen för att leva vidare. Bästa betyget, 100%-igt engagemang. All in. Allt eller inget. Kalla det vad man vill men I got shit done. Och det ångrar jag inte. Tack vare mammas död blev KÄNSLOR något jobbigt och svårhanterlig. Det tog många år OCH terapi för att lära mig leva med vem jag var som 16 och acceptera att det var den jag kunde vara då - varken starkare eller svagare.
När jag träffade den första kvinnan i mitt liv kom en pusselbit på plats och jag hade några av mitt livs lyckligaste månader. Men, what comes up must come down och ja, fy fan för första heartbreaken i livet... Det hade dock gett mig kärleken till dansen, något som gladde mig i många år och ledde till nästa kärleksrelation/livserfarenhet. Den vänskap och självinsikt den relationen gav mig kan jag fortfarande lära mig saker av än idag. Det handlar om ge och ta, våga vara sig själv även om man är olika, kunna gå tillsammans även om man tar olika stigar ibland. Behålla sig själv trots att man går ihop till en. Det gjorde vi inte så bra, men vi lärde varandra mycket. Viljan att utbilda mig till kurator kom och äntligen läste jag vidare. Toppbetyg och all in så klart.
Efter den relationen skulle man kunna tro att jag tog erfarenheterna med mig in i nästa relation, men jag var tydligen inte redo att ta det till mig, eller helt enkelt omedveten om att det var fel redan från början. Att vara efterklok är ju jävligt lätt när jag står med facit.
Jag gjorde fortfarande allt jag kunde och lite mer, med en rätt blomstrande karriär och många tacksamma människor runt mig som gav mig den uppmärksamhet och bekräftelse som fortfarande var det viktigaste för mig.
Dansen gav mig självförtroende - fem kvinnor fastnade för mig via den - jag måste ju ha varit liiite duktig. Träning på gym kom vid bröllopsplanerna. Jo, precis som alla andra kvinnor - "snygg till dagen". Men jag lämnade aldrig gymmet efter det. Det var också det som till stor del hjälpte mig igenom skilsmässan några år senare - min hund och mitt gym. "All in" hade ju lett mig från tränande till tränare och det var rätt plats för mig. Bästa säljare, nöjda kunder - duktig flicka.
Jag ÄLSKAR att hjälpa andra. Så mycket att jag själv hamnar längst ner på listan. Faktiskt älskar jag en helvetes massa saker och människor innan jag älskar mig själv, och det har gått jäkligt bra. Jag fick den kärlek jag behövde från alla runt mig. Och får fortfarande. Vart jag än hamnar verkar mitt driv och hjärta fånga folk, något jag är extremt tacksam för.
Tack vare skilsmässan öppnades en dörr jag inte trodde fanns, jag hittade en kärlek som var... bara god. Det kvittar vad jag delar med mig av, hur sårbar jag visar mig så används det aldrig emot mig. Här har jag fått möjlighet att jobba med mig själv utan press. Förutom från mig själv vill säga. För duktig flicka-diagnosen är kvar. Jag är FÖR MYCKET känslor och när jobbet blev för känslokallt och opersonligt ledde konflikter till att jag stod utan jobb och en stor känsla av besvikelse, svek och press. Arbetet i hjärnan pågick dygnet runt, hur ska jag sälja in det, hur ska jag ordna det, var ska jag få pengarna till det osv. Plötsligt kunde jag knappt sova, minnet svek, ord tappades bort. Barnen är högljudda och ljuset är starkt. Bara låt mig sova. Jag vill faktiskt bara SOVA.
Sjukskrivning för utmattning, en god väns självmord och erbjudandet om att ta över ett gym kom i stort sätt på samma gång. Självklart! Duktig flicka kan.

Och jag reder mig. Inte på egen hand men med hjälp hemifrån, en bra läkare, tillämpning av det jag kan för att dra ner stressen och genom att verkligen försöka göra det som läkarna rekommenderar som det viktigaste- ha KUL.
För någon som vill prestera är det fan inte lätt men jag gör det bästa jag kan.
Idag har jag spenderat nästan två dagar i tystnad i min sommarstuga och först nu när jag skriver börjar jag hitta tillbaka till djupa andetag och att bara vara - INTE tänka på nästa månads projekt, nästa veckas städ, helgens måsten. Jag har en dag kvar av bara MIG. Sova, läsa, lyssna, promenera. Stänga hjärnan men aktivera kroppen. Shit vad livet är fascinerande. Inte konstigt det är så jävla svårt ibland. Just HANG IN THERE.
/L