Lite småmissar, men i det hela taget en mycket bra dag med nöjda deltagare och fantastiska medhjälpare. Jag kan till och med själv tycka att då vore det väl en YPPERLIGT bra idé att stanna upp, vila och bara VARA ett tag, men nej. Inte Linda inte. Dagen efter är jag direkt inne i planering och strukturering av nästa stora projekt, som en gammal hund som verkligen inte kan lära sig. Samtidigt inser jag att det är just detta driv som får mig att fortsätta, som gör att jag faktiskt fortfarande är kvar. Jag är inte ”färdig”. Och tur är väl det, för om man är färdig, vad är där då kvar?Det har varit många inspirerande kommentarer de senaste dagarna; tack för att du gör detta, detta var det roligaste jag någonsin gjort, du inspirerar och berör, vilket arbete du lagt ner. På något vis är det detta som inspirerar MIG, jag har förgyllt någon annans tillvaro, öppnat ögonen för något nytt, fått någon att inse att det KAN bli bättre, det KAN förändras. Det är ju ashäftigt och så totalt värt allt slit och engagemang! Jag läste en fri översättning av Dalai Lamas skrift om samhällsutvecklingen som jag tyvärr måste hålla med om verkligen är klockren. I vår tid……har vi bredare vägar, men smalare perspektiv…har vi större och finare hem, men mindre tid för varandra och trasigare relationer…spenderar vi mer pengar men njuter mindre…kompromissar vi mer men tycker att vi har mindre tid…har vi mer kunskap men visar mindre omdöme…har vi fler mediciner men lever mindre hälsosamt…har vi flerfaldigat våra ägodelar men förminskat många av våra värden…kan vi åka till månen men har svårt att komma i kontakt med våra grannar…har vi erövrat yttre rymden men når inte vårt eget inre…får vi mer mat men mindre näring…får vi mer underhållning men känner mindre mening(Rik på riktigt – Fredrik Warberg/Jörgen Larsson)Dagens ungdomar mår sämre än någonsin och så även vi vuxna som ska jonglera alla krav och måsten PLUS att ta hand om våra ungdomars ökade stress, ångest och perfektionssträvan. Om jag i min lilla hörna av världen kan dela med mig om mitt liv, hur det inte alltid ÄR perfekt, hur jag ibland älskar det och hur jag ibland inte orkar leva det så kanske bara EN enda inser att ingens liv ser ut som det gör genom fönstret in i våra sociala medier. Då är det värt min öppenhet och sårbarhet. Detta sociala skyltfönster där vi visar upp det bästa vi har och det bästa vi kan ge, innan vi sjunker ihop i soffan trötta och utslagna av att upprätthålla vår fasad är inte en speglig av everydaylife utan glimtar av de stunder av lycka vi alla känner. Stunderna av förtvivlan, ångest, sorg och livsleda är det få som delar med sig av. Alltså MÅSTE det ju vara fel på MIG som inte alltid mår så jävla bra som alla på Facebook gör.Jag säger det varje dag då jag träffar både elever, kursdeltagare, mammor, pappor, karriärkvinnor/män, och ALLA utanför dessa grupperingar; till och med till mig själv - att ALLA mår skit då och då, ALLA känner sig ledsna, misslyckade, ensamma, otillräckliga och oviktiga ibland. Det betyder inte att man ÄR det. En dålig DAG, inte ett dåligt LIV. Tack alla som peppar MIG i min dagliga kamp, ni vet kanske inte vilka ni är, men det är de små sakerna som är stora. Ni är alla fantastiska och ni är ALLA behövda, tillräckliga och ALDRIG ENSAMMA./Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar