lördag 13 oktober 2018

filosofi på en lördag

En helt vanlig lördag.
I början på oktober var jag återigen hos läkaren, två månader har gått sedan mitt senaste inlägg och jag kan konstatera att jag mår fan fortfarande bra. Jag kan inte minnas när jag hade ett grundmående som var bra så här länge och jag är verkligen tacksam VARJE dag.
Jag träffar dagligen de som mår dåligt, har mått dåligt, känner någon som mår dåligt eller är orolig för att de KOMMER må dåligt. Jag kommer inte glömma och jag kommer inte sluta jobba för att man ska kunna må som man mår utan att vara rädd för följderna om man är "för svag" eller följderna om man är "för stark". Jävla trams. Ibland mår vi bra och ibland mår vi skit - ALLA har det så, jag luras inte av era perfekta inlägg på facebook eller era perfekta foton på instagram. En intervju Oprah gjorde med Julia Roberts för många herrans år sammanfattar det fint. Julia svarar på livet i rampljus: We´re just people who pee. Ja, alla människor kissar - ingen är bättre eller sämre.

Ju längre jag mår bra, känner mig förnöjsam (för nä - jag går inte runt och är LYCKLIG jämt) och njuter av små saker, desto klokare inbillar jag mig att jag själv blir. Gissar att MENSA snart kontaktar mig faktiskt....  :)
Ikväll ska jag ägna mig åt avsnitt två av Kroppshets med Mia Skäringer. Tips från mig är avsnitt 1,  44 minuter och 12 sekunder in. Klockrent.
Och så tror folk att bilden som representerar verkligheten, inte konstigt att prestationsångest, stress, bluffsyndrom och duktigflicka-ångest fyller ungdomarnas vardag. Avslutet på min föreläsning om sociala medier blir ännu mer viktigt att upprepa om och om igen - ALLT ÄR INTE SOM DET SER UT PÅ SOCIALA MEDIER.

Nedan har ni en bild från samma månad, hur snabbt både väder och mående förändras: Efter en löprunda runt sjön - eufori-adrenalin-glädje-kel-oxytocin; och efter en stund i soffan framför Hachiko med tårarna sprutande. -saknad-sorg-ångest-kyllaensamhet. Det går upp och det går ner. Man delar bara inte med sig av ALLT.


söndag 12 augusti 2018

Läkarbesök och förnöjsamhet

I förra veckan var jag hos läkaren. ”Hur mår du?” -samma fråga som han alltid ställer men denna gången kunde jag svara ”jag mår bra”. Helt underbart.
Jag försökte förklara att nu känns det som jag mår som alla andra ”normala” människor, det händer lite skit nu och då, en varningslampa i bilen lyser, barnen bråkar, pengarna räcker inte till allt man önskar, men i grunden mår jag BRA. Shit happens, men nu är grunden stabil. Inget svart moln som följer mig var jag än går utan bara vardagliga händelser sker, jag tar itu med det och så är det bra igen.
Det är en underbar känsla som är svår att förklara för någon som inte vet vad depression innebär. Det spelar det ingen roll vad jag gör, hur mycket jag uppskattar allt jag har, för vart jag än går och vad jag än gör så mår jag i grund och botten ändå alltid skit. Den känslan är piss. Men nu när den plötsligt är borta, fuck vilken happy day det blir… 😊

I maj skrev jag ett inlägg – Wake me up, då mådde jag inte bra, men gjorde så gott jag kunde. Jag fick en kommentar på det inlägget som jag burit med mig sen dess; ”Ständig lycka… finns det? Ögonblick av lycka tror jag mer på.” Jag håller med nu. Nu vet jag vad grunden är, det är inte lycka, det är förnöjsamhet. Allt är bra. Rullar på. Inte olycklig. Inte alltid ledsen. Däri kommer det stunder av total lycka som är fantastiska – ögonblick. Ibland kommer stunder av tillfällig kris, sorg, saknad, och sedan åter till förnöjsamhet. SÅ ska det vara. Så är det just nu, den ständiga olyckan, sorgen och mörkret är inte grundstommen i mitt liv. Tänk om jag kan få fortsätta ha det så?!

Så, de senaste veckorna har ett nytt ord hamnat högst på min lista – FANTASTISKT. Shit happens men allt är FANTASTISKT. Vädret, vännerna, livet, maten, sömnen, träningen, jobbet… ALLT är bara FANTASTISKT. Fantastiskt. Fantastiskt.
Jag har så mycket fantastiskt omkring mig. Gymmet börjar fyllas med underbara personligheter efter sommaren, nya medlemmar som blir nya vänner, medlemmar som jag saknat är tillbaka från sina semestrar och alla dessa människor fyller upp min vardag med massor av ögonblick av lycka. Lycka är fint. Det gäller att njuta av sin lycka.
Vilka ögonblick ger dig lyckorus? Jag vill veta! 😉



söndag 22 juli 2018

Lovelovelove

Nu sitter jag ensam i soffan i stugan och försöker hantera mina överväldigande känslor av hur det faktiskt FINNS helt fantastiska människor på jorden. Och ja, jag är rätt pessimistisk till vart världen är på väg, vilket jag sällan döljer och sällan faktiskt ens kan hantera (vilket gör att jag inte läser tidningar eller ser nyheter då det är FÖR deprimerande) men just NU, nu är det någon form av rosa skimmer över mina sociala medier och människorna runt mig. Polska brandbilar, personal som bara ställer upp, familjen på besök med bara massa MYS utan bråk, helt fantastiskt väder, tidigare kund som gift sig (jag älskar kärlek!), bilder från gamla kunder som är igång och verkar må bra och massa annat smått! Jag vill hoppa upp och ner och skaka händerna frenetiskt framför mig för att få ur mig lite glädje. – Helt underbar känsla och jag njuter verkligen av att få må BRA.
Tack alla som just nu berör mig. Ni är fantastiska!
❤❤❤

torsdag 19 juli 2018

Good day

Nu börjar det kännas "konstigt".
Jag har mått riktigt bra i säkert 3 hela veckor. Visst, jag är trött, ljudkänslig, lättstressad och lättirriterad fortfarande, men jag mår BRA. Jag förstår att detta är något som för de flesta bara ÄR, men för mig är det ett stort WOW och det är inget som går mig obemärkt förbi. Alla som sällan eller aldrig lever med det gråa molnet ovanför huvudet kan nog inte förstå, men helt plötsligt kommer en känsla av "kan det vara så här", "är det så här normala människor har det"? Självklart är världen fortfarande på väg käpp rätt åt fanders med nya Hitlerfasoner och hemsk främlingsfientlighet men i MIG, inuti mig mår jag bra.
Är det min nya medicin eller är det vädret? Visst undrar jag... Är det medicinen så kanske detta kan hålla i sig... Länge. Inga tankar på att livet är för tufft, skönare att inte leva, alla andra har det bättre när jag inte är här osv osv. Det är som en djävul som suttit på axeln sååå länge och helt plötsligt har ramlat av...
Är det VÄDRET, D-vitamin, värme, solljus... ja då vet jag att det är tillfälligt. Så jag hoppas självklart det är medicinen. Jag mår gärna så här. Så mycket lättare att hantera mina andra defekter när jag mår bra.
Jag är alltid fullt medveten om hur bra jag har det. Därav är det också så mycket svårare när jag mår dåligt utan att veta varför. "Allt är ju bra"... Nu ÄR allt bra. 😊

Och jag har verkligen carpe diemat den senaste tiden. Sugit åt mig av allas komplimanger-det är så lite som behövs-tack, njutit av min träning, suttit och betraktat min fru, njutit av doften av sol i barrskogen, regn i värmen, min fina stuga, och alla besök på gymmet trots det fina vädret. Fantastiskt. Bara fantastiskt...



lördag 7 juli 2018

Mörkrädd

När jag gick i 7:an eller 8:an kom en man som hette Ferenc Göndör till vår skola. Han skrev boken A-6171, en skildring av hans liv som fånge i Auschwitz, och jag minns den föreläsningen än idag. Nu är jag 38 år och jag väljer att inte läsa våra dagstidningar. Jag har svårt nog att acceptera och hantera det som kommer till mig i mitt flöde på Facebook och fan vad rädd jag blir... Hur kan vi ha glömt hur alla koncentrationsläger kom till och vad resultatet blev? Människan tyckte det var vi och dom, och jag är bättre än du. Människan bestämde att just du, du och du är mindre värda. Och så blev det. Och nu tillåter vi människan att gå samma väg igen. Jag ser till och med vänner till mig på FB som direkt eller indirekt stöttar och gillar det förtryck som vi är på väg in i. Jag hoppas ni helt enkelt bara inte har tänkt. Och jag hoppas att jag, min fru, mina homosexuella, transsexuella, bisexuella och utländska vänner alla har gått bort den dagen vi åter är tillbaka till 1940...
Jag läste för någon dag sedan i lokaltidningen Hallå Kävlinge/Lödde, där små barn fick svara på frågan vad är meningen med livet. Det var bra svar men jag minns speciellt en flicka som sa: "Att vara snäll. Att man inte är dum - om man är dum så hade det blivit krig överallt och blivit kaos över hela världen." Och där är vi nu, dumma människor som skapar kaos.

Inte konstigt att jag hellre lever i min bubbla där jag är accepterad för den jag är och alla andra för vilka de är. Oavsett vart du är född, vem du älskar eller vem du ber till. Jag är inte ateist, kristen, muslim, buddist eller tillhörande någon specifik religion men jag kan lätt säga att Gud, Universum, Allah eller var du än väljer att sätta din tro till, är jävligt besviken på oss.
Och som Forrest säger - "That´s all I have to say about that".



söndag 1 juli 2018

Fångar inga jävla dagar

Jag gillar Minds nya "reklamflyer". Ibland är det så. Och vi behöver inte låtsas som att det alltid är sol och gröna skogar.



Ibland glömmer jag bort min egen förändring, men när jag tittar tillbaka på foton och videor så syns förändringen så tydligt. Jag var liksom... nyfiken och äventyrslysten, sugen på nya upplevelser och bekantskaper. Livet har verkligen delats upp i "då" och "nu" och ibland känns det som jag bara är en skugga av mitt forna jag. Clichémening, men så känns det. Den som gillade stora evenemang och inte drog sig undan folkmassor, den som gärna åkte till nya ställen för nån timmes dans och nya upplevelser. Nu behöver jag förbereda mig själv flera timmar innan jag ska ta barnen till Bounce och är mentalt dränerad efteråt. Seriöst - vad HÄNDE? Och kan jag tvinga mig tillbaka till hur det var innan? För det var faktiskt riktigt kul att vara öppen och spontan.
Och nej, jag är väl inte precis tråkig - men förutom det jag måste göra så gör jag inte mycket annat. Kanske anledningen till att jag inte tänker på det så ofta är för att det jag måste göra också är något jag älskar att göra. Men det förändrar ju inte att jag faktiskt fastnat och behöver förändra lite.
How to go about a change? Anyone? Pappa skulle säga "bara GÖR", frun skulle säga att jag är bra som jag är. Men i grund och botten är jag en glad och rolig skit. Det bara glöms bort ibland.


Gick igenom alla mina vhs och fick ihop en liten video om mina år med linedance, shit vad KUL vi hade! Jag har verkligen gjort sjukt mycket under mina 38 år. Underbara minnen. Jag ser fram emot att försöka förändra mig, att hitta tillbaka lite till den jag var innan känslor och tankar tog över - hur svårt kan det vara...? Fånga dagen var det ju.

/L

lördag 16 juni 2018

Öppnas ett fönster

Och så tänkte jag igen att det finns ju absolut ingen mening med det lilla jag försöker göra när alla andra skiter i både andra runt omkring sig, miljön och till och med sig själva. Politiskt är vi på väg tillbaka till Hitlers tid där vissa är mer värda än andra; vi pratar inte om judar denna gång men det är ändå samma sjuka mentalitet - vi och dom. Miljön tar andra hand om så jag lämnar mitt skräp här på stranden och visar dessutom för mina barn – nästa generation – att det är ok att skita i att plocka undan efter sig. Det gör någon annan. Nån som känner större ansvar för var våra barn och barnbarn ska växa upp och som inte vill ha hela stranden full med sopor när de solar. Jag fascineras verkligen av de som skiter i allt, mår de bättre för att de inte går fem meter extra till papperskorgen och därav sparar tre minuter i sitt liv…. Mår de bättre för att de skyller våra problem på ökad invandring, för att de tycker att problemen ligger hos någon annan och inte hos mig…
Mitt i dessa tankar av ”jag skiter fan i det för det är inte värt det och det gör ingen jäkla skillnad ändå”, så kommer ett meddelande från någon som läst min livshistoria på bloggen och blivit inspirerad och berörd, en elev säger att ”det är skönt att prata med dig Linda”, och en ny vän tackar för den lilla kommentar jag gav till sonen som tydligen gjorde stor skillnad; och så har jag ny kraft.
Kanske det är en fördel att jag är så fruktansvärt känslig, att jag är en i ledet av alla som lever med vår tids nya folkhälsosjukdom och att jag också kämpar med uppgivenhet om och om igen. Jag är i alla fall mänsklig – ingen maskin som kör på utan att påverkas av världen runt omkring, men inte heller avtrubbad och livlös utan hopp. Och det är tur att man är så envis – det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag – och fortsätter fast det är många dåliga dagar. För helt plötsligt istället för tomater och ägg, så kommer det en våg av kärlek, igenkänning och tilltro över mig, och den lyfter mig.
När jag lämnade Helsingborg bakom mig glömde jag tillfälligt bort citatet att när en dörr stängs så öppnas ett fönster, och jag förväntade mig inte det jag nu har hittat. Jag har inte bara ett jobb, jag har en stor familj. Jag kan namnen för att jag bryr mig om människan bakom namnet. Jag minns problemen och svårigheterna hos de jag möter för att jag vill veta hur det gått. Det är mer än ett årskort, månadskort, PT-timme – det är en möjlighet att bli en del av någon annans resa. Hur många har den möjligheten?
Visst, ibland önskar jag att jag bara tillfälligt hade mitt första jobb. Shit vad man inte behövde vara varken duktig, social eller ens närvarande med det jobbet. Clock in, clock out. Ingen risk för stress pga överarbete i alla fall, även om det dåliga måendet kom av andra orsaker. Nu är klockan oviktig – nå mitt mål över vad jag vill åstadkomma den dagen, sätt nya mål, gör något annat, gör samma, förändra, behåll som det är, förbättra, tänk till, gör mer, gör mindre. Gränslösa möjligheter – självklart en person som jag som VILL jobba efter ”good enough” inte alltid klarar det. Jag vill mer än good enough men good enough ÄR good enough. Min påbörjade utbildning till stresscoach kommer förhoppningsvis inte bara hjälpa de som jag sedan får äran att coacha, utan också ge mig själv redskap längs min väg av återhämtning och tillfrisknande.
Du kanske inte ser det NU, men SEN, när du står och tittar tillbaka – jo, det där hände och tack vare det så blev det så här. Om inte DET hänt så hade aldrig den personen kommit in i mitt liv och då hade detta aldrig hänt… osv osv. Bara för att vi inte ser meningen i allt just nu – ha förtröstan att vi i hindsight får svaret på varför.


x

lördag 2 juni 2018

Aldrig ensam








Lite småmissar, men i det hela taget en mycket bra dag med nöjda deltagare och fantastiska medhjälpare. Jag kan till och med själv tycka att då vore det väl en YPPERLIGT bra idé att stanna upp, vila och bara VARA ett tag, men nej. Inte Linda inte. Dagen efter är jag direkt inne i planering och strukturering av nästa stora projekt, som en gammal hund som verkligen inte kan lära sig. Samtidigt inser jag att det är just detta driv som får mig att fortsätta, som gör att jag faktiskt fortfarande är kvar. Jag är inte ”färdig”. Och tur är väl det, för om man är färdig, vad är där då kvar?Det har varit många inspirerande kommentarer de senaste dagarna; tack för att du gör detta, detta var det roligaste jag någonsin gjort, du inspirerar och berör, vilket arbete du lagt ner. På något vis är det detta som inspirerar MIG, jag har förgyllt någon annans tillvaro, öppnat ögonen för något nytt, fått någon att inse att det KAN bli bättre, det KAN förändras. Det är ju ashäftigt och så totalt värt allt slit och engagemang! Jag läste en fri översättning av Dalai Lamas skrift om samhällsutvecklingen som jag tyvärr måste hålla med om verkligen är klockren. I vår tid……har vi bredare vägar, men smalare perspektiv…har vi större och finare hem, men mindre tid för varandra och trasigare relationer…spenderar vi mer pengar men njuter mindre…kompromissar vi mer men tycker att vi har mindre tid…har vi mer kunskap men visar mindre omdöme…har vi fler mediciner men lever mindre hälsosamt…har vi flerfaldigat våra ägodelar men förminskat många av våra värden…kan vi åka till månen men har svårt att komma i kontakt med våra grannar…har vi erövrat yttre rymden men når inte vårt eget inre…får vi mer mat men mindre näring…får vi mer underhållning men känner mindre mening(Rik på riktigt – Fredrik Warberg/Jörgen Larsson)Dagens ungdomar mår sämre än någonsin och så även vi vuxna som ska jonglera alla krav och måsten PLUS att ta hand om våra ungdomars ökade stress, ångest och perfektionssträvan. Om jag i min lilla hörna av världen kan dela med mig om mitt liv, hur det inte alltid ÄR perfekt, hur jag ibland älskar det och hur jag ibland inte orkar leva det så kanske bara EN enda inser att ingens liv ser ut som det gör genom fönstret in i våra sociala medier. Då är det värt min öppenhet och sårbarhet. Detta sociala skyltfönster där vi visar upp det bästa vi har och det bästa vi kan ge, innan vi sjunker ihop i soffan trötta och utslagna av att upprätthålla vår fasad är inte en speglig av everydaylife utan glimtar av de stunder av lycka vi alla känner. Stunderna av förtvivlan, ångest, sorg och livsleda är det få som delar med sig av. Alltså MÅSTE det ju vara fel på MIG som inte alltid mår så jävla bra som alla på Facebook gör.Jag säger det varje dag då jag träffar både elever, kursdeltagare, mammor, pappor, karriärkvinnor/män, och ALLA utanför dessa grupperingar; till och med till mig själv - att ALLA mår skit då och då, ALLA känner sig ledsna, misslyckade, ensamma, otillräckliga och oviktiga ibland. Det betyder inte att man ÄR det. En dålig DAG, inte ett dåligt LIV. Tack alla som peppar MIG i min dagliga kamp, ni vet kanske inte vilka ni är, men det är de små sakerna som är stora. Ni är alla fantastiska och ni är ALLA behövda, tillräckliga och ALDRIG ENSAMMA./Linda

lördag 12 maj 2018

Wake me up

För runt åtta, nio år sedan tog jag mina första mediciner. Fram tills dess tog jag knappt en alvedon om inte någon tvingade i mig den; men jag insåg väl till slut att det inte var en kass inställning, brist på engagemang/självhjälp, självdestruktiva tankar eller ett duktig-flicka-syndrom som styrde mitt kassa mående utan det var verkligen något vajsing med balansen där uppe.
Motvilligt gav jag mig in i världen av SSRI-preparat; en sociolog, beteendevetare, kurator, som är utbildad att hjälpa andra och jag kan inte ta hand om mitt eget huvud, blir det trovärdigt?
Alla dessa psykisk-ohälso/hälso-konton jag följer på fb och Instagram om hur viktigt det är att plocka bort stigmatiseringen av psykisk ohälsa som svaghet eller lathet, och hur viktigt det är att man vågar berätta, vågar fråga, vågar vara den man är, och ändå är det så svårt att släppa tanken på att vara den perfekta människan som alltid är lycklig, alltid är glad, alltid mår bra. Det GÖR vi inte. Ingen av oss mår ALLTID bra.
Å ena sidan är jag så jäkla stolt över den jag är, det jag kan, det jag åstadkommit och det jag kämpar för dag ut och dag in, å andra sidan känns det som jag lever i motvind och borde få medalj bara för att jag fortfarande håller mig vid liv.
Ann Heberlein, författaren till Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, satte igång min lust att skriva om detta ämne igen. Att läsa eller lyssna på andras berättelse ÄR faktiskt stärkande för de som mår dåligt. Att känna igen sig och veta att man inte är ensam är det som funkar. Medicin i alla ära och jag vill inte vara utan den, men gemenskap, samhörighet och vetskap om att det finns andra precis som jag – DET lugnar. Det ger lite hopp och det stärker.
På nåt vis ger det mig åter lite jävlar anamma när livet verkar ha tömt mina depåer. Faktum är, jag mår jävlar inte bra, men jag HAR det bra. Jag är inte där jag vill vara, men jag är i alla fall inte där jag har varit och jag fortsätter kämpa för de där tillfälliga stunderna av plötslig lycka, och då njuter INGEN mer än jag! Jag har fortfarande saker att uträtta och jag ska fortfarande bidra till att sätta psykisk ohälsa på kartan med att vi finns, vi kan och vi är inte ensamma. 
❤❤❤❤❤

torsdag 22 mars 2018

Filosofi från soffhörnan

Nu har jag spenderat en stund med att lösa igenom några av mina gamla inlägg och det är ju inte mycket av mig själv och mina tankar och känslor som jag INTE delat med mig av under åren. Med mitt dåliga minne så kan jag nästan lära känna mig själv igen genom att titta tillbaka. Inlägget från 14e april förra året kunde lika gärna skrivits igår.

"De första stegen mot acceptans – säg nej till nya projekt. Sluta lägga tid/energi på de/det som inte vill ha hjälp/måste trugas. Gör lite i taget – inte allt på en gång. Sänk mina krav på mig själv (det trodde jag ju var gjort för något år sedan men obviously not så vi tar tag i det igen). Låta kroppen bestämma dagsformen, inte hjärnan – den är just nu stupid as shit och helt opålitlig."

Den är fortfarande opålitlig. Den är konstant PÅ och jag hittar väldigt sällan sätt att stänga av den. Jag vill så jävla mycket som jag önskar att jag inte velat. Om jag bara kunnat vara nöjd där jag är och jobba mina timmar - utan visioner och planer så hade jag kanske klarat mig bättre. Men alla dessa drömmar...

Och så undrar jag, alla dessa rika självcentrerade störsts huset och tre bilar-typer som inte förstår de som inte äter middag på lunchrestaurang heöa veckan - var de idioter INNAN de blev miljonärer eller det kom med pengarna? Hur kan det komma sig att så många miljonärer hellre har tre egna bilar än donerar en årslön till ett härbärge? Skulle jag också bli ett arsle med pengar? Jag tror inte det. Man blir nog miljonär för att man i grund och botten är villig att köra över och vara en skitstövel.
Jag önskar jag kunde skita i pengar och bara jobba med volontärt och ideellt arbete. Bygga mina drömmar om att HJÄLPA folk, utan stressen att man måste betala räkningar. Gå runt och bara sprida kärlek. Visa alla hur underbara just DE är. Shit vad nice.

Tyvärr så är miljonärerna med hjärta lätträknade och de med hjärta har sällan pengar och alla däremellan vill ha allt utan att betala.
Screwed värld.






torsdag 15 mars 2018

oh happy day

Vissa dagar - som denna - så är allt slit och all stress värt det.
Idag satt jag som kurator med eleverna på skolan och tänkte att "jo det finns faktiskt smarta och visa och känslosamma ungdomar kvar i världen". Jag läser sällan dagstidningar eller tittar på nyheterna (till min fars stora förtret för det BORDE ju alla göra...) för att jag kan inte hantera allt detta hat, förstörelse, krig och dömande som finns i världen. Det räcker med det som finns runt mig varje dag för att jag ska misstro vart vi är på väg så en dag som denna när det som finns runt mig visar mig motsatsen bara måste jag bara VA i den känslan lite. Glada och förhoppningsfulla elever som med kanske lite hjälp från våra samtal hittat en ny väg och som tror på framtiden igen är underbart att lyssna till.
Små kommentarer idag från medlemmar som testat något nytt och gillat det, skratt från gemenskapen i soffan i väntan på pass. Det finns många små anledningar till att jag älskar det jag gör även om jag ibland känner att jag inte orkar EN dag till; så kommer någon "Linda, du är bäst", "vilken gemenskap du fått till här". Och även om jag vet att det inte är JAG som skapar gemenskapen utan vi allihopa tillsammans, så brinner min låga lite starkare tack vare den kommentaren.

Igår kväll la jag mig i sängen ledsen och irriterad och som den ENDA människan som HELA tiden kämpar i motvind på HELA jorden.... Tankarna gick runt och runt på att sluta engagera mig, va som "alla andra" göra bara vad jag måste - ingen bryr sig ändå; till att idag känna att jo, det räcker att jag gör skillnad för EN person så är det fan fortfarande värt det. En person mår lite bättre, har kommit igång på rätt sätt, fått en kärleksfull kommentar, blivit sedd - för att JAG orkade idag. Då har denna dagen INTE varit förgäves.

Och med de kloka orden stänger jag ner min dator, tänder lite ljus och njuter av kvällen.
Ta hand om varandra.

Y Linda Y



lördag 3 mars 2018

Är du helt säker på att du VERKLIGEN förstår?

Ni kanske tror att ni förstår. Men ju mer jag hör, desto fler kommentarer jag väljer att inte retas upp av desto mer inser jag att de flesta inte ha en susning. Och faktiskt - jag förstår att folk inte förstår. Innan jag glömde hunden inlåst i bilen förstod jag inte hur mammor (eller pappor) kunde bara GLÖMMA sitt barn ensam i bilen. Först när jag inte visste hur jag tände lyset i min egen bil förstod jag de som helt plötsligt inte hittar hem. Vi som har utmattningssyndrom, utmattningsdepression, utbrändhet eller vad man nu än vill kalla det VÄLJER inte att helt plötsligt en dag bara inte orka mer och vi kan heller inte välja att ta två dagar ledigt och sen "ska det bli bättre". Jag ÄLSKAR att jobba, att umgås, dansa, träffa vänner osv, om jag bara kunnat "rycka upp mig", tror väl fan att jag hade gjort det då.  Men även till MIN stora förtret så är det inte så lätt.
Jag ber om ursäkt att det just nu är mycket om detta i bloggen men ibland när jag hör saker så måste jag bara försöka förklara för de som verkligen inte fattat. Vi (jag) är inte LAT, jag sitter inte i soffan och andas in på 2 och ut på 3sekunder för att det är så jävla kul. Jag tittar inte Netflix hela dagarna och jag är inte asocial för att jag inte vill. Jag ORKAR inte.
"Om du bara kunde stänga av dina känslor och tankar i några dagar". Ja fyyy vad skönt det varit! Jag älskar SÅ mycket och blir SÅ knäckt av SÅ mycket och jag blir bara SÅ trött.
Men jag älskar det jag gör, älskar de jag har runt mig och jag KOMMER bli bättre. Lite i taget, erfarenhet efter erfarenhet, kunskap efter kunskap.
Att göra sånt som är KUL utan att tänka, planera eller vara någon annanstans i tanken är mitt fokus just nu. Jag fyller år imorgon. Jag ska dansa, gå promenad men Nikon och en god vän, sen njuta av god mat med min fru och far. Och bara vara.
Vad gör DU imorgon för DIN SKULL?

/L







tisdag 27 februari 2018

För jag har det ju faktiskt sååå bra

Jag älskade skolan när jag var barn. Stjärnor i kanten på läxböckerna, ett "mycket bra!" på proven och allt beröm på kvartsamtalen fick mig att känna mig bra. Duktig. Inte heller så "off" eller annorlunda som jag faktiskt egentligen kände mig. Att jag aldrig kände mig nöjd med mig själv på den tiden förstod jag många år senare hade med min identitet att göra. Att ta sig ur normen som gay tog mig många år och alla de år av självförakt satte så klart sina spår. "Whatever you tell yourself that you are - you are right".
När jag var 16 dog mamma av cancer - hela min historia kan ni ju hitta bakåt i inläggen - och där valde jag att bli ÄNNU bättre på allt jag gjorde. Medvetet eller omedvetet för att jag behövde bekräftelsen för att leva vidare. Bästa betyget, 100%-igt engagemang. All in. Allt eller inget. Kalla det vad man vill men I got shit done. Och det ångrar jag inte. Tack vare mammas död blev KÄNSLOR något jobbigt och svårhanterlig. Det tog många år OCH terapi för att lära mig leva med vem jag var som 16 och acceptera att det var den jag kunde vara då - varken starkare eller svagare.
När jag träffade den första kvinnan i mitt liv kom en pusselbit på plats och jag hade några av mitt livs lyckligaste månader. Men, what comes up must come down och ja, fy fan för första heartbreaken i livet... Det hade dock gett mig kärleken till dansen, något som gladde mig i många år och ledde till nästa kärleksrelation/livserfarenhet. Den vänskap och självinsikt den relationen gav mig kan jag fortfarande lära mig saker av än idag. Det handlar om ge och ta, våga vara sig själv även om man är olika, kunna gå tillsammans även om man tar olika stigar ibland. Behålla sig själv trots att man går ihop till en. Det gjorde vi inte så bra, men vi lärde varandra mycket. Viljan att utbilda mig till kurator kom och äntligen läste jag vidare. Toppbetyg och all in så klart.
Efter den relationen skulle man kunna tro att jag tog erfarenheterna med mig in i nästa relation, men jag var tydligen inte redo att ta det till mig, eller helt enkelt omedveten om att det var fel redan från början. Att vara efterklok är ju jävligt lätt när jag står med facit.
Jag gjorde fortfarande allt jag kunde och lite mer, med en rätt blomstrande karriär och många tacksamma människor runt mig som gav mig den uppmärksamhet och bekräftelse som fortfarande var det viktigaste för mig.
Dansen gav mig självförtroende - fem kvinnor fastnade för mig via den - jag måste ju ha varit liiite duktig. Träning på gym kom vid bröllopsplanerna. Jo, precis som alla andra kvinnor - "snygg till dagen". Men jag lämnade aldrig gymmet efter det. Det var också det som till stor del hjälpte mig igenom skilsmässan några år senare - min hund och mitt gym. "All in" hade ju lett mig från tränande till tränare och det var rätt plats för mig. Bästa säljare, nöjda kunder - duktig flicka.
Jag ÄLSKAR att hjälpa andra. Så mycket att jag själv hamnar längst ner på listan. Faktiskt älskar jag en helvetes massa saker och människor innan jag älskar mig själv, och det har gått jäkligt bra. Jag fick den kärlek jag behövde från alla runt mig. Och får fortfarande. Vart jag än hamnar verkar mitt driv och hjärta fånga folk, något jag är extremt tacksam för.
Tack vare skilsmässan öppnades en dörr jag inte trodde fanns, jag hittade en kärlek som var... bara god. Det kvittar vad jag delar med mig av, hur sårbar jag visar mig så används det aldrig emot mig. Här har jag fått möjlighet att jobba med mig själv utan press. Förutom från mig själv vill säga. För duktig flicka-diagnosen är kvar. Jag är FÖR MYCKET känslor och när jobbet blev för känslokallt och opersonligt ledde konflikter till att jag stod utan jobb och en stor känsla av besvikelse, svek och press. Arbetet i hjärnan pågick dygnet runt, hur ska jag sälja in det, hur ska jag ordna det, var ska jag få pengarna till det osv. Plötsligt kunde jag knappt sova, minnet svek, ord tappades bort. Barnen är högljudda och ljuset är starkt. Bara låt mig sova. Jag vill faktiskt bara SOVA.
Sjukskrivning för utmattning, en god väns självmord och erbjudandet om att ta över ett gym kom i stort sätt på samma gång. Självklart! Duktig flicka kan.

Och jag reder mig. Inte på egen hand men med hjälp hemifrån, en bra läkare, tillämpning av det jag kan för att dra ner stressen och genom att verkligen försöka göra det som läkarna rekommenderar som det viktigaste- ha KUL.
För någon som vill prestera är det fan inte lätt men jag gör det bästa jag kan.
Idag har jag spenderat nästan två dagar i tystnad i min sommarstuga och först nu när jag skriver börjar jag hitta tillbaka till djupa andetag och att bara vara - INTE tänka på nästa månads projekt, nästa veckas städ, helgens måsten. Jag har en dag kvar av bara MIG. Sova, läsa, lyssna, promenera. Stänga hjärnan men aktivera kroppen. Shit vad livet är fascinerande. Inte konstigt det är så jävla svårt ibland. Just HANG IN THERE.
/L