Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.
Under många år, och fortfarande till viss del, har jag delat upp mitt liv i före och efter min mammas död. Det har tagit mig många år att acceptera och förstå varför jag som tonåring uppförde mig som jag gjorde när mamma blev sjuk men jag vet också att det var detta som ledde mig dit jag är idag. Alla händelser och upplevelser i livet formar oss till de vi så småningom blir, och trots alla år av skuld, samvetskval och sorg är jag tacksam för det jag varit med om. Det har gjort mig till den jag är idag.
Hans ord gjorde mig smärtsamt
medveten. Medveten om något som jag nog undermedvetet vetat i många
år men inte velat låtsas om.
Inget annat från detta samtal finns
kvar i minnet. Det är ett enkelt faktum – konstaterat av en god
vän i all välmening, där han än idag säkerligen inte vet hur jag
påverkades av det han sa och hur jag har funderat, bearbetat och
till slut accepterat innebörden av det.
Men, jag tror jag får hejda mig - ni
som väljer att läsa min historia har alla olika förkunskaper,
förutfattade meningar och kanske t.o.m. fördomar, om vem jag var,
är, och vad jag vill förmedla, så låt oss ta allt steg för steg.
Mina första riktiga minnen från
skoltiden går tillbaka till klass 4, klass 5. Ett fåtal minnen
innan det finns, men de är ostrukturerade och bitvis klara, bitvis
suddiga, så jag väljer att tro att denna tid inte har så stor
betydelse för människan jag senare utvecklades till eller för
historien jag ska berätta.
Jag har alltid älskat skolan. Att lära
mig nya saker är även nu, 25-30 år senare, något som fyller mig
med energi och livslust. Jag låg uppe sena kvällar och läste den
ena boken efter den andra. ”När övriga elever har läst två
böcker har Linda läst 12”, stod det ett år i mina
utvecklingspapper från min engelskalärare till mina föräldrar.
Jag vill påstå att redan här hade jag behov av att göra så bra
jag bara kan, och gärna mer.
Vid runt 9 års ålder var jag näst
intill besatt av tanken att få en egen hund (något som inte
fungerade med varken min eller min fars allergi) och jag var fullt
engagerad i att lära mig allt. Jag läste allt jag kunde
komma över. Det var uppfostringsböcker och steg för steg-inlärning
av kommandon; alla världens hundraser studerades och pluggades in,
skönlitterära böcker om Pricken och Lassie slukades och besöken
på det lokala biblioteket var många.
När jag fastnade för hunden Tim och
pojkflickan George i Fem-böckerna valde jag att kalla mig själv för
George i skolan. Och jo, när jag bestämt mig för något gick jag
in för det ordentligt, och skolböckerna från klass 4 och 5
som jag haft sparade i så många år vittnar om detta. ”George,
klass 4a matte” står det på böckerna. Och jag svarade inte om
läraren sa ”Linda” istället för ”George” när de ville ha
min uppmärksamhet. Envis som få.
Böckerna från årskurs 6 har återigen
mitt riktiga födelsenamn, men min hundlängtan satt kvar fram tills
jag 20 år senare skaffade mig mannen i min liv.
Men det tar vi senare...
Att ”fastna”, ordet som jag tror
både min far och faster använde mycket om mig, var något som lätt
hände. ”Med henne är det 110% eller inte alls”- en vanlig åsikt
om mig som ung, och det stämde. I skolan gick det bra, alla rätt på
glosor, grammatik, länder och huvudstäder. Att studera fungerade
ypperligt för min personlighet med tydliga mål och verkligt fokus.
110%.
Jag kan inte minnas att jag hade
orimliga krav från mina föräldrar att varken ha toppbetyg
eller gå all in på det vis jag gjorde. Det var nog mer min
personlighet och min inbillade bild av vad som krävdes och vad gjorde mig
”bra”/godkänd i andras ögon. Redan här tror jag att jag undermedvetet kände mig annorlunda och kompenserade detta genom att prestera på topp.
Kompisar hade jag, men jag var inte den
mest populära och inte heller blev jag mobbad. Jag var tuff, man
bråkade inte med mig men man stod inte på kö för att leka med mig
heller. Jag höll mig till min lilla klick kompisar och mina två
bästisar. Ena veckan lekte jag mest med den ena, andra veckan med
den andra.
Mina första tydliga minnen av att jag
verkligen var ”annorlunda” kom i högstadiet. Kanske kan andra från min
barndom se tidigare tecken men mina första minnen finns här.
I min dagbok hade jag en kopia från skolkatalogen på en bild av min
geografilärare. Jag förklarade det för mig själv som att jag
tyckte hon var ”bra”. Och det allt med det.
Detsamma tyckte jag om många andra
kvinnliga skådespelare och artister – det är ju bara för att...
osv. Jag hade ännu inte någon förklaring till varför det var
lättare för mig att fastna för de kvinnliga förebilderna än de
manliga. Det bara var så.
I högstadiet hade jag några
kortvariga pojkvänsrelationer (en startade på blockflöjtslektionen på
tisdag eftermiddag och slutade när skolan började dagen efter, den andra höll hela
lördagen under lägerhelgen i Örnsköldsvik och den sista varade HELA
lunchrasten på en fredag!), men det gjorde mig varken bu eller bä hur det gick. Det var inte förrän jag började i
gymnasiet som jag började känna att jag VILL faktiskt träffa
någon. Jag återkommer till detta.
Under hela skoltiden hade jag haft
glasögon (vantrivdes med detta) och jag kan själv känna att jag inte var välsignad med
den mest attraktiva varken kroppen eller ansiktet, och jag minns att
jag i högstadiet kämpade mycket med mina egna känslor av
självförakt för hur jag såg ut. Att ha idrott var en pina. Jag
ville inte byta om med mina klasskompisar men kunde inte förklara
för mig själv varför. Det hade inte bara med mitt eget missnöje
över min kropp att göra utan det kändes på något vis konstigt.
Jag gjorde allt för att slippa och när jag väl var med cyklade jag
hem efteråt, duschade, och cyklade snabbt tillbaka igen.
Jag ville se bättre ut och bry
mig om mitt utseende, samtidigt som jag verkligen inte brydde
mig på samma vis som de andra tjejerna i skolan. Smink och kläder
var ointressant, här var det läxor som gällde. Inget av det blev
någonsin speciellt intressant och grupptryck eller kompisanda
fick mig heller aldrig att börja med varken rökning eller alkohol, och som grädde på moset var jag ansvarig för klassboken där sena ankomster och frånvaro skrevs upp.
Värsta nörden kan man tycka när man tänker tillbaka...
Däremot var det all in med mina
TV-serier och böcker. Mina väggar var prydda med omslag från min
favoritsåpopera och all min tid och kraft utanför skolarbetet gick
åt till att samla bilder, urklipp, brevväxla med skådespelarna, gå
med i fanclubs och titta på avsnitt om och om igen. 110%. Alltid.
Betyget i engelska var därav en 5a. Det KAN löna sig att titta på TV...
Betyget i engelska var därav en 5a. Det KAN löna sig att titta på TV...
Med familjen fungerade barndomen bra.
Pappa var den tuffa, vars regler inte var förhandlingsbara medan
mamma var den mjuka och omhändertagande. Både hon och jag var fast
i samma såpopera och delade 60 minuter varje dag, utan undantag,
tillsammans i soffan. Idag kan jag minnas detta som min mammatid -
vår stund tillsammans där det bara var hon och jag. Frågan är om
jag inte värdesätter minnet av detta mer än jag värdesatte
den faktiska timmen där och då. Kanske mycket av mina minnen från
barndomen fick ett helt annat värde när jag insåg att den tiden
aldrig skulle komma tillbaka.
Många gånger under min uppväxt vet
jag att jag gick från ”jag ska bli som mamma” till ”jag ska
bli som pappa” beroende på hur det kändes för stunden. ”Man
måste ju vara mjuk och kärleksfull med sina barn, vara hemma med
dem och kramas och pussas.” Det var när jag ville vara som mamma.
”Men man måste ha regler, barn kan inte alltid få som de vill,
man måste vara rak och konsekvent och lära dem stå på egna ben.”
Här ville jag vara som pappa.
Båda två älskade mig som föräldrar
ska göra och det var en trygg familjesituation under lång tid.
Det var i högstadiet som livet sakta
men säkert förändrades.
Mamma fick bröstcancer. På denna
tiden (väldigt tidigt 90-tal om jag minns rätt) var man ofta tvungen att operera bort
allt, och det fick mamma göra. Båda två.
Mamma och pappa hade varit rätt
”lediga” hemma och inte varit rädda för att byta om eller visa
sig utan kläder framför mig. Men nu kändes hon annorlunda. Som
vuxen och nu i efterhand förstår jag att det var en svår
omställning att efter 50 år lära sig leva med två ärr där
brösten tidigare suttit. Jag kan tänka mig att en del av
kvinnligheten försvinner och tankar som ”vem är jag nu”, ”kan
jag bli älskad så här” far runt i huvudet. Det kändes som hon började täcka
sig själv mer och även om hon visade och förklarade, och till och
med lät mig känna på silikonbrösten, så kände jag att hon var
annorlunda. Om jag vetat då, allt som jag vet nu så hade jag sagt
allt det där självklara – hur hon är samma person oavsett och
att pappa älskar henne lika mycket ändå osv osv. Men jag var 12-13
år, en tonåring med mina egna problem, och BARNET i familjen. Jag
hoppas att pappa sa de sakerna och att hon fick det stöd hon
behövde.
Lite fakta fick jag veta, men jag förstår
också att jag blev skyddad i mångt och mycket kring allt som hände
efter detta, och det är så det ska vara. Man skyddar sina barn från
det man känner att de inte är redo att hantera.
Och det ska gudarna veta att jag inte
var.
Jag tror vi befinner oss någon gång
under 1995 och jag är 15 år.
Jag springer gråtandes ut genom
grinden. Jag minns den stunden som igår. Jag kan inte säga med
säkerhet om det var kväll eller dag men jag minns stunden som mörk
och kall, kala grenar på träden och gatan ligger öde. Det är bara
jag, min rädsla, ilska och sorg som är ute. När jag rundar
kvarteret ömsom springer och ömsom går jag. Det var som om jag
trodde att jag kunde springa ifrån beskedet jag precis fått. Längre
fram på gatan ser jag en klasskamrat komma gående och jag drar på
mig en mask. ”Tja! Jodå det är bra här, hur e det själv?”,
”Gött, vi ses!”
Jag minns inte hur långt jag gick den
gången och jag minns inte hur länge jag grät över livets
orättvisa vändning men jag minns att allt förändrades den dagen.
Allt.
Det var inte längre bröstcancer. Den
var ju borta. Läkarna tog bort den när de tog bort brösten. Detta
var något annat. Men hjärncancer, hur tar man bort det?
En hel del av mina minnen från tiden
efter beskedet om mammas cancer är vaga och osammanhängande. Det
känns som någon har hoppat in i dokumentet i mitt huvud och raderat
lite stycken här och där och kompositionen som finns kvar känns
rörig och svårförstådd. I vilken ordning hände egentligen
sakerna?
Jag minns julafton, om vi visste
diagnosen eller inte är luddigt, men vi visste att hon inte var
frisk. Jag hade köpt en julklapp till henne som jag visste
hon skulle bli glad för och jag såg fram emot att ge henne den.
Mamma var trött. Hon hade ont i
huvudet och ville verkligen bara ligga ner och vila. Jag öppnade mina
paket – passande nog en slagpåse och handskar. Och lite annat
smått och gott som man önskar sig i den åldern. Jag var nöjd och
glad, det vet jag.
-Mamma, sitt upp, jag har en julklapp
till dig också.
Hon ville inte, det märktes, men
ansträngde sig för min skull och öppnade sitt paket. Forrest Gump,
med Tom Hanks i huvudrollen.
-Tack gumman, sa mamma med ett vagt
leende.
-Ska vi titta på den direkt, frågar
jag glatt. Men mamma är alldeles för trött, och besviket, som om
det är jag som blivit illa behandlad eller ratad, slänger jag
filmen i soffan bredvid henne och springer in på mitt rum. Hon kan
väl anstränga sig lite i alla fall, tänker jag när jag
gråter tyst i min kudde.
På samma julhelg (tror jag i alla
fall) är vi tillsammans med några goda vänner nere vid sjön och
umgås. De har stuga bara några 100 meter från vår och Fanny och
jag skapar vägar på isen genom att skotta bort snön, som lagt sig
som ett tjockt duntäcke över hela sjön. Pappa och Claes åker fort
på våra gator, fortare än vad mina hastighetsbegränsningar hade
tillåtit om jag fått bestämma. Det ser allt lite farligt snabbt ut
men pappa har hållit på med sånt hur mycket som helst som liten så
de fortsätter tävla medan vi skottar fram Birgittavägen i utkanten
av vår skapade stad. Jag väljer att inte titta så mycket på hur
han kör, det gör mig nervös.
Mamma står inne på säker mark utan
skridskor, det är inte riktigt hennes grej det där, plus att hon är
trött. Hon följde bara med för att jag ville ha med henne, hon
hade nog helst sovit.
Hon har sin röda tjocka jacka på sig,
halsduk och blå jeans. Om jag inte minns fel var mössan svart och
hon såg faktiskt inte ut att vilja vara där hon var. Hon tittade
när Fanny och jag skapade nya vägar för våra pappor att köra på
och hon gav mig något tafatt leende då och då. Det var kanske
kallt att bara stå still och titta. Vädret var inte precis
obehagligt, det regnade inte, blåste knappt. Mörket var på väg,
men det var fortfarande ljust, och grenarna på träden var så pass
glesa att man kunde se upp till våra vänners hus från platsen nere
vid sjön, och vi kunde se vår egen lilla strand bara en liten bit
bort.
-Jag orkar inte mer, jag går hem och
lägger mig.
Jag suckade, jag vet att hon är trött
och att hon är sjuk, men lite längre kunde hon väl orkat, jag vill
ju vara med henne också. Jag sa hejdå och fortsatte åka runt på
de nya vägarna när jag med blicken såg henne långsamt vandra på
stigen hem till stugan.
Helt plötsligt var det inte så roligt
längre. Jag tog av mig skridskorna och berättade för pappa att jag
gick hem till mamma istället. Kanske vi kunde göra något
tillsammans bara hon och jag. Det vore mysigt.
Jag följde stigen upp till huset. Snön
täckte den annars stora ängen vi hade framför huset. Mamma och
pappa byggde om hela stugan när jag var mellan 9 och 12 år. Från
grunden. Den gamla stugan var mormor och morfars och hade myror i
köket och en mindre bekväm och rätt otrevlig toalett jämfört med
den nya. Jag minns att jag älskade att vara med och bygga, även om
jag kanske inte alltid gjorde så mycket nytta. Doften av snickeri,
trä, sågspån – jag älskar det än idag.
Jag gick längs vår nertrampade väg i
snön och in i huset och ropade på mamma men fick inget svar.Av med skorna och in i gammelstugan, den del av den gamla stugan som vi behöll stommen på; i den soffan var hon inte. Tillbaka över golvet och in till hennes sovrum, kanske hon var i sängen istället. Rädsla och ilska vällde genom kroppen och jag kände värmen stiga inom mig.
-Maaaammaaaaa!
Huset är inte speciellt stort och så som jag ropade kunde säkerligen till och med grannarna ha hört om de nu inte bara varit sommarboende. Hon var inte i sovrummet heller. Pulsen var hög och andningen häftig. Varför GÖR hon så här?
Jag slängde på mig skorna igen och
sprang ner mot sjön tillbaka till pappa och våra vänner, men nej,
mamma hade inte kommit dit. Alla var på väg att packa ihop och
pappa hade börjat ta av sina skridskor. Jag vände och sprang
istället åt andra hållet, förbi stugan och vidare. Jag vet inte,
men kanske hon ville ta en liten promenad innan hon gick in, lika bra
att kolla.
Jag saktade ner när jag såg henne
framför mig längre fram på stigen. Hon gick långsamt och såg
glad ut när hon såg mig. Jag var själv långt ifrån glad.-För helvete mamma, du sa ju att du skulle gå HEM!!!
Jag var så arg och kämpade med tårarna under tiden jag skällde på henne.
-Jag stack hem för att hitta på nåt med dig och du var inte där! Fatta så orolig jag blev!
Jag minns inte om hon sa förlåt, men
det tror jag hon gjorde. Hon hade inte hittat. Stugan hade varit
hennes sen 70-talet, hon och pappa har spenderat varenda ledig stund,
varenda semester, varenda helg under fyra år med att bygga huset;
och hon hade inte hittat. 100 meter från vännernas strandplats. Och
hon hade inte hittat.
Mamma försökte krama mig men jag tog
bara henne i handen och ledde henne uppför stigen, över gatan och
in i huset. Jag var så arg, rädd och ledsen på samma gång. Vad är
det som händer?Vad som hände därefter vet jag inte. Jag vet att jag var en tonåring som hellre blev arg än visade mig sårbar men jag tror ändå att vi avslutade den kvällen tillsammans i soffan. En 15-årig flicka i famnen på sin sjuka mamma. En mor och dotter som båda önskade bort den verklighet de befann sig i.
Jag minns att ”allt gick väldigt
fort”. Inte för att jag hade en tidsuppfattning på
händelseförloppet eller något att jämföra med utan istället
baserat på det jag hörde folk säga. Vad
visste jag egentligen, nyss fyllda 16 år, fullt uppe i att avsluta
högstadiet med allt vad det innebär; att skiljas från sina
kamrater man haft sen årskurs 1, se till att betygen är bra för
vidare studier, och inte minst besluta sig för vidare studier
fast jag inte hade en aning om vad jag ville bli. Mamma var hemma
sjuk, allvarligt. Hur mycket av det jag förstod eller ville ta in
vet jag inte men jag var beredd. Men ändå så fruktansvärt
oförberedd.
När väl diagnosen var satt var allt
medicinskt för sent. Tumören är för stor – det finns inget vi
kan göra. Jävla idioter.
Självklart tar man inte det som en
sanning utan man fortsätter försöka. Det är något jag får ge
till min pappa, och mamma för den delen, de gav inte upp.
Pappa fanns vid hennes sida varje natt när hon gång på gång
spydde galla av både behandlingarna och sjukdomen. Jag låg i sängen
med kudden över huvudet och hörde det ändå. Hulkning efter
hulkning, hostning efter hostning. Jag hörde gråten och jag hörde
smärtan.
De försökte behandling i Danmark.
Mamma bodde i ett litet rum med säng och skrivbord. Det måste varit
så hemskt att bli lämnad ensam där. Ensam i ett litet kalt rum med
endast en tavla av Carl Larsson på väggen och ingen att prata med. Bara
hennes egna tankar och rädslor. Varför? Vi visste ju... Men nej,
kanske vi inte gjorde det, hoppet är det sista som lämnar
människan, och de hade hoppet kvar. Besöken i Danmark var korta och
svåra. Jag visste inte hur jag skulle känna eller hur jag skulle
agera. Jag hade saknat henne så mycket men vågade knappt känna när
jag var där. Det blev bara värre och jag ville bara stänga av.
Låtsas att detta hände någon annan. Vem som, bara inte mig. Vakna
imorgon och så var allt en hemsk dröm. Men så var det inte. De
svarta markeringarna med tuschpenna vid tinningarna, hennes
uppsvällda fötter, ansikte och kropp, hennes trötta ögon och
hennes kala huvud, täckt av en peruk hon hade på sig för min
skull, högg som en kniv i hjärtat. Varför är du på väg bort
från mig? Vill du inte stanna hos mig? Varför lämnar du mig?
Det var en helt ”vanlig” morgon. Så vanlig som den kan bli med en mamma som har hjärncancer och man har försökt allt och inget fungerar.
Jag förberedde mig för att gå till
skolan. Mamma låg på sjukhus, en gång hade jag varit där. En god
vän till mamma säger att jag var kärleksfull vid besöket men jag
minns det inte så. Jag minns att jag stod vid fotändan av sängen
och lyssnade på pipen från larmen som regelbundet tjöt. Jag minns
hennes svullna fötter och ben av allt kortison och jag minns
sjukhuslukten. Jag minns inget annat.
Telefonen ringde och jag svarade. Det
var från sjukhuset och de ville prata med pappa.
-Pappa sover.
De insisterade, de ville ändå prata
med pappa. Idioter. Ni kan lika gärna säga det för jag har redan
förstått. Jag ropade på pappa, gick ner i källaren och använde
vår andra telefon för att ringa min bästa kompis och säga att jag
inte kommer till skolan. Mamma hade dött.
* * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar