tisdag 18 oktober 2016

Stå upp för dig själv - ska det vara så svårt?


På min ena axel har jag tre envisa typer som konstant försöker ta över mina tankar; prestationsfanatikern, självföraktaren och den likgiltige. På den andra axeln sitter min absolut bästa vän och kämpar för att överrösta de tre sluga ligistrarna. I en 3 mot 1-situation är det inte konstigt att min bästis måste upp och hämta luft ibland. Och då får de tre härja fritt. De är duktiga på att härja och sätter griller i huvudet på mig och får mig att ifrågasätta allt från mina närmaste, till världen i sin helhet.
Känslan av att inte vara uppskattad på ett ställe, otillräcklig på ett annat och ovillig på det tredje äter upp mig och jag försöker verkligen ta till mig och lägga på minnet allt positivt som sker omkring mig för att orka kämpa vidare. Ibland vill jag och ibland vill jag inte därför blir jag så glad varje gång jag läser en väns, en bekants eller en okänds blogg om deras resa inom psykisk ohälsa. Inte för att de mår eller har mått dåligt utan för att de vågar prata om det.
Få människor har det så jävla bra som Facebook får oss att tro, och ju mer verklighet som kommer upp till ytan desto mer mänskliga kan vi människor visa att vi är. Det ska vara ok att säga stopp, jag orkar inte mer, jag behöver hjälp, jag känner mig utnyttjad, ensam, ledsen, trött. I mina ögon är det ett tecken på styrka att våga visa sig svag, våga erkänna att man inte har alla svar.
 
Det tog mig fyra år innan jag vågade lämna min fasta anställning på industri. Jag trivdes bra under mina första fem år, jag tjänade bra, hade en bra rutin, hade inte hittat mitt "kall" så went with the flow, gjorde exakt samma sak dag ut och dag in men till slut såg jag inte längre en mening med det jag gjorde. Under ytterligare fyra år stannade jag - för "man" lämnar inte bara så, "man" säger inte upp sig från en fast tjänst, "man" ska vara glad "man" har jobb nu för tiden, "man" hit och "man" dit.
Mycket kritik fick jag men jag gjorde som jag ville - det är mitt liv och ingen annans.
 
Jag hittade det jag brinner för, att hjälpa andra att förstå fördelarna och glädjen av fysisk aktivitet. Att jag sänkte min månadslön med mellan tre till femtusen per månad var då ett litet pris att betala för att gå till jobb med glädje istället för att gråta inlåst på en toalett för att jag tappat min mening.
 
Jag känner fortfarande samma kärlek till mitt yrke men jag börjar också förstå varför ruljangsen är så stor och varför kollegor kommer och går fortare än jag hinner blinka. Nu har jag ett ansvar för familj och två små barn och kan inte längre rycka på axlarna och tänka "jag får väl se hur nästa månadslön ser ut" - jag, och alla som ansvarar för någon mer än sig själva behöver en trygghet. Anställningsvillkor för personliga tränare har varit på tapeten under många år men än så länge har inget förändras. År 2002 skrev DN en artikel där en ombudsman för handelstjänstemannaförbundet uttryckte sig enligt följande:
"Det låter som om det kan vara en felaktig anställningsform, det verkar vansinnigt att man bara får betalt när man har en kund inbokad. Det känns som om det finns ett antal tveksamheter där. Det kan vara värt att titta närmare på."
År 2002...
Likaså har grundaren av gymbusiness.se tillsammans med hälsogurun Martin Bach skrivit en artikel om de dåliga anställningsvillkoren för personliga tränare - du kan läsa den i sin helhet här, men inget har hittills förändras. 
Jag hade "tur" som skapade ett namn och ett kontaktnät genom att jobba i receptionen på det gym där jag är verksam, och kunde därefter fasa ut detta mer och mer tills jag kände mig relativt lugn på inkomsten som personlig tränare. Du har ju nämligen ingen lön förutom just den timmen du har med dina kunder så det gäller att du har tillräckligt. Du måste helt själv få tag i dessa kunder, få dem att inse de enorma fördelar de får av att jobba med en PT, sälja timmarna, planera tiden, upplägget, träningen för kunden, boka in tiderna, hantera avbokningar och ombokningar - allt på din fritid - utan lön. Vissa gym ger dig betalt för de samtal/konsultationer du har med potentiella kunder men andra förväntar sig bara att du ska hålla dessa samtal utan lön för att det är DU som vill sälja.
Timlönen för de timmar du har med kunden ligger på de flesta ställen mellan 130 upp till 210kr där gymkedjorna vid försäljning av timmarna tar mellan 500 och 900 för samma timme. Den tid du förväntas vara på gymmet för att synas, det du gör för att marknadsföra dig, får du också göra på obetald tid. Att inte kunna ta semester på sommaren var för mig inget problem i början, jag hade ju receptionen och fick därför betald semester, men som personlig tränare har man ingen sådan; så antingen tar jag mig tid till lite sommar med barnen utan lön eller så fortsätter jag helt enkelt att jobba utan ledighet.
Och så ifrågasätter man varför gymmens personliga tränare inte stannar så länge? De flesta av oss drivs definitivt av något annat än pengar men jag ifrågasätter verkligen inte de som väljer en trygg fast tjänst med en säker summa som kommer in varje månad jämfört med den ovissa framtidsbild som en personlig tränare har.
Pressen även på andra roller inom vår bransch är för hög, det kan inte vara så enkelt att bara folk med för mycket hjärta och för höga prestationskrav på sig själva söker sig till gymbranschen. Branschen är helt enkelt extremt dålig på att ta hand om sina anställda. Utmattningssyndrom, ångest, sjukskrivningar... någonstans måste de som styr vakna och visa sin medmänsklighet. De anställda ska inte behöva säga upp sig för att bli friska, företagen ska ta hand om dem, visa att de gör allt de kan för att du ska må bättre, för du är en värdefull tillgång för deras företag. Det borde vara lika högt prioriterat inom gymvärlden, vården och skolan som det är på andra ställen. Jag får själv dåligt samvete för hur branschen behandlar människor med sådan nonchalans - det finns nya stjärnor att hitta - istället för att ta hand om de som redan hittats och trivs.
Jag ser detta jagande efter perfektion även hos mina kunder, det styr deras liv - jagandet efter den perfekta vikten, perfekta kroppen, bästa kosthållningen, nästa maxvikt, finaste magen. Lägg detta på deras jakt efter att prestera på jobb, hinna baka med barnen, hämta och lämna på aktiviteter, ta hand om sig själva och sin relation, så ser vi tydligt att vi aldrig andas. Det är så mycket jagande att vi aldrig har möjlighet att stanna upp och känna efter.
Njuta, vara.
Det finns säkert branscher/arbetsplatser som jag inte nämnt där "man" inte sköter om sina anställda och självklart vill jag att alla arbetsplatser ska börja fokusera på och hjälpa sin personal att känna sig viktig, uppskattad, belastad med en rimlig arbetsbörda, omtyckt och viktig. Jag pratar bara från egen erfarenhet av det som finns runt mig, men för alla människor på ALLA arbetsplatser - mer stöd mer välvilja, mer mänskligt värde.
 Det du ger kommer tillbaka.
 
Kärlek,
Linda