torsdag 1 november 2012

Min stora kärlek

Shiba Inu är en rätt speciell ras, inte så välkänd därmed inte heller "sönderavlad" som många säger om exempelvis rottweiler och schäfer. De är väldigt integritetsfasta, väldigt få av dem är speciellt keliga eller har behov av att vara nära och gosa mycket. Nikon är en äkta shiba - ut i tasspetsen. Sällan eller aldrig han kommer frivilligt för att kela eller för att ligga nära - då får man placera honom där. Så, döm av min förvåning idag när jag kommer hem efter ett härligt senior pass och han beter sig på följande vis:
Nu har jag ju förvisso god tonfiskröra på en macka när jag sätter mig i soffan och han hoppar så klart upp och sätter sig. När jag ätit färdigt får han en liten bit och som vanligt ställer han sig upp, kollar på mig om han får hoppa ner igen (ligga bredvid matte går ju ALDRIG för sig) jag säger varsågod och hoppa ner, och fortsätter vid datorn. Istället för att hoppa ner, snurrar han ett varv, går in bakom min rygg (jag sitter, ganska korkat, långt fram på soffkanten för att kunna skriva ordentligt på datorn...) och klämmer sig ner liggandes bakom och trycker fram huvudet under min arm, lägger det på mitt ben och pustar ut... Ja, men smälter man inte då så.... Jag gör i alla fall och nu sitter jag här och vill inte flytta mig en millimeter... Gäller att njuta av den villkorslösa kärleken...
♥ ♥ ♥

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar