Jag vill faktiskt inte vila mer och känner mig nästan förnärmad när jag får kommentarer som "det går inte så fort Linda, en dag i taget". What would you know - seriöst, har DU varit i min kropp eller hjärna? Jag är frisk NU. JAG kanske kan även om inte andra kan. För jag är ju superwoman.
Och självklart VILL jag att det ska vara så. Vem vill ha det så här? Det går därför knappt att beskriva hur frustrerande det är att när jag startat en tvätt, satt in i diskmaskinen, jobbat i två timmar och klippt gräset - inser att jag är så där jävla slut igen. Jag försöker ta djupa andetag och skaka av känslan av trötthet. Jag är fan frisk nu. Nu får det bli lite ordning igen.
Men nej. Min kloka fru som på många vis hanterar detta hundra gånger bättre än jag försöker använda sig av termer jag förstår: Se det som rehab. Små steg framåt, lugna övningar och lite i taget. Och det är ju sant - men vi vet ju alla att rehab är skittråkigt. Man gör det för att man måste.
-Ja, och du måste.
Idag har jag jobbat i två timmar. Två timmar med två av de tre saker jag tycker är roligast att jobba med av allt. TRX och coaching för en grupp inom träning och hälsa. Det var inte ALLS jobbigt. Tvärt om var det precis vad jag behövde. Jag får så otroligt mycket ut av den typen av jobb. Om folk bara visste vad samtal med andra i samma eller liknande situationer kan göra, så hade vi alla varit mycket mer benägna att dela med oss av våra livserfarenheter och sorger. Jag har en tavla ovanför toaletten i min sommarstuga med en bild av två äldre kvinnor som sitter bredvid varandra. Texten lyder: "Delad glädje är dubbel glädje". På samma vis är det med våra sorger och problem. Dela med dig och bördan blir mindre. Låt någon annan hjälpa dig att bära dem och helt plötsligt känns det inte så tungt. Jag delar allt med min fru - min frustration, min maktlöshet och min heta önskan att allt var över med en fingerknäppning. Och hon lyssnar. Lösningen har bara jag, men det är tusen gånger lättare när man delat med sig.
Genom att hjälpa andra hjälper jag mig själv. En dag i taget säger jag till min grupp - och inser att jag måste lyssna på vad jag själv säger. Ta en dag i taget. Bänkpress 75kg ligger en bit bort tyvärr, och jag kan inte stressa dit. Men jag kommer dit igen. Lite i taget, med hjälp av alla er som läser och kommenterar, ni som medvetet och omedvetet lyfter upp mig, och ni som delar med er av era egna livssituationer och lärdomar. Jag må bli jävligt förbannad att inte jag kan "köra på som alla andra", men å andra sidan har jag gjort det - i många herrans år, och nu tycker kroppen att det är dags för en paus. Deal with it. En dag i taget och så plötsligt, plötsligt är jag där jag vill vara igen. Förhoppningsvis lite klokare, lite visare och lite lugnare. :)
God kväll vänner. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar