Filosofi från soffhörnan

Nu har jag spenderat en stund med att lösa igenom några av mina gamla inlägg och det är ju inte mycket av mig själv och mina tankar och känslor som jag INTE delat med mig av under åren. Med mitt dåliga minne så kan jag nästan lära känna mig själv igen genom att titta tillbaka. Inlägget från 14e april förra året kunde lika gärna skrivits igår.

"De första stegen mot acceptans – säg nej till nya projekt. Sluta lägga tid/energi på de/det som inte vill ha hjälp/måste trugas. Gör lite i taget – inte allt på en gång. Sänk mina krav på mig själv (det trodde jag ju var gjort för något år sedan men obviously not så vi tar tag i det igen). Låta kroppen bestämma dagsformen, inte hjärnan – den är just nu stupid as shit och helt opålitlig."

Den är fortfarande opålitlig. Den är konstant PÅ och jag hittar väldigt sällan sätt att stänga av den. Jag vill så jävla mycket som jag önskar att jag inte velat. Om jag bara kunnat vara nöjd där jag är och jobba mina timmar - utan visioner och planer så hade jag kanske klarat mig bättre. Men alla dessa drömmar...

Och så undrar jag, alla dessa rika självcentrerade störsts huset och tre bilar-typer som inte förstår de som inte äter middag på lunchrestaurang heöa veckan - var de idioter INNAN de blev miljonärer eller det kom med pengarna? Hur kan det komma sig att så många miljonärer hellre har tre egna bilar än donerar en årslön till ett härbärge? Skulle jag också bli ett arsle med pengar? Jag tror inte det. Man blir nog miljonär för att man i grund och botten är villig att köra över och vara en skitstövel.
Jag önskar jag kunde skita i pengar och bara jobba med volontärt och ideellt arbete. Bygga mina drömmar om att HJÄLPA folk, utan stressen att man måste betala räkningar. Gå runt och bara sprida kärlek. Visa alla hur underbara just DE är. Shit vad nice.

Tyvärr så är miljonärerna med hjärta lätträknade och de med hjärta har sällan pengar och alla däremellan vill ha allt utan att betala.
Screwed värld.