söndag 24 februari 2019

oviktigt pladder

Jag har SÅÅÅ mycket att säga så det är verkligen konstigt och förbluffande till och med för mig själv att det går så lång tid mellan mina inlägg. Och nu när jag väl sitter här så vet jag inte var jag ska börja för det är så mycket som inte blivit sagt.
Det här med tankar - vad är det man brukar säga inom beteendevetenskap om negativa tankar... 80% av det du tänker är inte sant.... och detta VEEEET jag. Så, av 138 hittills inlämnade utvärderingar så är tre negativa och 135 mer eller mindre extremt positiva. VARFÖR hänger jag då upp mig på de TRE istället för att wohooooa över de 135?! Men har jag lärt mig absolut ingenting? Obviously not.

Nog om det. Vi flyttar snart. Nu ska jag äntligen bo i den kommunen som jag börjat engagera mig så kraftigt i sen ungefär ett år tillbaka. :) Jag ser faktiskt fram emot ett lite större kontaktnät och kanske till och med lite mer sociala aktiviteter. Det har inte blivit så mycket av det sen innan jag blev sjukskriven.
På tal om sjukskrivning, tittade på Isabell Boltensterns senaste (tror jag) video. INGA symptom kvar? Hur är det möjligt? 5 år sedan hon var sjukskriven, men ändå. Känns som vissa saker kommer aldrig försvinna. Men finns väl hopp om hon nu anser sig symptomfri. Håller tummarna för det.

Mycket som känns bra just nu (när man skakar av sig sina negativa tankar alltså). Många vänners namn som poppar up i mitt huvud som får mig att le. Och alla kommer finnas mycket närmre mig när vi flyttar. Några från förr som jag önskar fanns kvar i umgängeskretsen men det är svårt när avstånd, barn och liv kommer i vägen.

Min förkylning satt i länge. Idag sprang jag (släpade mig fram) 2km som en start - förutom dans och yoga är det första träningen sen fredag för två veckor sedan. Glömde använda min nya klocka... Får testa den nästa gång :)

puss och kram*
L

lördag 13 oktober 2018

filosofi på en lördag

En helt vanlig lördag.
I början på oktober var jag återigen hos läkaren, två månader har gått sedan mitt senaste inlägg och jag kan konstatera att jag mår fan fortfarande bra. Jag kan inte minnas när jag hade ett grundmående som var bra så här länge och jag är verkligen tacksam VARJE dag.
Jag träffar dagligen de som mår dåligt, har mått dåligt, känner någon som mår dåligt eller är orolig för att de KOMMER må dåligt. Jag kommer inte glömma och jag kommer inte sluta jobba för att man ska kunna må som man mår utan att vara rädd för följderna om man är "för svag" eller följderna om man är "för stark". Jävla trams. Ibland mår vi bra och ibland mår vi skit - ALLA har det så, jag luras inte av era perfekta inlägg på facebook eller era perfekta foton på instagram. En intervju Oprah gjorde med Julia Roberts för många herrans år sammanfattar det fint. Julia svarar på livet i rampljus: We´re just people who pee. Ja, alla människor kissar - ingen är bättre eller sämre.

Ju längre jag mår bra, känner mig förnöjsam (för nä - jag går inte runt och är LYCKLIG jämt) och njuter av små saker, desto klokare inbillar jag mig att jag själv blir. Gissar att MENSA snart kontaktar mig faktiskt....  :)
Ikväll ska jag ägna mig åt avsnitt två av Kroppshets med Mia Skäringer. Tips från mig är avsnitt 1,  44 minuter och 12 sekunder in. Klockrent.
Och så tror folk att bilden som representerar verkligheten, inte konstigt att prestationsångest, stress, bluffsyndrom och duktigflicka-ångest fyller ungdomarnas vardag. Avslutet på min föreläsning om sociala medier blir ännu mer viktigt att upprepa om och om igen - ALLT ÄR INTE SOM DET SER UT PÅ SOCIALA MEDIER.

Nedan har ni en bild från samma månad, hur snabbt både väder och mående förändras: Efter en löprunda runt sjön - eufori-adrenalin-glädje-kel-oxytocin; och efter en stund i soffan framför Hachiko med tårarna sprutande. -saknad-sorg-ångest-kyllaensamhet. Det går upp och det går ner. Man delar bara inte med sig av ALLT.


söndag 12 augusti 2018

Läkarbesök och förnöjsamhet

I förra veckan var jag hos läkaren. ”Hur mår du?” -samma fråga som han alltid ställer men denna gången kunde jag svara ”jag mår bra”. Helt underbart.
Jag försökte förklara att nu känns det som jag mår som alla andra ”normala” människor, det händer lite skit nu och då, en varningslampa i bilen lyser, barnen bråkar, pengarna räcker inte till allt man önskar, men i grunden mår jag BRA. Shit happens, men nu är grunden stabil. Inget svart moln som följer mig var jag än går utan bara vardagliga händelser sker, jag tar itu med det och så är det bra igen.
Det är en underbar känsla som är svår att förklara för någon som inte vet vad depression innebär. Det spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag uppskattar allt jag har, för vart jag än går och vad jag än gör så mår jag i grund och botten ändå alltid skit. Den känslan är piss. Men nu när den plötsligt är borta, fuck vilken happy day det blir… 😊

I maj skrev jag ett inlägg – Wake me up, då mådde jag inte bra, men gjorde så gott jag kunde. Jag fick en kommentar på det inlägget som jag burit med mig sen dess; ”Ständig lycka… finns det? Ögonblick av lycka tror jag mer på.” Jag håller med nu. Nu vet jag vad grunden är, det är inte lycka, det är förnöjsamhet. Allt är bra. Rullar på. Inte olycklig. Inte alltid ledsen. Däri kommer det stunder av total lycka som är fantastiska – ögonblick. Ibland kommer stunder av tillfällig kris, sorg, saknad, och sedan åter till förnöjsamhet. SÅ ska det vara. Så är det just nu, den ständiga olyckan, sorgen och mörkret är inte grundstommen i mitt liv. Tänk om jag kan få fortsätta ha det så?!

Så, de senaste veckorna har ett nytt ord hamnat högst på min lista – FANTASTISKT. Shit happens men allt är FANTASTISKT. Vädret, vännerna, livet, maten, sömnen, träningen, jobbet… ALLT är bara FANTASTISKT. Fantastiskt. Fantastiskt.
Jag har så mycket fantastiskt omkring mig. Gymmet börjar fyllas med underbara personligheter efter sommaren, nya medlemmar som blir nya vänner, medlemmar som jag saknat är tillbaka från sina semestrar och alla dessa människor fyller upp min vardag med massor av ögonblick av lycka. Lycka är fint. Det gäller att njuta av sin lycka.
Vilka ögonblick ger dig lyckorus? Jag vill veta! 😉



söndag 22 juli 2018

Lovelovelove

Nu sitter jag ensam i soffan i stugan och försöker hantera mina överväldigande känslor av hur det faktiskt FINNS helt fantastiska människor på jorden. Och ja, jag är rätt pessimistisk till vart världen är på väg, vilket jag sällan döljer och sällan faktiskt ens kan hantera (vilket gör att jag inte läser tidningar eller ser nyheter då det är FÖR deprimerande) men just NU, nu är det någon form av rosa skimmer över mina sociala medier och människorna runt mig. Polska brandbilar, personal som bara ställer upp, familjen på besök med bara massa MYS utan bråk, helt fantastiskt väder, tidigare kund som gift sig (jag älskar kärlek!), bilder från gamla kunder som är igång och verkar må bra och massa annat smått! Jag vill hoppa upp och ner och skaka händerna frenetiskt framför mig för att få ur mig lite glädje. – Helt underbar känsla och jag njuter verkligen av att få må BRA.
Tack alla som just nu berör mig. Ni är fantastiska!
❤❤❤

torsdag 19 juli 2018

Good day

Nu börjar det kännas "konstigt".
Jag har mått riktigt bra i säkert 3 hela veckor. Visst, jag är trött, ljudkänslig, lättstressad och lättirriterad fortfarande, men jag mår BRA. Jag förstår att detta är något som för de flesta bara ÄR, men för mig är det ett stort WOW och det är inget som går mig obemärkt förbi. Alla som sällan eller aldrig lever med det gråa molnet ovanför huvudet kan nog inte förstå, men helt plötsligt kommer en känsla av "kan det vara så här", "är det så här normala människor har det"? Självklart är världen fortfarande på väg käpp rätt åt fanders med nya Hitlerfasoner och hemsk främlingsfientlighet men i MIG, inuti mig mår jag bra.
Är det min nya medicin eller är det vädret? Visst undrar jag... Är det medicinen så kanske detta kan hålla i sig... Länge. Inga tankar på att livet är för tufft, skönare att inte leva, alla andra har det bättre när jag inte är här osv osv. Det är som en djävul som suttit på axeln sååå länge och helt plötsligt har ramlat av...
Är det VÄDRET, D-vitamin, värme, solljus... ja då vet jag att det är tillfälligt. Så jag hoppas självklart det är medicinen. Jag mår gärna så här. Så mycket lättare att hantera mina andra defekter när jag mår bra.
Jag är alltid fullt medveten om hur bra jag har det. Därav är det också så mycket svårare när jag mår dåligt utan att veta varför. "Allt är ju bra"... Nu ÄR allt bra. 😊

Och jag har verkligen carpe diemat den senaste tiden. Sugit åt mig av allas komplimanger-det är så lite som behövs-tack, njutit av min träning, suttit och betraktat min fru, njutit av doften av sol i barrskogen, regn i värmen, min fina stuga, och alla besök på gymmet trots det fina vädret. Fantastiskt. Bara fantastiskt...



lördag 7 juli 2018

Mörkrädd

När jag gick i 7:an eller 8:an kom en man som hette Ferenc Göndör till vår skola. Han skrev boken A-6171, en skildring av hans liv som fånge i Auschwitz, och jag minns den föreläsningen än idag. Nu är jag 38 år och jag väljer att inte läsa våra dagstidningar. Jag har svårt nog att acceptera och hantera det som kommer till mig i mitt flöde på Facebook och fan vad rädd jag blir... Hur kan vi ha glömt hur alla koncentrationsläger kom till och vad resultatet blev? Människan tyckte det var vi och dom, och jag är bättre än du. Människan bestämde att just du, du och du är mindre värda. Och så blev det. Och nu tillåter vi människan att gå samma väg igen. Jag ser till och med vänner till mig på FB som direkt eller indirekt stöttar och gillar det förtryck som vi är på väg in i. Jag hoppas ni helt enkelt bara inte har tänkt. Och jag hoppas att jag, min fru, mina homosexuella, transsexuella, bisexuella och utländska vänner alla har gått bort den dagen vi åter är tillbaka till 1940...
Jag läste för någon dag sedan i lokaltidningen Hallå Kävlinge/Lödde, där små barn fick svara på frågan vad är meningen med livet. Det var bra svar men jag minns speciellt en flicka som sa: "Att vara snäll. Att man inte är dum - om man är dum så hade det blivit krig överallt och blivit kaos över hela världen." Och där är vi nu, dumma människor som skapar kaos.

Inte konstigt att jag hellre lever i min bubbla där jag är accepterad för den jag är och alla andra för vilka de är. Oavsett vart du är född, vem du älskar eller vem du ber till. Jag är inte ateist, kristen, muslim, buddist eller tillhörande någon specifik religion men jag kan lätt säga att Gud, Universum, Allah eller var du än väljer att sätta din tro till, är jävligt besviken på oss.
Och som Forrest säger - "That´s all I have to say about that".



söndag 1 juli 2018

Fångar inga jävla dagar

Jag gillar Minds nya "reklamflyer". Ibland är det så. Och vi behöver inte låtsas som att det alltid är sol och gröna skogar.



Ibland glömmer jag bort min egen förändring, men när jag tittar tillbaka på foton och videor så syns förändringen så tydligt. Jag var liksom... nyfiken och äventyrslysten, sugen på nya upplevelser och bekantskaper. Livet har verkligen delats upp i "då" och "nu" och ibland känns det som jag bara är en skugga av mitt forna jag. Clichémening, men så känns det. Den som gillade stora evenemang och inte drog sig undan folkmassor, den som gärna åkte till nya ställen för nån timmes dans och nya upplevelser. Nu behöver jag förbereda mig själv flera timmar innan jag ska ta barnen till Bounce och är mentalt dränerad efteråt. Seriöst - vad HÄNDE? Och kan jag tvinga mig tillbaka till hur det var innan? För det var faktiskt riktigt kul att vara öppen och spontan.
Och nej, jag är väl inte precis tråkig - men förutom det jag måste göra så gör jag inte mycket annat. Kanske anledningen till att jag inte tänker på det så ofta är för att det jag måste göra också är något jag älskar att göra. Men det förändrar ju inte att jag faktiskt fastnat och behöver förändra lite.
How to go about a change? Anyone? Pappa skulle säga "bara GÖR", frun skulle säga att jag är bra som jag är. Men i grund och botten är jag en glad och rolig skit. Det bara glöms bort ibland.


Gick igenom alla mina vhs och fick ihop en liten video om mina år med linedance, shit vad KUL vi hade! Jag har verkligen gjort sjukt mycket under mina 38 år. Underbara minnen. Jag ser fram emot att försöka förändra mig, att hitta tillbaka lite till den jag var innan känslor och tankar tog över - hur svårt kan det vara...? Fånga dagen var det ju.

/L