Öppnas ett fönster

Och så tänkte jag igen att det finns ju absolut ingen mening med det lilla jag försöker göra när alla andra skiter i både andra runt omkring sig, miljön och till och med sig själva. Politiskt är vi på väg tillbaka till Hitlers tid där vissa är mer värda än andra; vi pratar inte om judar denna gång men det är ändå samma sjuka mentalitet - vi och dom. Miljön tar andra hand om så jag lämnar mitt skräp här på stranden och visar dessutom för mina barn – nästa generation – att det är ok att skita i att plocka undan efter sig. Det gör någon annan. Nån som känner större ansvar för var våra barn och barnbarn ska växa upp och som inte vill ha hela stranden full med sopor när de solar. Jag fascineras verkligen av de som skiter i allt, mår de bättre för att de inte går fem meter extra till papperskorgen och därav sparar tre minuter i sitt liv…. Mår de bättre för att de skyller våra problem på ökad invandring, för att de tycker att problemen ligger hos någon annan och inte hos mig…
Mitt i dessa tankar av ”jag skiter fan i det för det är inte värt det och det gör ingen jäkla skillnad ändå”, så kommer ett meddelande från någon som läst min livshistoria på bloggen och blivit inspirerad och berörd, en elev säger att ”det är skönt att prata med dig Linda”, och en ny vän tackar för den lilla kommentar jag gav till sonen som tydligen gjorde stor skillnad; och så har jag ny kraft.
Kanske det är en fördel att jag är så fruktansvärt känslig, att jag är en i ledet av alla som lever med vår tids nya folkhälsosjukdom och att jag också kämpar med uppgivenhet om och om igen. Jag är i alla fall mänsklig – ingen maskin som kör på utan att påverkas av världen runt omkring, men inte heller avtrubbad och livlös utan hopp. Och det är tur att man är så envis – det är inte ett dåligt liv, bara en dålig dag – och fortsätter fast det är många dåliga dagar. För helt plötsligt istället för tomater och ägg, så kommer det en våg av kärlek, igenkänning och tilltro över mig, och den lyfter mig.
När jag lämnade Helsingborg bakom mig glömde jag tillfälligt bort citatet att när en dörr stängs så öppnas ett fönster, och jag förväntade mig inte det jag nu har hittat. Jag har inte bara ett jobb, jag har en stor familj. Jag kan namnen för att jag bryr mig om människan bakom namnet. Jag minns problemen och svårigheterna hos de jag möter för att jag vill veta hur det gått. Det är mer än ett årskort, månadskort, PT-timme – det är en möjlighet att bli en del av någon annans resa. Hur många har den möjligheten?
Visst, ibland önskar jag att jag bara tillfälligt hade mitt första jobb. Shit vad man inte behövde vara varken duktig, social eller ens närvarande med det jobbet. Clock in, clock out. Ingen risk för stress pga överarbete i alla fall, även om det dåliga måendet kom av andra orsaker. Nu är klockan oviktig – nå mitt mål över vad jag vill åstadkomma den dagen, sätt nya mål, gör något annat, gör samma, förändra, behåll som det är, förbättra, tänk till, gör mer, gör mindre. Gränslösa möjligheter – självklart en person som jag som VILL jobba efter ”good enough” inte alltid klarar det. Jag vill mer än good enough men good enough ÄR good enough. Min påbörjade utbildning till stresscoach kommer förhoppningsvis inte bara hjälpa de som jag sedan får äran att coacha, utan också ge mig själv redskap längs min väg av återhämtning och tillfrisknande.
Du kanske inte ser det NU, men SEN, när du står och tittar tillbaka – jo, det där hände och tack vare det så blev det så här. Om inte DET hänt så hade aldrig den personen kommit in i mitt liv och då hade detta aldrig hänt… osv osv. Bara för att vi inte ser meningen i allt just nu – ha förtröstan att vi i hindsight får svaret på varför.

x