torsdag 22 mars 2018

Filosofi från soffhörnan

Nu har jag spenderat en stund med att lösa igenom några av mina gamla inlägg och det är ju inte mycket av mig själv och mina tankar och känslor som jag INTE delat med mig av under åren. Med mitt dåliga minne så kan jag nästan lära känna mig själv igen genom att titta tillbaka. Inlägget från 14e april förra året kunde lika gärna skrivits igår.

"De första stegen mot acceptans – säg nej till nya projekt. Sluta lägga tid/energi på de/det som inte vill ha hjälp/måste trugas. Gör lite i taget – inte allt på en gång. Sänk mina krav på mig själv (det trodde jag ju var gjort för något år sedan men obviously not så vi tar tag i det igen). Låta kroppen bestämma dagsformen, inte hjärnan – den är just nu stupid as shit och helt opålitlig."

Den är fortfarande opålitlig. Den är konstant PÅ och jag hittar väldigt sällan sätt att stänga av den. Jag vill så jävla mycket som jag önskar att jag inte velat. Om jag bara kunnat vara nöjd där jag är och jobba mina timmar - utan visioner och planer så hade jag kanske klarat mig bättre. Men alla dessa drömmar...

Och så undrar jag, alla dessa rika självcentrerade störsts huset och tre bilar-typer som inte förstår de som inte äter middag på lunchrestaurang heöa veckan - var de idioter INNAN de blev miljonärer eller det kom med pengarna? Hur kan det komma sig att så många miljonärer hellre har tre egna bilar än donerar en årslön till ett härbärge? Skulle jag också bli ett arsle med pengar? Jag tror inte det. Man blir nog miljonär för att man i grund och botten är villig att köra över och vara en skitstövel.
Jag önskar jag kunde skita i pengar och bara jobba med volontärt och ideellt arbete. Bygga mina drömmar om att HJÄLPA folk, utan stressen att man måste betala räkningar. Gå runt och bara sprida kärlek. Visa alla hur underbara just DE är. Shit vad nice.

Tyvärr så är miljonärerna med hjärta lätträknade och de med hjärta har sällan pengar och alla däremellan vill ha allt utan att betala.
Screwed värld.






torsdag 15 mars 2018

oh happy day

Vissa dagar - som denna - så är allt slit och all stress värt det.
Idag satt jag som kurator med eleverna på skolan och tänkte att "jo det finns faktiskt smarta och visa och känslosamma ungdomar kvar i världen". Jag läser sällan dagstidningar eller tittar på nyheterna (till min fars stora förtret för det BORDE ju alla göra...) för att jag kan inte hantera allt detta hat, förstörelse, krig och dömande som finns i världen. Det räcker med det som finns runt mig varje dag för att jag ska misstro vart vi är på väg så en dag som denna när det som finns runt mig visar mig motsatsen bara måste jag bara VA i den känslan lite. Glada och förhoppningsfulla elever som med kanske lite hjälp från våra samtal hittat en ny väg och som tror på framtiden igen är underbart att lyssna till.
Små kommentarer idag från medlemmar som testat något nytt och gillat det, skratt från gemenskapen i soffan i väntan på pass. Det finns många små anledningar till att jag älskar det jag gör även om jag ibland känner att jag inte orkar EN dag till; så kommer någon "Linda, du är bäst", "vilken gemenskap du fått till här". Och även om jag vet att det inte är JAG som skapar gemenskapen utan vi allihopa tillsammans, så brinner min låga lite starkare tack vare den kommentaren.

Igår kväll la jag mig i sängen ledsen och irriterad och som den ENDA människan som HELA tiden kämpar i motvind på HELA jorden.... Tankarna gick runt och runt på att sluta engagera mig, va som "alla andra" göra bara vad jag måste - ingen bryr sig ändå; till att idag känna att jo, det räcker att jag gör skillnad för EN person så är det fan fortfarande värt det. En person mår lite bättre, har kommit igång på rätt sätt, fått en kärleksfull kommentar, blivit sedd - för att JAG orkade idag. Då har denna dagen INTE varit förgäves.

Och med de kloka orden stänger jag ner min dator, tänder lite ljus och njuter av kvällen.
Ta hand om varandra.

Y Linda Y



lördag 3 mars 2018

Är du helt säker på att du VERKLIGEN förstår?

Ni kanske tror att ni förstår. Men ju mer jag hör, desto fler kommentarer jag väljer att inte retas upp av desto mer inser jag att de flesta inte ha en susning. Och faktiskt - jag förstår att folk inte förstår. Innan jag glömde hunden inlåst i bilen förstod jag inte hur mammor (eller pappor) kunde bara GLÖMMA sitt barn ensam i bilen. Först när jag inte visste hur jag tände lyset i min egen bil förstod jag de som helt plötsligt inte hittar hem. Vi som har utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller vad man nu än vill kalla det VÄLJER inte att helt plötsligt en dag bara inte orka mer och vi kan heller inte välja att ta två dagar ledigt och sen "ska det bli bättre". Jag ÄLSKAR att jobba, att umgås, dansa, träffa vänner osv, om jag bara kunnat "rycka upp mig", tror väl fan att jag hade gjort det då.  Men även till MIN stora förtret så är det inte så lätt.
Jag ber om ursäkt att det just nu är mycket om detta i bloggen men ibland när jag hör saker så måste jag bara försöka förklara för de som verkligen inte fattat. Vi (jag) är inte LAT, jag sitter inte i soffan och andas in på 2 och ut på 3sekunder för att det är så jävla kul. Jag tittar inte Netflix hela dagarna och jag är inte asocial för att jag inte vill. Jag ORKAR inte.
"Om du bara kunde stänga av dina känslor och tankar i några dagar". Ja fyyy vad skönt det varit! Jag älskar SÅ mycket och blir SÅ knäckt av SÅ mycket och jag blir bara SÅ trött.
Men jag älskar det jag gör, älskar de jag har runt mig och jag KOMMER bli bättre. Lite i taget, erfarenhet efter erfarenhet, kunskap efter kunskap.
Att göra sånt som är KUL utan att tänka, planera eller vara någon annanstans i tanken är mitt fokus just nu. Jag fyller år imorgon. Jag ska dansa, gå promenad men Nikon och en god vän, sen njuta av god mat med min fru och far. Och bara vara.
Vad gör DU imorgon för DIN SKULL?

/L