lördag 19 mars 2016

Min historia - tiden före mammas död


Det är min förhoppning att med dessa inlägg och min historia kunna framförallt medvetandegöra, men också hjälpa, inspirera och stärka andra som är i samma eller liknande situationer som jag har varit. Om det så bara är EN person vars liv blir lite lättare, eller på något vis påverkas i positiv riktning av att ha läst min historia så är det tillräckligt.
Under många år, och fortfarande till viss del, har jag delat upp mitt liv i före och efter min mammas död. Det har tagit mig många år att acceptera och förstå varför jag som tonåring uppförde mig som jag gjorde när mamma blev sjuk men jag vet också att det var detta som ledde mig dit jag är idag. Alla händelser och upplevelser i livet formar oss till de vi så småningom blir, och trots alla år av skuld, samvetskval och sorg är jag tacksam för det jag varit med om. Det har gjort mig till den jag är idag.

Hans ord gjorde mig smärtsamt medveten. Medveten om något som jag nog undermedvetet vetat i många år men inte velat låtsas om.
Inget annat från detta samtal finns kvar i minnet. Det är ett enkelt faktum – konstaterat av en god vän i all välmening, där han än idag säkerligen inte vet hur jag påverkades av det han sa och hur jag har funderat, bearbetat och till slut accepterat innebörden av det.
Men, jag tror jag får hejda mig - ni som väljer att läsa min historia har alla olika förkunskaper, förutfattade meningar och kanske t.o.m. fördomar, om vem jag var, är, och vad jag vill förmedla, så låt oss ta allt steg för steg.


Mina första riktiga minnen från skoltiden går tillbaka till klass 4, klass 5. Ett fåtal minnen innan det finns, men de är ostrukturerade och bitvis klara, bitvis suddiga, så jag väljer att tro att denna tid inte har så stor betydelse för människan jag senare utvecklades till eller för historien jag ska berätta.
Jag har alltid älskat skolan. Att lära mig nya saker är även nu, 25-30 år senare, något som fyller mig med energi och livslust. Jag låg uppe sena kvällar och läste den ena boken efter den andra. ”När övriga elever har läst två böcker har Linda läst 12”, stod det ett år i mina utvecklingspapper från min engelskalärare till mina föräldrar. Jag vill påstå att redan här hade jag behov av att göra så bra jag bara kan, och gärna mer.

Vid runt 9 års ålder var jag näst intill besatt av tanken att få en egen hund (något som inte fungerade med varken min eller min fars allergi) och jag var fullt engagerad i att lära mig allt. Jag läste allt jag kunde komma över. Det var uppfostringsböcker och steg för steg-inlärning av kommandon; alla världens hundraser studerades och pluggades in, skönlitterära böcker om Pricken och Lassie slukades och besöken på det lokala biblioteket var många.

När jag fastnade för hunden Tim och pojkflickan George i Fem-böckerna valde jag att kalla mig själv för George i skolan. Och jo, när jag bestämt mig för något gick jag in för det ordentligt, och skolböckerna från klass 4 och 5 som jag haft sparade i så många år vittnar om detta. ”George, klass 4a matte” står det på böckerna. Och jag svarade inte om läraren sa ”Linda” istället för ”George” när de ville ha min uppmärksamhet. Envis som få.
Böckerna från årskurs 6 har återigen mitt riktiga födelsenamn, men min hundlängtan satt kvar fram tills jag 20 år senare skaffade mig mannen i min liv.
Men det tar vi senare...


Att ”fastna”, ordet som jag tror både min far och faster använde mycket om mig, var något som lätt hände. ”Med henne är det 110% eller inte alls”- en vanlig åsikt om mig som ung, och det stämde. I skolan gick det bra, alla rätt på glosor, grammatik, länder och huvudstäder. Att studera fungerade ypperligt för min personlighet med tydliga mål och verkligt fokus. 110%.

Jag kan inte minnas att jag hade orimliga krav från mina föräldrar att varken ha toppbetyg eller gå all in på det vis jag gjorde. Det var nog mer min personlighet och min inbillade bild av vad som krävdes och vad gjorde mig ”bra”/godkänd i andras ögon. Redan här tror jag att jag undermedvetet kände mig annorlunda och kompenserade detta genom att prestera på topp.

Kompisar hade jag, men jag var inte den mest populära och inte heller blev jag mobbad. Jag var tuff, man bråkade inte med mig men man stod inte på kö för att leka med mig heller. Jag höll mig till min lilla klick kompisar och mina två bästisar. Ena veckan lekte jag mest med den ena, andra veckan med den andra.

Mina första tydliga minnen av att jag verkligen var ”annorlunda” kom i högstadiet. Kanske kan andra från min barndom se tidigare tecken men mina första minnen finns här. I min dagbok hade jag en kopia från skolkatalogen på en bild av min geografilärare. Jag förklarade det för mig själv som att jag tyckte hon var ”bra”. Och det allt med det.
Detsamma tyckte jag om många andra kvinnliga skådespelare och artister – det är ju bara för att... osv. Jag hade ännu inte någon förklaring till varför det var lättare för mig att fastna för de kvinnliga förebilderna än de manliga. Det bara var så.

I högstadiet hade jag några kortvariga pojkvänsrelationer (en startade på blockflöjtslektionen på tisdag eftermiddag och slutade när skolan började dagen efter, den andra höll hela lördagen under lägerhelgen i Örnsköldsvik och den sista varade HELA lunchrasten på en fredag!), men det gjorde mig varken bu eller bä hur det gick. Det var inte förrän jag började i gymnasiet som jag började känna att jag VILL faktiskt träffa någon. Jag återkommer till detta.

Under hela skoltiden hade jag haft glasögon (vantrivdes med detta) och jag kan själv känna att jag inte var välsignad med den mest attraktiva varken kroppen eller ansiktet, och jag minns att jag i högstadiet kämpade mycket med mina egna känslor av självförakt för hur jag såg ut. Att ha idrott var en pina. Jag ville inte byta om med mina klasskompisar men kunde inte förklara för mig själv varför. Det hade inte bara med mitt eget missnöje över min kropp att göra utan det kändes på något vis konstigt. Jag gjorde allt för att slippa och när jag väl var med cyklade jag hem efteråt, duschade, och cyklade snabbt tillbaka igen.

Jag ville se bättre ut och bry mig om mitt utseende, samtidigt som jag verkligen inte brydde mig på samma vis som de andra tjejerna i skolan. Smink och kläder var ointressant, här var det läxor som gällde. Inget av det blev någonsin speciellt intressant och grupptryck eller kompisanda fick mig heller aldrig att börja med varken rökning eller alkohol, och som grädde på moset var jag ansvarig för klassboken där sena ankomster och frånvaro skrevs upp. Värsta nörden kan man tycka när man tänker tillbaka...
Däremot var det all in med mina TV-serier och böcker. Mina väggar var prydda med omslag från min favoritsåpopera och all min tid och kraft utanför skolarbetet gick åt till att samla bilder, urklipp, brevväxla med skådespelarna, gå med i fanclubs och titta på avsnitt om och om igen. 110%. Alltid.
Betyget i engelska var därav en 5a. Det KAN löna sig att titta på TV...


Med familjen fungerade barndomen bra. Pappa var den tuffa, vars regler inte var förhandlingsbara medan mamma var den mjuka och omhändertagande. Både hon och jag var fast i samma såpopera och delade 60 minuter varje dag, utan undantag, tillsammans i soffan. Idag kan jag minnas detta som min mammatid - vår stund tillsammans där det bara var hon och jag. Frågan är om jag inte värdesätter minnet av detta mer än jag värdesatte den faktiska timmen där och då. Kanske mycket av mina minnen från barndomen fick ett helt annat värde när jag insåg att den tiden aldrig skulle komma tillbaka.

Många gånger under min uppväxt vet jag att jag gick från ”jag ska bli som mamma” till ”jag ska bli som pappa” beroende på hur det kändes för stunden. ”Man måste ju vara mjuk och kärleksfull med sina barn, vara hemma med dem och kramas och pussas.” Det var när jag ville vara som mamma. ”Men man måste ha regler, barn kan inte alltid få som de vill, man måste vara rak och konsekvent och lära dem stå på egna ben.” Här ville jag vara som pappa.
Båda två älskade mig som föräldrar ska göra och det var en trygg familjesituation under lång tid.


Det var i högstadiet som livet sakta men säkert förändrades.
Mamma fick bröstcancer. På denna tiden (väldigt tidigt 90-tal om jag minns rätt) var man ofta tvungen att operera bort allt, och det fick mamma göra. Båda två.
Mamma och pappa hade varit rätt ”lediga” hemma och inte varit rädda för att byta om eller visa sig utan kläder framför mig. Men nu kändes hon annorlunda. Som vuxen och nu i efterhand förstår jag att det var en svår omställning att efter 50 år lära sig leva med två ärr där brösten tidigare suttit. Jag kan tänka mig att en del av kvinnligheten försvinner och tankar som ”vem är jag nu”, ”kan jag bli älskad så här” far runt i huvudet. Det kändes som hon började täcka sig själv mer och även om hon visade och förklarade, och till och med lät mig känna på silikonbrösten, så kände jag att hon var annorlunda. Om jag vetat då, allt som jag vet nu så hade jag sagt allt det där självklara – hur hon är samma person oavsett och att pappa älskar henne lika mycket ändå osv osv. Men jag var 12-13 år, en tonåring med mina egna problem, och BARNET i familjen. Jag hoppas att pappa sa de sakerna och att hon fick det stöd hon behövde.
Lite fakta fick jag veta, men jag förstår också att jag blev skyddad i mångt och mycket kring allt som hände efter detta, och det är så det ska vara. Man skyddar sina barn från det man känner att de inte är redo att hantera.
Och det ska gudarna veta att jag inte var.

Jag tror vi befinner oss någon gång under 1995 och jag är 15 år.
Jag springer gråtandes ut genom grinden. Jag minns den stunden som igår. Jag kan inte säga med säkerhet om det var kväll eller dag men jag minns stunden som mörk och kall, kala grenar på träden och gatan ligger öde. Det är bara jag, min rädsla, ilska och sorg som är ute. När jag rundar kvarteret ömsom springer och ömsom går jag. Det var som om jag trodde att jag kunde springa ifrån beskedet jag precis fått. Längre fram på gatan ser jag en klasskamrat komma gående och jag drar på mig en mask. ”Tja! Jodå det är bra här, hur e det själv?”, ”Gött, vi ses!”
Jag minns inte hur långt jag gick den gången och jag minns inte hur länge jag grät över livets orättvisa vändning men jag minns att allt förändrades den dagen. Allt.
Det var inte längre bröstcancer. Den var ju borta. Läkarna tog bort den när de tog bort brösten. Detta var något annat. Men hjärncancer, hur tar man bort det?

En hel del av mina minnen från tiden efter beskedet om mammas cancer är vaga och osammanhängande. Det känns som någon har hoppat in i dokumentet i mitt huvud och raderat lite stycken här och där och kompositionen som finns kvar känns rörig och svårförstådd. I vilken ordning hände egentligen sakerna?
Jag minns julafton, om vi visste diagnosen eller inte är luddigt, men vi visste att hon inte var frisk. Jag hade köpt en julklapp till henne som jag visste hon skulle bli glad för och jag såg fram emot att ge henne den.
Mamma var trött. Hon hade ont i huvudet och ville verkligen bara ligga ner och vila. Jag öppnade mina paket – passande nog en slagpåse och handskar. Och lite annat smått och gott som man önskar sig i den åldern. Jag var nöjd och glad, det vet jag.
-Mamma, sitt upp, jag har en julklapp till dig också.
Hon ville inte, det märktes, men ansträngde sig för min skull och öppnade sitt paket. Forrest Gump, med Tom Hanks i huvudrollen.
-Tack gumman, sa mamma med ett vagt leende.
-Ska vi titta på den direkt, frågar jag glatt. Men mamma är alldeles för trött, och besviket, som om det är jag som blivit illa behandlad eller ratad, slänger jag filmen i soffan bredvid henne och springer in på mitt rum. Hon kan väl anstränga sig lite i alla fall, tänker jag när jag gråter tyst i min kudde.

På samma julhelg (tror jag i alla fall) är vi tillsammans med några goda vänner nere vid sjön och umgås. De har stuga bara några 100 meter från vår och Fanny och jag skapar vägar på isen genom att skotta bort snön, som lagt sig som ett tjockt duntäcke över hela sjön. Pappa och Claes åker fort på våra gator, fortare än vad mina hastighetsbegränsningar hade tillåtit om jag fått bestämma. Det ser allt lite farligt snabbt ut men pappa har hållit på med sånt hur mycket som helst som liten så de fortsätter tävla medan vi skottar fram Birgittavägen i utkanten av vår skapade stad. Jag väljer att inte titta så mycket på hur han kör, det gör mig nervös.
Mamma står inne på säker mark utan skridskor, det är inte riktigt hennes grej det där, plus att hon är trött. Hon följde bara med för att jag ville ha med henne, hon hade nog helst sovit.
Hon har sin röda tjocka jacka på sig, halsduk och blå jeans. Om jag inte minns fel var mössan svart och hon såg faktiskt inte ut att vilja vara där hon var. Hon tittade när Fanny och jag skapade nya vägar för våra pappor att köra på och hon gav mig något tafatt leende då och då. Det var kanske kallt att bara stå still och titta. Vädret var inte precis obehagligt, det regnade inte, blåste knappt. Mörket var på väg, men det var fortfarande ljust, och grenarna på träden var så pass glesa att man kunde se upp till våra vänners hus från platsen nere vid sjön, och vi kunde se vår egen lilla strand bara en liten bit bort.
-Jag orkar inte mer, jag går hem och lägger mig.
Jag suckade, jag vet att hon är trött och att hon är sjuk, men lite längre kunde hon väl orkat, jag vill ju vara med henne också. Jag sa hejdå och fortsatte åka runt på de nya vägarna när jag med blicken såg henne långsamt vandra på stigen hem till stugan.
Helt plötsligt var det inte så roligt längre. Jag tog av mig skridskorna och berättade för pappa att jag gick hem till mamma istället. Kanske vi kunde göra något tillsammans bara hon och jag. Det vore mysigt.
Jag följde stigen upp till huset. Snön täckte den annars stora ängen vi hade framför huset. Mamma och pappa byggde om hela stugan när jag var mellan 9 och 12 år. Från grunden. Den gamla stugan var mormor och morfars och hade myror i köket och en mindre bekväm och rätt otrevlig toalett jämfört med den nya. Jag minns att jag älskade att vara med och bygga, även om jag kanske inte alltid gjorde så mycket nytta. Doften av snickeri, trä, sågspån – jag älskar det än idag.
Jag gick längs vår nertrampade väg i snön och in i huset och ropade på mamma men fick inget svar.
Av med skorna och in i gammelstugan, den del av den gamla stugan som vi behöll stommen på; i den soffan var hon inte. Tillbaka över golvet och in till hennes sovrum, kanske hon var i sängen istället. Rädsla och ilska vällde genom kroppen och jag kände värmen stiga inom mig.
-Maaaammaaaaa!
Huset är inte speciellt stort och så som jag ropade kunde säkerligen till och med grannarna ha hört om de nu inte bara varit sommarboende. Hon var inte i sovrummet heller. Pulsen var hög och andningen häftig. Varför GÖR hon så här?

Jag slängde på mig skorna igen och sprang ner mot sjön tillbaka till pappa och våra vänner, men nej, mamma hade inte kommit dit. Alla var på väg att packa ihop och pappa hade börjat ta av sina skridskor. Jag vände och sprang istället åt andra hållet, förbi stugan och vidare. Jag vet inte, men kanske hon ville ta en liten promenad innan hon gick in, lika bra att kolla.
Jag saktade ner när jag såg henne framför mig längre fram på stigen. Hon gick långsamt och såg glad ut när hon såg mig. Jag var själv långt ifrån glad.
-För helvete mamma, du sa ju att du skulle gå HEM!!!
Jag var så arg och kämpade med tårarna under tiden jag skällde på henne.
-Jag stack hem för att hitta på nåt med dig och du var inte där! Fatta så orolig jag blev!

Jag minns inte om hon sa förlåt, men det tror jag hon gjorde. Hon hade inte hittat. Stugan hade varit hennes sen 70-talet, hon och pappa har spenderat varenda ledig stund, varenda semester, varenda helg under fyra år med att bygga huset; och hon hade inte hittat. 100 meter från vännernas strandplats. Och hon hade inte hittat.
Mamma försökte krama mig men jag tog bara henne i handen och ledde henne uppför stigen, över gatan och in i huset. Jag var så arg, rädd och ledsen på samma gång. Vad är det som händer?
Vad som hände därefter vet jag inte. Jag vet att jag var en tonåring som hellre blev arg än visade mig sårbar men jag tror ändå att vi avslutade den kvällen tillsammans i soffan. En 15-årig flicka i famnen på sin sjuka mamma. En mor och dotter som båda önskade bort den verklighet de befann sig i.

Jag minns att ”allt gick väldigt fort”. Inte för att jag hade en tidsuppfattning på händelseförloppet eller något att jämföra med utan istället baserat på det jag hörde folk säga. Vad visste jag egentligen, nyss fyllda 16 år, fullt uppe i att avsluta högstadiet med allt vad det innebär; att skiljas från sina kamrater man haft sen årskurs 1, se till att betygen är bra för vidare studier, och inte minst besluta sig för vidare studier fast jag inte hade en aning om vad jag ville bli. Mamma var hemma sjuk, allvarligt. Hur mycket av det jag förstod eller ville ta in vet jag inte men jag var beredd. Men ändå så fruktansvärt oförberedd.

När väl diagnosen var satt var allt medicinskt för sent. Tumören är för stor – det finns inget vi kan göra. Jävla idioter.
Självklart tar man inte det som en sanning utan man fortsätter försöka. Det är något jag får ge till min pappa, och mamma för den delen, de gav inte upp. Pappa fanns vid hennes sida varje natt när hon gång på gång spydde galla av både behandlingarna och sjukdomen. Jag låg i sängen med kudden över huvudet och hörde det ändå. Hulkning efter hulkning, hostning efter hostning. Jag hörde gråten och jag hörde smärtan.

De försökte behandling i Danmark. Mamma bodde i ett litet rum med säng och skrivbord. Det måste varit så hemskt att bli lämnad ensam där. Ensam i ett litet kalt rum med endast en tavla av Carl Larsson på väggen och ingen att prata med. Bara hennes egna tankar och rädslor. Varför? Vi visste ju... Men nej, kanske vi inte gjorde det, hoppet är det sista som lämnar människan, och de hade hoppet kvar. Besöken i Danmark var korta och svåra. Jag visste inte hur jag skulle känna eller hur jag skulle agera. Jag hade saknat henne så mycket men vågade knappt känna när jag var där. Det blev bara värre och jag ville bara stänga av. Låtsas att detta hände någon annan. Vem som, bara inte mig. Vakna imorgon och så var allt en hemsk dröm. Men så var det inte. De svarta markeringarna med tuschpenna vid tinningarna, hennes uppsvällda fötter, ansikte och kropp, hennes trötta ögon och hennes kala huvud, täckt av en peruk hon hade på sig för min skull, högg som en kniv i hjärtat. Varför är du på väg bort från mig? Vill du inte stanna hos mig? Varför lämnar du mig?


 Det var en helt ”vanlig” morgon. Så vanlig som den kan bli med en mamma som har hjärncancer och man har försökt allt och inget fungerar.
Jag förberedde mig för att gå till skolan. Mamma låg på sjukhus, en gång hade jag varit där. En god vän till mamma säger att jag var kärleksfull vid besöket men jag minns det inte så. Jag minns att jag stod vid fotändan av sängen och lyssnade på pipen från larmen som regelbundet tjöt. Jag minns hennes svullna fötter och ben av allt kortison och jag minns sjukhuslukten. Jag minns inget annat.
Telefonen ringde och jag svarade. Det var från sjukhuset och de ville prata med pappa.
-Pappa sover.
De insisterade, de ville ändå prata med pappa. Idioter. Ni kan lika gärna säga det för jag har redan förstått. Jag ropade på pappa, gick ner i källaren och använde vår andra telefon för att ringa min bästa kompis och säga att jag inte kommer till skolan. Mamma hade dött.


* * *

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar