Jag måste säga att jag de senaste dagarna, mitt i all smärta, sorg och totala förvirring, åtminstonde fått reda på vilka enorma vänner jag har. Både de jag visste från början skulle finnas där, men som gjort mer än jag ändå kunnat föreställa mig; men också människor jag inte tidigare sett som något annat än bekanta, som på ett positivt vis förvånat mig. På den biten känner jag mig helt plötsligt rik. Och tacksam.
En av mina vänner visste verkligen vad jag behövde och gav mig en påse med följande innehåll...
För att ensamma, tomma och tysta kvällar ska kännas lite lättare. :)
Igår körde jag mitt första träningspass sen allt hände, och det var riktigt skönt. Känns i bröstet idag, men det är en skön känsla som jag tror jag kommer försöka eftersträva mer och mer den närmsta tiden. På gymmet känner jag mig hemma, det blir till att samla kraft där den närmsta tiden. Det ser jag fram emot. Det kommer gå bra detta. En dag i taget.
Vi ses*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar