torsdag 16 juni 2016

Lev,skratta, älska

Tidigare idag fick jag bekräftat att jag i alla fall har påverkat en person med min livshistoria här på bloggen och det har lyft mig inombords resten av dagen. Ny energi kom till mig för att hålla igång mitt skrivande trots alla andra saker jag vill och ibland måste göra.
Tiden går så fort - imorgon har jag till och med mitt sista möte med min terapeut som anser mig vara frisk, förberedd och redo för livets med-och motgångar. Känns lite otäckt samtidigt som jag känner att hon har rätt. Jag kommer aldrig känna mig fullärd men jag har verktyg och redskap i min ryggsäck som jag inte haft innan och de kommer räcka länge. Tänk vilken resa jag gjort sedan augusti förra året. Resan kommer fortsätta med både backar och dalar men jag känner ändå att jag helt plötsligt har en grund att stå på som består av lite starkare material än det gjorde vid denna tiden förra året.

För fyra år och tre dagar sedan föll mitt liv i spillror med en skilsmässa som jag då trodde skulle vara min, och nästan hela jordens, undergång. Nu, fyra år senare har jag träffat den jag hela tiden var menad att leva mitt liv med, och jag har tagit itu med demoner som följt mig sedan 1996. När jag tänker på det känns det fortfarande helt orimligt - både att det bara gått 4 år sedan skilsmässan men också att 20 år av skuldkänslor och dåligt samvete äntligen är färdigbearbetade. Jag fastnar fortfarande i "jag borde ha", "jag skulle gjort" ibland, men försöker då påminna mig själv om att jag är bra nog och jag gör verkligen mitt bästa. Den typen av bekräftelse jag får av kunder, kollegor och passdeltagare är då verkligen helt priceless.💕


Den senaste veckan måste jag erkänna att min ångest över att lämna Nikon och åka över till San Francisco har ökat extremt. Så löjligt, det vet jag, men om han bara förstått när jag sagt "nu kommer jag och hämtar dig om en vecka igen" så hade det känts så mycket bättre. Så säger vi till barnen och de förstår att vi återvänder, men i mitt huvud ser Nikon bara hur jag lämnar honom och jag har så svårt med denna tanken.
Självklart ser jag fram emot resan - det var många år sedan jag var utomlands och nu ska jag få chansen att visa min fru runt i staden som jag tycker så mycket om. Det kommer bli underbart.

Mina kunder har fått läxor - jag ska försöka släppa kontrollen och låta dem ta eget ansvar över träning och kost i 10 dagar. Om ni läser här - GÖR ER LÄXA! Prov kommer! ;)
Det kommer gå fint det också. Faktiskt är det så att världen står inte och faller på att jag är borta. Så det så. Jag må vara bra, men inte oumbärlig. :)

Så, fram tills jag är tillbaka - live för dagen, laugh så mycket du bara kan, och love villkorslöst.

/Linda