lördag 12 maj 2018

Wake me up

För runt åtta, nio år sedan tog jag mina första mediciner. Fram tills dess tog jag knappt en alvedon om inte någon tvingade i mig den; men jag insåg väl till slut att det inte var en kass inställning, brist på engagemang/självhjälp, självdestruktiva tankar eller ett duktig-flicka-syndrom som styrde mitt kassa mående utan det var verkligen något vajsing med balansen där uppe.
Motvilligt gav jag mig in i världen av SSRI-preparat; en sociolog, beteendevetare, kurator, som är utbildad att hjälpa andra och jag kan inte ta hand om mitt eget huvud, blir det trovärdigt?
Alla dessa psykisk-ohälso/hälso-konton jag följer på fb och Instagram om hur viktigt det är att plocka bort stigmatiseringen av psykisk ohälsa som svaghet eller lathet, och hur viktigt det är att man vågar berätta, vågar fråga, vågar vara den man är, och ändå är det så svårt att släppa tanken på att vara den perfekta människan som alltid är lycklig, alltid är glad, alltid mår bra. Det GÖR vi inte. Ingen av oss mår ALLTID bra.
Å ena sidan är jag så jäkla stolt över den jag är, det jag kan, det jag åstadkommit och det jag kämpar för dag ut och dag in, å andra sidan känns det som jag lever i motvind och borde få medalj bara för att jag fortfarande håller mig vid liv.
Ann Heberlein, författaren till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, satte igång min lust att skriva om detta ämne igen. Att läsa eller lyssna på andras berättelse ÄR faktiskt stärkande för de som mår dåligt. Att känna igen sig och veta att man inte är ensam är det som funkar. Medicin i alla ära och jag vill inte vara utan den, men gemenskap, samhörighet och vetskap om att det finns andra precis som jag – DET lugnar. Det ger lite hopp och det stärker.
På nåt vis ger det mig åter lite jävlar anamma när livet verkar ha tömt mina depåer. Faktum är, jag mår jävlar inte bra, men jag HAR det bra. Jag är inte där jag vill vara, men jag är i alla fall inte där jag har varit och jag fortsätter kämpa för de där tillfälliga stunderna av plötslig lycka, och då njuter INGEN mer än jag! Jag har fortfarande saker att uträtta och jag ska fortfarande bidra till att sätta psykisk ohälsa på kartan med att vi finns, vi kan och vi är inte ensamma. 
❤❤❤❤❤