lördag 13 oktober 2018

filosofi på en lördag

En helt vanlig lördag.
I början på oktober var jag återigen hos läkaren, två månader har gått sedan mitt senaste inlägg och jag kan konstatera att jag mår fan fortfarande bra. Jag kan inte minnas när jag hade ett grundmående som var bra så här länge och jag är verkligen tacksam VARJE dag.
Jag träffar dagligen de som mår dåligt, har mått dåligt, känner någon som mår dåligt eller är orolig för att de KOMMER må dåligt. Jag kommer inte glömma och jag kommer inte sluta jobba för att man ska kunna må som man mår utan att vara rädd för följderna om man är "för svag" eller följderna om man är "för stark". Jävla trams. Ibland mår vi bra och ibland mår vi skit - ALLA har det så, jag luras inte av era perfekta inlägg på facebook eller era perfekta foton på instagram. En intervju Oprah gjorde med Julia Roberts för många herrans år sammanfattar det fint. Julia svarar på livet i rampljus: We´re just people who pee. Ja, alla människor kissar - ingen är bättre eller sämre.

Ju längre jag mår bra, känner mig förnöjsam (för nä - jag går inte runt och är LYCKLIG jämt) och njuter av små saker, desto klokare inbillar jag mig att jag själv blir. Gissar att MENSA snart kontaktar mig faktiskt....  :)
Ikväll ska jag ägna mig åt avsnitt två av Kroppshets med Mia Skäringer. Tips från mig är avsnitt 1,  44 minuter och 12 sekunder in. Klockrent.
Och så tror folk att bilden som representerar verkligheten, inte konstigt att prestationsångest, stress, bluffsyndrom och duktigflicka-ångest fyller ungdomarnas vardag. Avslutet på min föreläsning om sociala medier blir ännu mer viktigt att upprepa om och om igen - ALLT ÄR INTE SOM DET SER UT PÅ SOCIALA MEDIER.

Nedan har ni en bild från samma månad, hur snabbt både väder och mående förändras: Efter en löprunda runt sjön - eufori-adrenalin-glädje-kel-oxytocin; och efter en stund i soffan framför Hachiko med tårarna sprutande. -saknad-sorg-ångest-kyllaensamhet. Det går upp och det går ner. Man delar bara inte med sig av ALLT.


söndag 12 augusti 2018

Läkarbesök och förnöjsamhet

I förra veckan var jag hos läkaren. ”Hur mår du?” -samma fråga som han alltid ställer men denna gången kunde jag svara ”jag mår bra”. Helt underbart.
Jag försökte förklara att nu känns det som jag mår som alla andra ”normala” människor, det händer lite skit nu och då, en varningslampa i bilen lyser, barnen bråkar, pengarna räcker inte till allt man önskar, men i grunden mår jag BRA. Shit happens, men nu är grunden stabil. Inget svart moln som följer mig var jag än går utan bara vardagliga händelser sker, jag tar itu med det och så är det bra igen.
Det är en underbar känsla som är svår att förklara för någon som inte vet vad depression innebär. Det spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag uppskattar allt jag har, för vart jag än går och vad jag än gör så mår jag i grund och botten ändå alltid skit. Den känslan är piss. Men nu när den plötsligt är borta, fuck vilken happy day det blir… 😊

I maj skrev jag ett inlägg – Wake me up, då mådde jag inte bra, men gjorde så gott jag kunde. Jag fick en kommentar på det inlägget som jag burit med mig sen dess; ”Ständig lycka… finns det? Ögonblick av lycka tror jag mer på.” Jag håller med nu. Nu vet jag vad grunden är, det är inte lycka, det är förnöjsamhet. Allt är bra. Rullar på. Inte olycklig. Inte alltid ledsen. Däri kommer det stunder av total lycka som är fantastiska – ögonblick. Ibland kommer stunder av tillfällig kris, sorg, saknad, och sedan åter till förnöjsamhet. SÅ ska det vara. Så är det just nu, den ständiga olyckan, sorgen och mörkret är inte grundstommen i mitt liv. Tänk om jag kan få fortsätta ha det så?!

Så, de senaste veckorna har ett nytt ord hamnat högst på min lista – FANTASTISKT. Shit happens men allt är FANTASTISKT. Vädret, vännerna, livet, maten, sömnen, träningen, jobbet… ALLT är bara FANTASTISKT. Fantastiskt. Fantastiskt.
Jag har så mycket fantastiskt omkring mig. Gymmet börjar fyllas med underbara personligheter efter sommaren, nya medlemmar som blir nya vänner, medlemmar som jag saknat är tillbaka från sina semestrar och alla dessa människor fyller upp min vardag med massor av ögonblick av lycka. Lycka är fint. Det gäller att njuta av sin lycka.
Vilka ögonblick ger dig lyckorus? Jag vill veta! 😉



söndag 22 juli 2018

Lovelovelove

Nu sitter jag ensam i soffan i stugan och försöker hantera mina överväldigande känslor av hur det faktiskt FINNS helt fantastiska människor på jorden. Och ja, jag är rätt pessimistisk till vart världen är på väg, vilket jag sällan döljer och sällan faktiskt ens kan hantera (vilket gör att jag inte läser tidningar eller ser nyheter då det är FÖR deprimerande) men just NU, nu är det någon form av rosa skimmer över mina sociala medier och människorna runt mig. Polska brandbilar, personal som bara ställer upp, familjen på besök med bara massa MYS utan bråk, helt fantastiskt väder, tidigare kund som gift sig (jag älskar kärlek!), bilder från gamla kunder som är igång och verkar må bra och massa annat smått! Jag vill hoppa upp och ner och skaka händerna frenetiskt framför mig för att få ur mig lite glädje. – Helt underbar känsla och jag njuter verkligen av att få må BRA.
Tack alla som just nu berör mig. Ni är fantastiska!
❤❤❤

torsdag 19 juli 2018

Good day

Nu börjar det kännas "konstigt".
Jag har mått riktigt bra i säkert 3 hela veckor. Visst, jag är trött, ljudkänslig, lättstressad och lättirriterad fortfarande, men jag mår BRA. Jag förstår att detta är något som för de flesta bara ÄR, men för mig är det ett stort WOW och det är inget som går mig obemärkt förbi. Alla som sällan eller aldrig lever med det gråa molnet ovanför huvudet kan nog inte förstå, men helt plötsligt kommer en känsla av "kan det vara så här", "är det så här normala människor har det"? Självklart är världen fortfarande på väg käpp rätt åt fanders med nya Hitlerfasoner och hemsk främlingsfientlighet men i MIG, inuti mig mår jag bra.
Är det min nya medicin eller är det vädret? Visst undrar jag... Är det medicinen så kanske detta kan hålla i sig... Länge. Inga tankar på att livet är för tufft, skönare att inte leva, alla andra har det bättre när jag inte är här osv osv. Det är som en djävul som suttit på axeln sååå länge och helt plötsligt har ramlat av...
Är det VÄDRET, D-vitamin, värme, solljus... ja då vet jag att det är tillfälligt. Så jag hoppas självklart det är medicinen. Jag mår gärna så här. Så mycket lättare att hantera mina andra defekter när jag mår bra.
Jag är alltid fullt medveten om hur bra jag har det. Därav är det också så mycket svårare när jag mår dåligt utan att veta varför. "Allt är ju bra"... Nu ÄR allt bra. 😊

Och jag har verkligen carpe diemat den senaste tiden. Sugit åt mig av allas komplimanger-det är så lite som behövs-tack, njutit av min träning, suttit och betraktat min fru, njutit av doften av sol i barrskogen, regn i värmen, min fina stuga, och alla besök på gymmet trots det fina vädret. Fantastiskt. Bara fantastiskt...



lördag 7 juli 2018

Mörkrädd

När jag gick i 7:an eller 8:an kom en man som hette Ferenc Göndör till vår skola. Han skrev boken A-6171, en skildring av hans liv som fånge i Auschwitz, och jag minns den föreläsningen än idag. Nu är jag 38 år och jag väljer att inte läsa våra dagstidningar. Jag har svårt nog att acceptera och hantera det som kommer till mig i mitt flöde på Facebook och fan vad rädd jag blir... Hur kan vi ha glömt hur alla koncentrationsläger kom till och vad resultatet blev? Människan tyckte det var vi och dom, och jag är bättre än du. Människan bestämde att just du, du och du är mindre värda. Och så blev det. Och nu tillåter vi människan att gå samma väg igen. Jag ser till och med vänner till mig på FB som direkt eller indirekt stöttar och gillar det förtryck som vi är på väg in i. Jag hoppas ni helt enkelt bara inte har tänkt. Och jag hoppas att jag, min fru, mina homosexuella, transsexuella, bisexuella och utländska vänner alla har gått bort den dagen vi åter är tillbaka till 1940...
Jag läste för någon dag sedan i lokaltidningen Hallå Kävlinge/Lödde, där små barn fick svara på frågan vad är meningen med livet. Det var bra svar men jag minns speciellt en flicka som sa: "Att vara snäll. Att man inte är dum - om man är dum så hade det blivit krig överallt och blivit kaos över hela världen." Och där är vi nu, dumma människor som skapar kaos.

Inte konstigt att jag hellre lever i min bubbla där jag är accepterad för den jag är och alla andra för vilka de är. Oavsett vart du är född, vem du älskar eller vem du ber till. Jag är inte ateist, kristen, muslim, buddist eller tillhörande någon specifik religion men jag kan lätt säga att Gud, Universum, Allah eller var du än väljer att sätta din tro till, är jävligt besviken på oss.
Och som Forrest säger - "That´s all I have to say about that".



söndag 1 juli 2018

Fångar inga jävla dagar

Jag gillar Minds nya "reklamflyer". Ibland är det så. Och vi behöver inte låtsas som att det alltid är sol och gröna skogar.



Ibland glömmer jag bort min egen förändring, men när jag tittar tillbaka på foton och videor så syns förändringen så tydligt. Jag var liksom... nyfiken och äventyrslysten, sugen på nya upplevelser och bekantskaper. Livet har verkligen delats upp i "då" och "nu" och ibland känns det som jag bara är en skugga av mitt forna jag. Clichémening, men så känns det. Den som gillade stora evenemang och inte drog sig undan folkmassor, den som gärna åkte till nya ställen för nån timmes dans och nya upplevelser. Nu behöver jag förbereda mig själv flera timmar innan jag ska ta barnen till Bounce och är mentalt dränerad efteråt. Seriöst - vad HÄNDE? Och kan jag tvinga mig tillbaka till hur det var innan? För det var faktiskt riktigt kul att vara öppen och spontan.
Och nej, jag är väl inte precis tråkig - men förutom det jag måste göra så gör jag inte mycket annat. Kanske anledningen till att jag inte tänker på det så ofta är för att det jag måste göra också är något jag älskar att göra. Men det förändrar ju inte att jag faktiskt fastnat och behöver förändra lite.
How to go about a change? Anyone? Pappa skulle säga "bara GÖR", frun skulle säga att jag är bra som jag är. Men i grund och botten är jag en glad och rolig skit. Det bara glöms bort ibland.


Gick igenom alla mina vhs och fick ihop en liten video om mina år med linedance, shit vad KUL vi hade! Jag har verkligen gjort sjukt mycket under mina 38 år. Underbara minnen. Jag ser fram emot att försöka förändra mig, att hitta tillbaka lite till den jag var innan känslor och tankar tog över - hur svårt kan det vara...? Fånga dagen var det ju.

/L

lördag 16 juni 2018

Öppnas ett fönster

Och så tänkte jag igen att det finns ju absolut ingen mening med det lilla jag försöker göra när alla andra skiter i både andra runt omkring sig, miljön och till och med sig själva. Politiskt är vi på väg tillbaka till Hitlers tid där vissa är mer värda än andra; vi pratar inte om judar denna gång men det är ändå samma sjuka mentalitet - vi och dom. Miljön tar andra hand om så jag lämnar mitt skräp här på stranden och visar dessutom för mina barn – nästa generation – att det är ok att skita i att plocka undan efter sig. Det gör någon annan. Nån som känner större ansvar för var våra barn och barnbarn ska växa upp och som inte vill ha hela stranden full med sopor när de solar. Jag fascineras verkligen av de som skiter i allt, mår de bättre för att de inte går fem meter extra till papperskorgen och därav sparar tre minuter i sitt liv…. Mår de bättre för att de skyller våra problem på ökad invandring, för att de tycker att problemen ligger hos någon annan och inte hos mig…
Mitt i dessa tankar av ”jag skiter fan i det för det är inte värt det och det gör ingen jäkla skillnad ändå”, så kommer ett meddelande från någon som läst min livshistoria på bloggen och blivit inspirerad och berörd, en elev säger att ”det är skönt att prata med dig Linda”, och en ny vän tackar för den lilla kommentar jag gav till sonen som tydligen gjorde stor skillnad; och så har jag ny kraft.
Kanske det är en fördel att jag är så fruktansvärt känslig, att jag är en i ledet av alla som lever med vår tids nya folkhälsosjukdom och att jag också kämpar med uppgivenhet om och om igen. Jag är i alla fall mänsklig – ingen maskin som kör på utan att påverkas av världen runt omkring, men inte heller avtrubbad och livlös utan hopp. Och det är tur att man är så envis – det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag – och fortsätter fast det är många dåliga dagar. För helt plötsligt istället för tomater och ägg, så kommer det en våg av kärlek, igenkänning och tilltro över mig, och den lyfter mig.
När jag lämnade Helsingborg bakom mig glömde jag tillfälligt bort citatet att när en dörr stängs så öppnas ett fönster, och jag förväntade mig inte det jag nu har hittat. Jag har inte bara ett jobb, jag har en stor familj. Jag kan namnen för att jag bryr mig om människan bakom namnet. Jag minns problemen och svårigheterna hos de jag möter för att jag vill veta hur det gått. Det är mer än ett årskort, månadskort, PT-timme – det är en möjlighet att bli en del av någon annans resa. Hur många har den möjligheten?
Visst, ibland önskar jag att jag bara tillfälligt hade mitt första jobb. Shit vad man inte behövde vara varken duktig, social eller ens närvarande med det jobbet. Clock in, clock out. Ingen risk för stress pga överarbete i alla fall, även om det dåliga måendet kom av andra orsaker. Nu är klockan oviktig – nå mitt mål över vad jag vill åstadkomma den dagen, sätt nya mål, gör något annat, gör samma, förändra, behåll som det är, förbättra, tänk till, gör mer, gör mindre. Gränslösa möjligheter – självklart en person som jag som VILL jobba efter ”good enough” inte alltid klarar det. Jag vill mer än good enough men good enough ÄR good enough. Min påbörjade utbildning till stresscoach kommer förhoppningsvis inte bara hjälpa de som jag sedan får äran att coacha, utan också ge mig själv redskap längs min väg av återhämtning och tillfrisknande.
Du kanske inte ser det NU, men SEN, när du står och tittar tillbaka – jo, det där hände och tack vare det så blev det så här. Om inte DET hänt så hade aldrig den personen kommit in i mitt liv och då hade detta aldrig hänt… osv osv. Bara för att vi inte ser meningen i allt just nu – ha förtröstan att vi i hindsight får svaret på varför.


x